Svenska partiet () var ett politiskt parti i storfurstendömet Finland och föregångare till Svenska folkpartiet. Det växte fram under 1880-talet för att försvara svenskans ställning mot finskhetsrörelsen och verkade i lantdagen, där de fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder – sammanträdde var för sig. Svenska partiet hade övertaget bland adeln och borgarna, medan Finska partiet dominerade prästerna och bönderna. Partiets tidning var Nya Pressen.

Genom lantdagsordningen 1906 avskaffades ståndsrepresentationen och ersattes av en enkammarlantdag som valdes med allmän rösträtt. Svenska partiet, vars ställning byggde på stånden, ombildades därför samma år till Svenska folkpartiet.

Bakgrund

miniatyr|Axel Olof Freudenthal, fotograferad av Daniel Nyblin 1877. Finlands lantdag sammankallades 1863 för första gången på 54 år. Samma år utlovade språkreskriptet finskan jämställd ställning som förvaltningsspråk inom tjugo år, och språket blev lantdagens stora stridsfråga. Ett finskt parti bildades där, och de svensksinnade svarade med en egen politisk samling.

Partierna var inte medlemsorganisationer utan löst sammanhållna riktningar. Ett parti kunde ha anhängare i flera stånd, och inom ett stånd fanns olika riktningar. Men eftersom stånden röstade var för sig avgjordes politiken av vilket parti som hade majoritet i vilket stånd.

Partiet växte fram ur svekomanin, den svenskhetsrörelse som från omkring 1860 samlades kring språkforskaren Axel Olof Freudenthal och tidningarna Folkwännen och Wikingen och därför kallades ”vikingapartiet”. Freudenthals tes var att språket, inte samhällsklassen, avgjorde nationalitet: Finland hade två nationaliteter, en finsk och en svensk. Den svenskspråkiga ämbetsmannaeliten såg i stället en enda finsk nationalitet där överklassen talade svenska och folket finska. Vikingarna var studenter som stod den svensktalande allmogen nära och inte hade nåtts av överklassens kulturfennomani; för dem var det naturligare att hylla språket än staten. Samma generationsväxling skedde bland fennomanerna, där den första finskhetsgenerationen kom ur svensktalande familjer i den bildade klassen och efterträddes av studenter från finskspråkiga allmogehem. Vikingarna räknade därför in den svensktalande allmogen och ägnade sig åt dess dialekter och folkbildning.

Rörelsen fick fäste också på riddarhuset när V. M. von Born, R. A. Wrede och Kasten Antell inledde sin verksamhet i adelsståndet vid lantdagen 1877–1878 och drev en svensksinnad politik med tidningen Östra Nyland som språkrör. Ur vikingapartiet växte Svenska partiet fram. Det grundades aldrig vid något möte, och saknade länge program, partiordförande, fältorganisation och partidisciplin; det var en riktning som höll ihop genom gemensam hållning i språkfrågan. År 1882 startades partiets språkrör, Nya Pressen, med Axel Lille som huvudredaktör.

Politisk ställning miniatyr|Borgarståndets ledamöter vid lantdagen 1863–1864. Ståndet blev under 1880-talet ett av partiets två fästen. Under 1880-talet sökte sig också liberalerna kring Helsingfors Dagblad till Svenska partiet. Deras program från 1880, som Leo Mechelin var med om att utarbeta, såg Finlands folk som en enhet och gjorde tvåspråkigheten till ideal: finska och svenska skulle användas jämsides, och den som sökte ett offentligt uppdrag borde lära sig båda språken. Något renodlat liberalt parti uppstod dock aldrig. Sedan försöket att konsolidera sig till ett språkligt neutralt parti hade misslyckats i början av 1880-talet gick de flesta liberaler med tiden över till Svenska partiet. De kom inte för språkets skull, utan för att bevara svensk kultur i Finland och banden västerut. De gav det dittills obetydliga vikingapartiet tyngd och resurser, men tunnade ut dess nationella ideologi och gjorde det mer engagerat i försvaret av Finlands grundlagar.

Rösträtten i borgarståndet blev partiets känsligaste fråga. Så länge adeln och borgarna var svensksinnade rådde jämvikt i lantdagen, två stånd mot två. Om rösträtten i borgarståndet utvidgades till mindre bemedlade stadsbor skulle det ståndet bli finsksinnat, och de finsksinnade få tre stånd mot ett. Svenska partiet motsatte sig därför reformen.

Motståndet mot rösträttsreformen gav partiet ryktet om sig att vara ett överklassparti. Efter februarimanifestet 1899 trädde språkfrågan tillbaka för kampen mot förryskningen, där de svenskspråkiga stod i främsta ledet. Nya Pressen, som drivit en konsekvent laglighetslinje, indrogs slutgiltigt vid utgången av juni 1900, och Axel Lille gick 1902 i landsflykt till Sverige.

Övergången till Svenska folkpartiet miniatyr|Axel Lille, fotograferad 1906 av Herman Hamnqvist. Kritiken mot partiets brist på egen politik framfördes redan 1895, när Axel Lille tog initiativ till ett allmänt partimöte med motiveringen att partiet saknade ett positivt program och att dess hållning varit ensidigt defensiv. Mötet hölls i den 10–11 januari 1896 och samlade 741 deltagare. Det blev också den första öppna konflikten mellan den svenskspråkiga bildade klassen och allmogen. Det tillsatte en delegation för rösträttsfrågan, som blev partiets första bestående organ.

Storstrejken 1905 breddade väg för övergången till enkammarlantdag med allmän rösträtt, och partiet var illa rustat för masspolitik. Vid ett partimöte i Nyländska nationshuset i Helsingfors den 20–21 maj 1906 ombildades det till Svenska folkpartiet med Axel Lille som förste ordförande. Det nya partiet vände sig till alla svenskspråkiga oavsett samhällsklass och boningsort, inte som förut enbart till lantdagens ståndsrepresentanter. I det första enkammarvalet 1907 fick Svenska folkpartiet 24 av 200 mandat, efter socialdemokraterna (80), gammalfinnarna (59) och ungfinnarna (26).

Källor Noter

Tryckta källor

Kategori:Historiska politiska partier i Finland Kategori:Politiska partier upplösta 1906 Kategori:Finlandssvenska organisationer