Byggnaderna vid Nuffield College, ett av Oxfords universitets college, ligger väster om Oxfords stadskärna i England och står på platsen för Oxfordkanalens bassäng. Nuffield College grundades 1937 efter en donation till universitetet från biltillverkaren Lord Nuffield. Han skänkte mark till skolan samt 900 000 pund (ungefär 246 miljoner pund i dagens värde) för att bygga och donera colleget. Arkitekten Austen Harrison, som hade arbetat i Grekland och Palestina, utsågs av universitetet att rita byggnaderna. Hans ursprungliga design, starkt influerad av medelhavsarkitektur, avvisades av Nuffield, som kallade den "oengelsk" och vägrade låta sitt namn kopplas till den. Harrison omarbetade planerna och siktade på "något i stil med Cotswold-bostadsarkitektur", som Nuffield önskade.
Bygget av den andra designen påbörjades 1949 och slutfördes 1960. Framstegen försvårades av efterkrigstidens byggnadsrestriktioner, och effekterna av inflationen på Nuffields donation ledde till olika kostnadsbesparande förändringar i planerna. I en förändring omgestaltades tornet, som hade planerats att vara dekorativt, för att rymma skolans bibliotek. Det var det första tornet som byggdes i Oxford på 200 år och är cirka 46 meter högt, inklusive spiran på toppen. Byggnaderna är arrangerade kring två fyrkantiga innergårdar, med bostäder för studenter och fellows i den ena, och matsal, bibliotek och administrativa kontor i den andra. Kapellet har glasmålningar designade av John Piper.
Arkitekturhistorikern Sir Howard Colvin sade att Harrisons första design var Oxfords "mest anmärkningsvärda arkitektoniska förlust på 1930-talet"; det har också beskrivits som en "missad möjlighet" att visa att Oxford inte "bara levde i det förflutna". Reaktionen på skolans arkitektur har till stor del varit negativ. På 1960-talet beskrevs den som "Oxfords största monument över karg reaktion". Tornet har beskrivits som "klumpigt", och förstört av upprepade fönster. Reseförfattaren Jan Morris skrev att skolan var "en salig blandning från början". Arkitekturhistorikern Sir Nikolaus Pevsner, även om han inte var imponerad av större delen av skolan, ansåg dock att tornet hjälpte Oxfords silhuett och förutspådde att det "en dag skulle bli älskat". Skribenten Simon Jenkins tvivlade på Pevsners förutsägelse och hävdade att "vegetation" var det "bästa hoppet" för tornet – liksom för resten av skolan.
Lord Nuffields donation
Nuffield Colleges historia går tillbaka till den 16 november 1937, då universitetet ingick ett förbunds- och förtroendeavtal med Lord Nuffield. Nuffield, känd som William Morris innan han upphöjdes till adelsvärdighet, var en industriman och grundare av Morris Motor Company, som hade sin bas i Cowley, i östra Oxford. För skapandet av Nuffield College och för sina andra donationer (vilket inkluderade finansiering av en professur i spanska studier och donation på 2 miljoner pund 1936 till en medicinsk forskningsskola),Hibbert, p. 284 beskrevs han 1949 i en ledare i The Times som "universitetets största välgörare sedan medeltiden". Han donerade mark på New Road, väster om stadens centrum nära kullen Oxford Castle, på platsen för den till största delen oanvända bassängen vid Oxfordkanalen.Tyack, p. 300 År 1937 beskrev The Times den halva milen mellan järnvägsstationen och staden (ett område som inkluderade platsen för det föreslagna college) som "något mellan en sophög och slum". Nuffield hade ursprungligen köpt kanalbassängen för att försköna den delen av staden innan han fick idén att bygga ett college för att uppnå detta. Förutom marken gav Nuffield 900 000 pund för att bygga skolan och förse den med en donationsfond.
Hans plan var att skapa ett college specialiserad på ingenjörsvetenskap och affärsmetoder för att skapa en länk mellan akademi och industri, för vilket han initialt erbjöd universitetet 1 miljon pund; £100 000 användes för ett fysikaliskt kemilaboratorium (färdigställt 1941), vilket han godkände. Men även om han övertalades att lägga resten till ett college för samhällsvetenskapliga studier istället, kände han sig ändå "lurad".Morrell, J. B. "The non-medical sciences 1914–1939", in Harrison. pp. 144, 158 Han beskrev senare colleget som "det där förbannade Kreml", "där vänsterfolk studerar på min bekostnad".Sager, p. 162 Han var tillräckligt nöjd med skolans arbete för att lämna det största delen av sin återstående förmögenhet (som var mer än 3 miljoner pund) när han avled 1963, även om större delen av testamentet inte nådde skolan eftersom det behövdes för att betala arvsskatt på Nuffields dödsbo.Hibbert, p. 285
Första ritningen
Administrationen av Nuffields donation var universitetets ansvar, eftersom skolan inte blev en självständig institution förrän efter andra världskriget. En underkommitté bestående av tre chefer för Oxfords colleges (Sir William Beveridge från University College; Alfred Emden från St Edmund Hall; och Linda Grier från Lady Margaret Hall), utsågs att välja arkitekten. Emden verkar ha spelat en huvudroll i gruppens arbete.Colvin, p. 167 Åtta arkitekter blev initialt ombedda att tävla, däribland Louis de Soissons, Vincent Harris, Austen Harrison, Charles Holden, Edward Maufe och Hubert Worthington. Alla utom Holden och Maufe lämnade in fotografier av sitt arbete, och underkommittén rekommenderade sedan Harrison, ett beslut som bekräftades efter att han intervjuats den 17 juni 1938. Vid den tiden hade Harrison aldrig arbetat i Storbritannien: även om han hade kvalificerat sig där, hade han praktiserat i Grekland och Palestina.Colvin, p. 168 Faktum är att skolan verkar ha varit hans enda projekt i landet, och är fortfarande hans mest kända verk, tillsammans med hans senare University of Ghana. Harrison gavs inga begränsningar när det gällde stil. Nuffield gick med på Harrisons utnämning, men blev inte tillfrågad om collegets arkitektoniska stil innan Harrison började arbeta.Colvin, p. 173 När Nuffields donation tillkännagavs rapporterades det att "den allmänna idén" var att collegebyggnaderna skulle placeras bakom trädgårdar, liknande minnesträdgårdarna vid Christ Church, Oxford, så att de som kom in i Oxford från väster skulle mötas av en "vacker utsikt över välplanerade trädgårdar sedda genom räcken"; denna idé ingick inte i Harrisons design.
Efter Harrisons inledande studier blev det tydligt att den föreslagna platsen inte kunde innehålla ett college och ett institut för samhällsvetenskaplig forskning som planerat. Nuffield gick med på att tillhandahålla en extra tomt på motsatt sida av Worcester Street. Harrison föreslog att bygga skolan på huvudplatsen, med institutet på den andra platsen. Matsalen skulle ligga i östra änden av huvudområdet, riktad öst-väst, med ett torn i västra änden; den övre innergården, omedelbart väster om matsalen och riktad från norr till söder, skulle ha Warden's Loging i norra änden och kapellet i södra änden. Trappor ledde ner från den övre innergården in i den nedre innergården, återigen riktad från öst till väst, med huvudingången längst i öst av den nedre innergården. Det föreslagna institutet skulle vetter mot huvudentrén till skolan på andra sidan Worcester Street.Colvin, pp. 169–170 Underkommittén rekommenderade att Harrisons planer skulle antas i januari 1939, och en modell av designen visades för Nuffield i juni 1939 – han hade varit utomlands under större delen av perioden däremellan.Hibbert, p. 286
Harrisons design hade "lite som var engelskt, än mindre som var igenkännbart oxfordskt", sade arkitekturhistorikern Sir Howard Colvin. Det fanns inga sadeltak, tinnar eller spiror. Istället hade den föreslagna byggnaden "en starkt medelhavskaraktär", inspirerad av medeltida byggnader i den regionen. Vit Portlandskalksten var det valda byggmaterialet, det skulle finnas "karga" ytterväggar och platta tak, samt en stor halvcirkelformad dörröppning vid huvudingången, med facetterade kilstenar som visade påverkan från islamisk arkitektur på normandiska Sicilien. Tornet, som skulle ha en inre kupol och en yttre polygonal design, visade (enligt Colvin) influenser från Bysans och delar av södra Frankrike. I matsalen skulle det finnas sidoskepp på norra och södra sidan av matsalens huvuddel, som i en basilika, med bågar och kolonner i sidoskeppen utformade i grekisk dorisk stil. Matsalen och dess stora trappa, sade Colvin, skulle ha kunnat mäta sig med Christ Church. Även om Harrison inte hade färdigställt planerna för uppehållsrummen, hade de första skisserna orientaliska inslag, inklusive eldstäder som påminde om Topkapipalatset i Istanbul. Fängelsedirektörens bostad skulle ha varit "en av de vackraste och mest rymliga av sitt slag". Colvin ansåg dock att kapelldesignen passade bättre för medelhavssol än Oxfords mörker.
Colvin sade att "relationen mellan huvudbyggnaderna" var "elegant utformad" och, "i ett universitet av självförsörjande rum", en design med två korsande axlar – en från ingången till matsalen och tornet, den andra från kapellet till bostaden – "representerade en innovation i planeringen som var mycket effektiv".Colvin, p.171 Colvins uppfattning var att misslyckandet att bygga skolan enligt denna "imponerande" design ledde till att den blev Oxfords "mest anmärkningsvärda arkitektoniska förlust på 1930-talet".Colvin, p. 166 Om den hade byggts, sade han, "skulle den ha tagit sin plats bland Oxfords stora arkitektoniska monument".
Andra ritningen Nuffield blev besviken över modellen i Harrisons planer, eftersom byggnaderna inte var i den allmänna Oxford-collegestil som han var känd för att föredra. Efter ett möte med universitetets rektor A.D. Lindsay skrev Nuffield till honom den 15 augusti 1939 och sade att han kände sig "tvungen att följa min negativa bedömning av planerna".Colvin, p. 174 Designen var "oengelsk och oförenlig med den bästa traditionen inom Oxfords arkitektur", sade Nuffield och tillade att "om en byggnad av denna typ skulle uppföras, skulle jag inte tillåta att mitt namn förknippas med den".
Harrison protesterade att den så kallade Oxford-arkitekturtraditionen var ett vagt begrepp och också en historisk tillfällighet: det fanns ingen enhetlig stil som förenade universitets- och högskolornas byggnader, utan istället hade olika konstruktioner använts med varierande modifieringar under många århundraden. Endast en kompromiss skulle passa "en 1900-talsgivare med industriell bakgrund som suckar efter romantik, en kommitté av ekonomer som söker resultat [och] styrelsenom för ett universitet djupt rotat i sin tradition". Trots detta gick Harrison med på att försöka tillfredsställa Nuffields önskan om "något i stil med Cotswold-bostadsarkitektur", och tog fram en andra ritning. Mängden boende som tillhandahölls minskades. Huvudentrén flyttades från väster till söder om colleget, under kapellet; den skulle ha en arkadförsedd vestibul, så att innergården kunde ses från gatan, precis som Nuffield önskade. De platta taken ersattes med sadeltak med sadeltak och takkupor. Trappan som ledde till matsalen togs bort och matsalen flyttades till marknivå, utan sidoskepp men med ett hammartak av ekfackverk. Tornet, som nu skulle innehålla uppehållsrummet, flyttades från området för den tidigare matsalstrappan till kapellets östra ände.Colvin, pp. 174–175 När ritningarna visades för Nuffield i början av 1940 var den enda förändring han begärde innan han gav sitt godkännande ett "mer konventionellt" torn som skulle ersätta spiran enligt Harrisons design.Colvin, p. 175
Konstruktion och färdigställande