Gunnar Wennerberg, född 2 oktober 1817 i Lidköping, död 24 augusti 1901 på Läckö kungsgård, var en svensk ämbetsman, politiker, skald och tonsättare; ecklesiastikminister 1870–1875 och 1888–1891, landshövding i Kronobergs län 1875–1888, ledamot av första kammaren från 1875, ledamot av Svenska Akademien från 1866 – där han efterträdde Christian Eric Fahlcrantz på stol nr 2 – och ledamot nr 324 av Kungliga Musikaliska Akademien den 30 december 1850. Som musiker var han autodidakt.
Biografi Tidiga år Gunnar Wennerberg var son till prästen Gunnar Wennerberg och Sara Margareta, född Klingstedt och var från 1852 gift med grevinnan Hedvig Sofia Cronstedt samt far till konsthantverkaren Gunnar G:son Wennerberg samt farbror till konstnären Gunnar Brynolf Wennerberg och morfar till Amelie Posse. Efter skolgång vid Skara skola och Katedralskolan i Skara blev Wennerberg student vid Uppsala universitet 1837. Han studerade först klassiska språk och naturvetenskap och senare filosofi och estetik. Särskilt intresse visade han för Spinozas filosofi, som var hans favoritämne. Han började sin studenttid i Uppsala som genuin plugghäst. Han levde som en enstöring och grubblade över livets gåtor, vilka han till följd av sjuklighet såg i mörkare dager än andra.
Vid sidan av studierna visade han dock ett starkt musikaliskt intresse, och som barytonsångare kom han att vinna inträde i kulturella Uppsalasalonger och kom i kontakt sin studenttids berömda män och kvinnor i staden. Han umgicks exempelvis med Geijer, Atterbom, Hwasser, Järta, Palmblad, Böttiger, Malla Silfverstolpe, med flera.
Han kom i beröring med de vittra kretsarna i Malla Silfverstolpes hem. Värdinnans första intryck av honom var att han var lång och mager, såg sjuklig ut och hade de ljusaste ögon hon sett. I början förekom ynglingen henne något stel och obetydlig, men han hade i alla fall något ovanligt som väckte intresse. Efter hand lade den unge grubblaren och enstöringen oväntade sällskapstalanger i dagen, och de unga damerna visade en oförställd beundran för studenten med de rika lockarna.
Wennerbergs första studietid sammanföll med händelser som Erik Gustaf Geijers avfall, Almquists Det går an-strid, skandinavismens frambrytande bland studenterna, strävandet för en studentförening och bildandet av Upsala studentkårs allmänna sångförening. I studentpolitiken deltog han inte, utan var mer intresserad av sällskapslivet, både i familjeumgänge och det mer uppsluppna "studentsvyckandet". Han gifte sig 1852 med grevinnan Hedvig Sofia Cronstedt, dotter till amiral Jakob Otto Cronstedt.
Juvenalerna miniatyr|stående|Gunnar Wennerberg. Målning 1850. miniatyr|stående|Gunnar Wennerberg. Litografi omkring 1850. Stort inflytande på Wennerbergs utveckling som skald och musiker var kretsen av vittra, musikaliska och glada uppsalastudenter som samlades under namnet Juvenalerna. Han anslöt sig till dem 1843, och för dem skrev han text och musik till en hel mängd sånger. Bland dessa sånger finns en serie av tio studentikosa buffatrios för tenor, baryton och bas, som tillkom åren 1846–1847. År 1851 utgavs dessa sånger under titeln De tre. Hos Juvenalerna blev han mycket uppskattad, särskilt i den krets som samlades kring prinsarna Karl och Gustaf under deras vistelse i Uppsala.
Gluntarne Efter att tenorsångaren Daniel Hwasser flyttat till Stockholm, följdes buffatriona av de inom kort berömda Gluntarne. Denna sångsamling består av 30 duetter för baryton och bas med pianoackompanjemang. Duetterna skildrar episoder ur Uppsalas studentliv och tillkom 1847–50. Bland dem kan nämnas En kväll på kyrkogården och Examens-sexa på Eklundshof, som tillkom först under tiden i Skara. Redan 1848 var flera av dem spridda i avskrifter även i övriga Sverige. Den uppskattning Gluntarne fick bidrog till att Wennerberg motvilligt medgav att de trycktes och utgavs i häften åren 1849–51.
Namnet "Gluntarne" fick de av följande anledning: Otto Beronius, som var en i Juvenalerna, var duktig på att sjunga uppländska bondvisor och utmärkte sig särskilt i en sådan, som började "Inte vet ja’ hva ha’ ä’ sum fallerar gamle glunten (det vill säga pojken) Mitkel vår". Efter den visan fick han inom kamratkretsen smeknamnet "Glunten". Då fler duetter sedan skrevs för honom och Magistern (som var Wennerberg själv), förekom hans smeknamn i texten och gav sedan sitt namn åt sångsamlingen.
"Gluntarne", som tillägnades Beronius och pianoackompanjatören, sedermera förste direktören för Kungliga Majestäts hovkapell och Kungliga Majestäts spektakler friherre Eugène von Stedingk, blev alltmer populära och fick tillträde till de större konsertsalarna. Senare sjöngs duetterna i hela Norden. Text och musik utgavs senare i minst 15 upplagor. Texterna särskilt åren 1876 och 1882 i andra bandet av Gunnar Wennerbergs Samlade skrifter, med en historisk inledning och upplysningar.
Ur Davids psalmer Det första häftet av Ur Davids psalmer publicerades med namnet Stycken ur Davids psalmer på Abraham Hirschs förlag år 1861. Till utgången av året 1869 hade Gunnar Wennerberg gett ut 40 psalmtonsättningar i tio olika häften. Musiken liknar i någon mån hans musikaliska förebild, Georg Friedrich Händel. Samlingen blev väl mottagen och en ny upplaga vid namn Ur Davids Psalmer publicerades 1877. Samlingen fick fortsättning under åren 1884–86 med fem häften och 15 psaltarpsalmer. Under åren 1893—1901 publicerades två mindre samlingar, som innehöll 23 verk ur samlingen Ur Davids Psalmer, nu arrangerade enbart för solostämma och piano eller orgel i stället för kombinationen kör – piano eller orgel.
Akademisk karriär Gunnar Wennerberg hade redan före detta arbete börjat dikta och tonsätta dels solosånger och trior, dels "frihetssånger" och körer för Uppsalasången. Texterna anslöt sig till den Nybomska fosterländska tonen och Wennerbergs popularitet var omkring 1850 mycket stor.
År 1845 blev han filosofie magister, 1846 docent i estetik och (för vårterminen 1846) anförare för Allmänna Sången. År 1849 utnämndes han till lektor i filosofi och modersmål vid Skara gymnasium (Katedralskolan). Det var mest för brödfödans skull som Gunnar Wennerberg sökte det lektorat i Skara, som han då tillträdde, ty "att undervisa andra har jag aldrig varit särdeles förtjust av", anförtrodde han en själsfrände. Till hans beslut att ge sig in på den pedagogiska banan medverkade sannolikt också den ängslan som hans gamle far, prosten i Lidköping, visade för Gunnars framtid i ekonomiskt hänseende.
Det var ingen lätt sak för den knappt mer än trettioårige lektorn att slå rot i sin nya verksamhetskrets i den stilla småstaden. Medan han "bråkade sin egen och västgötaungdomens skallar med logik", hade han sina hjärterötter kvar i Uppsala, och på minnena därifrån levde hans själ. "Uppsalalös" kallade han sig själv, och ofta kände han tårar i halsen vid tanken på vad han måst lämna och försaka. Så småningom fick han dock goda vänner även i Skara, och blev avgudad inte bara av stadens damer utan också av sina lärjungar. De önskade till och med att få fler lektionstimmar med honom.
Vid denna tid företog han en resa genom Sverige, där han firades med stora tillställningar. År 1850 invaldes han i Musikaliska akademien, och samma år erhöll han Karl-Johans-priset av Svenska akademien för sånger – hette det –, som var för allmänt kända för att fordra något vidare vitsord. Som lärare verkade han lite mer än ett årtionde.
Ämbetsmannakarriär mini|stående|Gunnar Wennerberg. Akvarell utförd av Fritz von Dardel 1882. miniatyr|stående|Gunnar Wennerberg. I början av 1860-talet kallades Gunnar Wennerberg till huvudstaden för att 1861–62 medverka som ledamot i en kommitté för Nationalmuseets ordnande, och 1863–64 sändes han utomlands för nämnda museums räkning. Det var nämligen hans nära vän kung Karl XV:s avsikt, att Gunnar Wennerberg skulle bli Nationalmuseets intendent.
Löneförhållandena blev inte så som kungen önskat, men han stannade ändå i huvudstaden som tillförordnad expeditionssekreterare och som byråchef för den avdelning inom ecklesiastikdepartementet, som handlade ärenden rörande elementarundervisningen.
Gunnar Wennerberg invaldes 1866 i Svenska akademien, och kallades 1870 efter Fredrik Ferdinand Carlson till ecklesiastikminister i Adlercreutz ministär. Det såg en tid ut, som om han skulle bli biskop i det stift, där han fötts och verkat som lärare, men han utnämndes i stället 1875 till landshövding i Kronobergs län. Där verkade han i tretton år.
Gunnar Wennerberg fick utmärkelsen kommendör med stora korset av Nordstjärneorden 1873.Sveriges statskalender för år 1887, [Bihang : utdrag ur Norges statskalender], utgifven efter Kongl. Maj:ts nådigste förordnande af Dess Vetenskaps-Akademi, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm 1886, s. 423
Politiken mini|stående|Gunnar Wennerberg. Foto omkring 1880. Gunnar Wennerberg kom att skriva under en hel del viktiga förordningar, såsom fattigvårdsförordningen, förordning om allmän änke- och pupillkassa för prästerskapet, änkekassa för folkskollärarna, förordningarna om upphörandet av teatercensuren, avskaffandet av de säljbara apoteksprivilegierna, den tekniska undervisningens ordnande, lönereglering för elementarlärare, ordnande av veterinärundervisningen, understöd åt elementarläroverk för kvinnlig ungdom och lapparnas och finnarnas undervisning.
Han verkade också för kvinnans tillträde till högre akademisk undervisning, och under hans chefskap för Ecklesiastikdepartementet fick den så länge omstridda medicinska frågan (om Karolinska institutets ställning till den medicinska utbildningen) sin slutgiltiga lösning (Kungligt brev den 12 december 1873). Han planlade också under denna tid en reform av elementarundervisningen, och började nedifrån genom den 1873 utfärdade undervisningsplanen för läroverkets tre lägsta klasser. Läroverksreformens utvidgande även till det högre stadiet hann Wennerberg inte genomföra, eftersom han i maj 1875 avgick ur regeringen tillsammans med fyra kollegor.
Landstinget i Kronobergs län utgjorde Kronobergs läns valkrets vid förstakammarval och utsåg honom till ledamot av första kammaren vid valen 1876 och 1884. Kammaren valde honom till ledamot av talmanskonferensen 1894–1901, där han med iver deltog i debatten, särskilt i frågorna om undervisningen, om försvarsväsendet, kommunikationsväsendet, edgången (varvid han kämpat för avskaffandet av officiella eder) samt i kyrkliga lagstiftningsfrågor, där han verkade för en friare riktning.
Från mitten av 1880-talet kom Gunnar Wennerberg i oppositionell ställning till regeringen. Han uppträdde vid 1885 års riksdag mot härordningsförslaget, var vid 1887 års majriksdag en av de skarpaste oppositionsmännen i den konstitutionella frågan om ny eller fortsatt riksdag, och 1888 invaldes han, trots att han var förtroendeämbetsman, i konstitutionsutskottet och blev dess ordförande.
Han stannade dock inte länge i detta utskott. Kort efter riksdagens början inkallades han, som slutit sig till tullskyddspartiet, i februari åter i regeringen som ecklesiastikminister. I denna egenskap framlade han 1890 ett förslag till läroverksreform. Reformens huvudpunkter var elementarkursens fördelning i tre fakultativt fristående kursavslutningar, lästidens förlängning från trettiosex till fyrtio veckor, införande av skolavgifter för de övre klasserna samt indragning och ombildning av smärre läroverk. Denna reform strandade eftersom andra kammaren fordrade att latinundervisningen bara skulle omfatta fyra årsklasser. Det var ett villkor som första kammaren inte ville godkänna. Endast en del av de föreslagna ändringarna om de mindre läroverken blev riksdagens beslut, men Gunnar Wennerberg förberedde emellertid ett nytt förslag på huvudsakligen samma principer.