miniatyr|Eldsvådor på Borneo 2006. Bränder i torv – tjocka lager av död men icke-omvandlad vegetation – genererar mycket rök och är svåra att släcka. Torvmarksprojektet för en miljon hektar (indonesiska: Proyek lahan gambut satu juta hektar), på engelska omnämnt som Mega Rice Project, är ett indonesiskt utvecklingsprojekt inlett 1995/1996. Det handlade om att konvertera en miljon hektar sumpskog – på torvmark – på Kalimantan, den indonesiska delen av Borneo, till risfält. Projektet inleddes under slutet av Suhartos presidentstyre, som ett försök att minska Indonesiens ökande livsmedelsunderskott, och regeringen gjorde omfattande anläggningsarbeten av bevattningskanaler och fällning av träd.

Projektet övergavs slutligen efter svåra negativa miljöeffekter och försumbar produktion av ris. Även senare har liknande stora skogsomvandlingsprojekt planerats för Kalimantan, ett område där landets nya huvudstad Nusantara invigdes 2022.

Historik Biotop Torvsumpskog är en biotop i tropisk regnskogsmiljö, där vattenmättad jord förhindrar den fullständiga förmultningen av döda löv och fallna träd. Med tiden skapar detta ett tjockt torvlager med lågt pH-värde. Denna typ av skogsmark är en naturlig kolsänka, det vill säga den binder atmosfärens koldioxid och bidrar till att minska växthuseffekten. Cirka två tredjedelar av all torvsumpskog på jorden finns i den malajiska arkipelagen, från Malaysia till Nya Guinea. Nästan all övrigt torvsumpskog finns i Kongobäckenet i centrala Afrika.

Sedan 1970-talet har stora områden med torvsumpskog avverkats, inte minst i Sydostasien. Där konverterades decenniet runt millennieskiftet 1,5 miljoner hektar sumptorvskog i Malaysia och åtta miljoner hektar i Indonesien (av totalt 2,5 miljoner respektive 25 miljoner hektar i de båda länderna) – mestadels till oljepalmsplantager.

Negativa miljöeffekter späs på genom El Niño-fluktuationen, där torka och storskaliga skogsbränder bidrar till en accelerande förstörelse av torvmarkerna. Genom bränder, utdikning och avskogning bryts det organiska materialet ner snabbare, något som ökar på utsläppen av koldioxid i atmosfären.

Tropiska torvsumpskogar härbärgerar ett stort antal sällsynta och hotade arter som orangutang och sumatratiger. Avskogningen av dessa torvmarker leder till att de här arternas naturliga biotoper minskar eller försvinner.

Projektet Mellan 1996 och 1998 grävdes cirka 4 600 kilometer diken och bevattningskanaler på Borneo, som del av ett försök att vinna ny odlingsmark i "improduktiv" sumpskog. Projektet syftade till att öka landets produktion av stapelfödan ris, efter att stora arealer. – motsvarande just en miljon hektar – av risfält på den tätbefolkade Java fått lämna plats för de växande städerna. Projektet inleddes i slutfasen av Suharto auktoritära regim, där få miljöexperter tilläts påverka den storskaliga statliga utvecklingspolitiken. Målet var att vinna en miljon hektar ny åkermark för risodling på Borneo, motsvarande en trettondel av hela Javas yta.

Miljöeffekter Avskogningen inleddes delvis genom det statliga projektet, delvis via oförutsedda bränder och svedjebränning. Vattenkanalerna, vägarna och järnvägarna som byggdes för det lagliga skogsbruket öppnade upp regionen för illegalt utnyttjande av skogen. I området som berördes av "Torvmarksprojektet" sjönk andelen skog mellan 1991 och 2000 från 65 till 46 procent, och därefter har minskningen av skogsarealerna fortsatt.

Dräneringen av torvsumpskogen har lett till omfattande miljöeffekter. Tidigare kunde skogsmarken under regnsäsongen översvämmas till två meters djup, medan den på 2020-talet ofta kan vara torrlagd året om. Omfattande och årligen återkommande skogsbränder och minimal produktion av ris i området ledde till att det storskaliga projektet övergavs, men utdikning och expansion av risodlingen i Kalimantan har fortsatt i mindre skala. Under projektets aktiva fas i slutet av 1990-talet flyttade över 15 000 jordbrukarfamiljer till området, men av dessa övergav snart cirka hälften torvskogsområdet; odlingsförhållandena var mycket olika dem på Java med sin vulkaniskt påverkade jordmån.

Genom 1997 års omfattande indonesiska skogsbränder, där upp till tre miljoner hektar – en stor del på utdikad före detta torvsumpskog – föröddes under en svår El Niño, tillintetgjordes ett decennium av koldioxidfixering hos jordens torvmossar. Det motsvarade även cirka 30 procent av de årliga koldioxidutsläppen från den globala förbränningen av fossila bränslen. Bränderna tog sig i vissa fall ner cirka en och en halv meter i den uttorkade torvmarken.

Det allt annat än positiva utfallet av projektet kan enligt vissa bedömare ha påskyndat Suhartos fall 1998. Efterföljaren Habibie avbröt projektet och lämnade över markområdena till skogsministeriet och centrala Kalimantans provinsstyre.

En annan negativ effekt är utsläppen från torven av svavelsyra i områdets floder. Detta kan vara en bidragande faktor till minskande effektivitet hos fisket i området.

Senare historia Vissa ser den spolierade skogsmiljön som så omvandlad att det är lönt att åtminstone försöka använda en del av marken för risodling; 2018 talades om att återanvända drygt 1 000 hektar av det avskogade och delvis dränerade området för risodling. Efter det misslyckade risodlingsprojektet satsades istället stora mängder statliga pengar på att istället konvertera upp till nästan tre miljoner hektar torvmark till odling av oljepalm.

2020 talade president Joko Widodo om att exploatera nästan en miljon hektar av dessa områden till jordbruksmark, i ett projekt som i stora drag kopierar konceptet från 1990-talet. Liknande "megaprojekt" ingår i återkommande indonesiska utvecklingsprojekt; i mitten av 2020-talet talade den indonesiska regeringen om att omvandla sju miljoner hektar tropisk regnskog på Västpapua till odling av ris och sockerrör.

Bildgalleri

Referenser

Noter

Kategori:Indonesiens historia Kategori:Indonesiens ekonomi Kategori:Borneo