Abraham Israel Jacobson, född Avraham Israel Mostkovi 26 maj 1888, död 3 februari 1955, var en skandinavisk rabbin och religiös sionist. Han verkade i fyra judiska församlingar i Skandinavien under åren 1911–1955 och blev en central gestalt i omsorgen om flyktingar och om de tusentals överlevande från Förintelsen som kom till Sverige 1945.
Uppväxt A.I. Jacobson föddes i Tiberias i det historiska Erets Israel, som då stod under osmanskt styre. År 1905, vid 17 års ålder, reste han till Europa och bosatte sig så småningom i den litauiska staden Lazdei, där han studerade och undervisade i religiösa ämnen. Där träffade han sin blivande hustru, Batseba (född Pavlovsky). Efter några år tvingades han på grund av sitt osmanska medborgarskap att lämna Ryska imperiet, och paret gifte sig i Königsberg (nuvarande Kaliningrad) i dåvarande Ostpreussen, innan de reste till södra Sverige via Köpenhamn.
Verksamhet Åren 1911–1916 verkade Jacobson som religionslärare i Landskrona i Skåne, där det ännu inte fanns någon formellt bildad judisk församling. Under första världskriget hjälpte han till att via neutrala kanaler förmedla brev mellan Sverige och den judiska befolkningen i det osmanska Palestina, den så kallade . Parets två första barn, båda döttrar, föddes i Landskrona, innan familjen 1917 flyttade till Sundsvall. I Sveriges nordligaste judiska församling, där parets två söner föddes, verkade Jacobson som lärare, skäktare, mohel och andlig ledare fram till 1927. Samma år blev han formell andlig ledare (forsamlingsforstander) för den judiska församlingen i Trondheim i Norge, då världens nordligaste, en tjänst han innehade till 1940. I denna roll bidrog han till att bredda församlingens kulturella och religiösa liv och inrättade dess första mikve. Han var också församlingens skäktare och mohel och i praktiken dess rabbin: han förrättade vigslar, höll predikningar och föreläste för olika åhörarkretsar.
När Tyskland invaderade Norge befann sig Jacobson i Sverige i ett ärende för församlingen. Eftersom tyskarna hotade att gripa honom återvände han inte till Trondheim utan bosatte sig i Stockholm, dit två av hans barn redan hade flyttat. Hans hustru och yngste son kom dit kort därefter.
I Stockholm, som hade en betydligt större judisk befolkning, höll en grupp ortodoxa tyska judar på att grunda ett litet nytt bönehus. Det byggde på en synagoga som med knapp nöd undgått förstörelse under Kristallnatten 1938; dess inredning och torarullar hade förts till Sverige, och i oktober 1940 återinvigdes den som synagogan Adat Jeschurun. Jacobson fick rabbinsk ordination (smicha) av två ortodoxa rabbiner som då tillfälligt vistades i Stockholm. Han installerades som synagogans rabbin, en tjänst han innehade till sin död.
Räddningsinsatser under andra världskriget Som nyutnämnd rabbin engagerade sig Jacobson snart i en rad försök att rädda judar som satt fast i det nazistockuperade Europa och i Nazitysklands allierade stater. Han arbetade genom diplomatiska kontakter, välvilligt inställda kyrkoledare och judiska hjälporganisationer, däribland och Judiska världskongressen (World Jewish Congress). Vissa av dessa försök misslyckades.
De ecuadorianska passen I början av 1942 hade medlemmar i församlingen Adat Jeschurun – många av dem flyktingar från Tyskland – blivit alltmer oroliga för släktingar i det ockuperade Nederländerna, där deportationer nu hotade. De diskuterade hur de kunde hjälpa sina anhöriga, bland annat om en utländsk diplomat kunde övertalas att utfärda skyddspapper. Enligt uppgift ledde detta till att Jacobson sökte upp en latinamerikansk diplomat som var villig att göra det. Senare samma år inledde han ett samarbete med Manuel Antonio Muñoz Borrero, Ecuadors generalkonsul i Stockholm, som gick med på att utfärda ecuadorianska pass och medborgarskapshandlingar till judar i det ockuperade Europa. Mottagarna slapp därigenom bära den gula stjärnan, och i många fall sköts deras deportation upp eller förhindrades helt. Enligt Jacobsons egen redogörelse räddade passen minst 100 tyska judar i Nederländerna; oberoende källor uppskattar det totala antalet till omkring 250 utfärdade pass under två till tre år, varav minst 80 mottagare bevisligen överlevde kriget. Jacobson samarbetade nära med den litauisk-tyske juristen Moritz Pineas, liksom med Vaad Hahazalah och Judiska världskongressens svenska sektion. Muñoz Borrero utsattes för ett växande tryck från både Nazityskland och sin egen regering. Han förhördes upprepade gånger av svenska myndigheter och avsattes till slut från sin tjänst; han återvände aldrig till Ecuador.
Familjen Klein Mille och Wulf Klein, nära vänner till Jacobson och hans hustru från åren i Trondheim, greps tillsammans med sina tonårsbarn Abraham och Cissi vid massarresteringarna av norska judar i slutet av 1942. Fadern och barnen deporterades och mördades i Auschwitz. Mille, som hade lagts in på sjukhus i Oslo efter gripandet, befriades därifrån av den norska motståndsrörelsen och smugglades i april 1943 till Sverige, där hon bosatte sig i Stockholm. Ovetande om makens och barnens öde drev Mille tillsammans med makarna Jacobson en plan där de senare skulle adoptera Abraham och Cissi, så att barnen skulle få svenskt medborgarskap. Förhoppningen var att de då skulle kunna föras över från Auschwitz till ett underläger avsett för medborgare i neutrala länder. Adoptionen godkändes av en domstol i Stockholm i maj 1943, och i augusti samma år bekräftade Justitiedepartementet båda barnens svenska medborgarskap. Några dagar senare skrev Jacobson till Abraham för att berätta nyheten, ovetande om att båda barnen redan hade mördats vid ankomsten till Auschwitz i mars samma år.
Slovakien År 1944 deltog Jacobson i ett försök, lett av den brittiske rabbinen , att rädda de judar som fanns kvar i Slovakien genom att förmå den slovakiske presidenten Jozef Tiso att ingripa till deras förmån. Genom sin kontakt med ärkebiskop Erling Eidem hjälpte Jacobson till att utforma en vädjan till Tiso, som i slutet av november 1944 överlämnades via Slovakiens generalkonsul i Sverige, Bohumil Pissko. Tisos svar, som kom i januari 1945, angav att vädjan hade kommit för sent för att något skulle kunna göras. En närliggande, separat dokumenterad begäran från Jacobson till förmån för rabbinen i Nitra misslyckades också. Episoden har undersökts självständigt i en akademisk studie av svenska ingripanden i Slovakien under kriget.
Jeschivat Mir Åren 1940–1941 flydde lärare och studenter vid från Litauen på transitvisum utfärdade av den japanske vicekonsuln Chiune Sugihara. De reste först till Kobe i Japan och fördes sedan vidare till Shanghai, där förhållandena hade blivit svåra 1943. I november 1944 gav jeschivans ledare, rabbinen Eliezer Yehuda Finkel, Jacobson formell fullmakt att företräda jeschivan i alla dess angelägenheter.”Power of attorney appointing Rabbi A.I. Jacobson”, Rabbi A.I. Jacobson Collection, Record Group P.78, File 72, Item 15774846, s. 7. Moshal Repository, Yad Vashems dokumentarkiv, Jerusalem. Vaad Hahazalahs svenska sektion försökte utverka ett svenskt gruppvisum för gruppen på omkring 475 personer, men fick inget svar. Jacobson ansökte då om och beviljades en särskild audiens hos kronprinsen, sedermera kung Gustaf VI Adolf, den 6 februari 1945, dit han åtföljdes av rabbinen Benjamin Zeev Jakobsohn. Morgonen därpå utfärdade Utrikesdepartementet det begärda gruppvisumet. Planen förverkligades dock aldrig, eftersom Sovjetunionen vägrade bevilja transitvisum genom sitt territorium. Jeschivan stannade i Shanghai till slutet av 1946.
Stöd till flyktingar och överlevande Jacobson kom till Stockholm 1940, just när andra världskriget höll på att utlösa en flyktingkris bland Europas judar. Under de följande åren tog sig allt fler judar som undkommit det tyska herraväldet till Sverige, däribland nästan alla Danmarks judar och flera hundra från Norge. Jacobson engagerade sig därför i socialt och religiöst stöd till dessa flyktingar. Efter befrielsen 1945 kom omkring 10 000 judiska överlevande till Sverige, med status som repatriandi. Jacobson besökte ofta de många rehabiliteringsläger som inrättades i Sverige, i nära samarbete med rabbinkollegor som , Jacob Israel Zuber och Benjamin Zeev Jakobsohn, samtliga verksamma i Stockholm, samt Elieser Berlinger i Malmö. Dessa rabbiner samarbetade nära med Vaad Hahazalah, , Judiska världskongressen, RELICO (The Committee for Relief of the War-Stricken Jewish Population) och Mosaiska församlingen i Stockholm.
Agunotkrisen Bland de omkring 10 000 överlevande från Förintelsen som kom till Sverige 1945 fanns uppskattningsvis 2 500 kvinnor som inte kunde gifta om sig utan bevis på att deras män var döda – en status som i judisk lag kallas aguna (plural agunot). Jacobson samlade själv in vittnesmål från överlevande för att lösa dessa fall och sammanställde ett 86 sidor långt handskrivet kompendium som förvaras i Yad Vashems arkiv.”Compendium of survivors' testimony on Agunot cases”, Rabbi A.I. Jacobson Collection, Record Group O.41, File 1337, Item 9097126. Moshal Repository, Yad Vashems dokumentarkiv, Jerusalem. Arbetet ingick i en bredare insats av Sveriges rabbiner i regi av Vaad Hahazalahs skandinaviska sektion. Sedan rabbinen Zuber emigrerat till USA 1947 tog Jacobson över hela ansvaret för att samordna agunotfallen med överrabbinatet i Jerusalem, ett arbete han fortsatte med in på 1950-talet. När svenska präster vägrade intyga att en kvinna var änka, verkade han för att pastorsämbetena skulle godta vigselbevis utfärdade av Vaad Hahazalahs rabbinska nämnd. När detta inte lyckades förrättade han själv ett okänt antal religiösa vigslar utan civilrättslig giltighet, så kallade stille chuppes (”tysta vigslar”).
Förintelsens överlevande i Sverige Sommaren 1945 ombads Jacobson besöka det svenska transitsjukhuset i Cambraikasernen i Lübeck, som hade inrättats för överlevande från koncentrationslägren, särskilt från Bergen-Belsen. Uppdraget kom efter en gemensam begäran från Judiska världskongressen, Vaad Hahazalah, Mosaiska församlingen i Stockholm och Statens utlänningskommission, som ville att Jacobson skulle hjälpa till att dämpa spänningarna mellan lägerpersonalen och de överlevande och förbereda de intagna på vad som väntade dem i Sverige. Han ansågs väl lämpad för uppgiften, eftersom han kunde tala med de överlevande på tyska och jiddisch och med de svenska, brittiska och tyska myndigheterna på deras egna språk. Han lämnade Stockholm den 19 juli 1945 och nådde sjukhuslägret dagen därpå.
Besöket resulterade i en utförlig rapport till Judiska världskongressen om förhållandena i lägret, bland annat den höga dödligheten i tuberkulos och tyfus bland unga överlevande. Rapporten beskrev också spänningar mellan judiska och icke-judiska polska intagna, bland annat kring fördelningen av ransoner. Jacobson rapporterade att de flesta polska och tyska judiska överlevande han talade med vägrade att repatrieras till sina hemländer och i stället ville emigrera till andra världsdelar eller till Palestina.
Från slutet av 1940-talet in på 1950-talet reste Jacobson runt i hela Sverige för att besöka rehabiliteringsläger, sanatorier och isolerade överlevande. En enda vecka i slutet av juni 1948 visar arbetstakten: han tillryggalade omkring 2 200 kilometer med tåg och buss, höll ett föredrag vid en regional konferens, utförde två omskärelser och predikade i synagogan Adat Jeschurun i Stockholm. Så sent som 1953 organiserade han fortfarande hjälp inför pesach till överlevande i mindre svenska orter.
Utöver de ovan nämnda stille chuppes förrättade Jacobson regelbundet vigslar för flyktingpar i samarbete med den liberale överrabbinen , som till skillnad från Jacobson hade officiell behörighet att registrera äktenskap. Ett liknande arrangemang med Göteborgs liberale rabbin blev mer omstritt.
Hedersdomstolen