Lünow var en svensk adlig ätt nummer 373, adlad den 15 mars 1647 och introducerad samma år på Sveriges Riddarhus. Ätten utslocknade på svärdssidan i början av 1700-talet.
Historik Ätten Lünow har i äldre genealogiska uppgifter ibland förts tillbaka till en äldre dansk frälsesläkt med liknande namn, men något säkert samband har inte kunnat påvisas. Den svenska ättens historia tar i stället sin början med Jöns Torkilsson Lünow, som enligt traditionen var en dansk adelsman. Han ska ha lämnat Danmark under senare delen av 1500-talet och sökt sin tillflykt i Sverige under Johan III:s regeringstid. Bakgrunden uppges ha varit att han begått dråp i hemlandet. Han bosatte sig i Stockholm, där han också avled och begravdes i Storkyrkan.
Genom nästa generation etablerades släkten i svensk tjänst. Sonen Erik Jönsson Lünow gjorde militär karriär under det tidiga 1600-talet och knöts till hovet kring hertig Johan av Östergötland. Efter hertigens död övergick han i statlig tjänst och avancerade till kapten vid Västmanlands regemente och senare major. Samtidigt stärkte han familjens ekonomiska ställning genom att förvärva säteriet Tisby i Västmanland år 1627. Genom sitt giftermål med Anna Bock af Näs knöts släkten även till den etablerade svenska adeln.
Det verkliga genombrottet kom med sonen Jöns Lünow, som 1647 adlades tillsammans med sina systrar och därmed formellt upptogs i den svenska adeln. Hans liv speglar den tidens rörliga officerskarriärer: han tjänstgjorde vid livgardet och Dalregementet och deltog i den militära organisation som byggdes upp under stormaktstidens Sverige. Han nådde graden ryttmästare, men hans karriär präglades också av de reduktioner som följde efter fredssluten på 1600-talet, då många officerare miste sina tjänster.
Genom sitt andra äktenskap kom Jöns Lünow att knyta banden till den livländska adelsätten Hilchen. Han slog sig ned på godset Vargsäter i Östergötland, där han tillbringade sina sista år och avled 1706. Under denna tid hade släkten tydligt förskjutits från sina ursprungliga band till Livland och Danmark och blivit en del av den svenska gods- och officersadeln.
Sonen Erik Lünow fortsatte i faderns fotspår och gjorde en militär bana inom den svenska armén. Han tjänstgjorde vid livgardet och senare vid drottningens livregemente till fot, där han avancerade till kapten och major. Hans levnad sammanföll med slutet av stormaktstiden, då Sveriges militära och politiska ställning successivt försvagades. Genom sina två äktenskap knöt han ytterligare band till både den baltiska och svenska adeln.
Ättens sista manlige medlem blev Johan Adolf Lünow, som var verksam som officer under det stora nordiska kriget. Han nådde löjtnants grad men tvingades lämna sin tjänst 1718. Kort därefter avled han ogift, och med honom utslocknade ätten på svärdssidan.
Lünows historia speglar därmed i koncentrerad form den svenska stormaktstidens adelsutveckling: från invandrad krigartjänst och integration i den svenska staten, via militära karriärer och godsägande, till det tidiga 1700-talets nedgång då många mindre adliga ätter försvann.
Några av ättens medlemmar Jöns Torkilsson Lünow, dansk adelsman Erik Jönsson Lünow, major Jöns Lünow (1626–1706), ryttmästare Erik Lünow (född 1656), major Johan Adolf Lünow, löjtnant
Referenser
Noter
Kategori:Svenska adelsätter