Indian Knoll är en arkeologisk boplats nära Green River i Ohio County, Kentucky. Platsen är ett nationellt historiskt landmärke i USA. Utgrävningar av Indian Knoll under den stora depressionen. och senare forskning på boplatsmaterial, gravar och artefakter under 1960- och 1970-talen, visade att platsens bebyggare var atypiska för invånarna från arkaisk tid. Arkaiska folk var vanligen egalitära grupper, men begravningar vid denna kulle avslöjade att invånarna var uppdelade i två sociala grupper. Det verkar gälla oavsett ålder eller kön. Social klassindelning verkar vara den troliga orsaken till denna uppdelning.Rothschild, Nan A. Mortuary Behavior and Social Organization at Indian Knoll and Dickson Mounds. American Antiquity 44.4 (1979): 658–675
Skalhögar (Shell middens) Skalhögar var ett resultat av köksavfall, de kalkskal som var avfall efter beredningen av blötdjur (snäckor, musslor). Indian Knoll var del av en tradition som finns i hela sydöstra USA. Fenomenet förekom också på alla kuster i Nordamerika på de tempererade breddgraderna. De former som bildades av avfallet, var ofta ringformiga eller halvcirkelformade, vilket var ett resultat av en systematisk planerad avsättning. Det finns en mängd olika teorier om skalhögarnas syfte. De kan ha vara rester från boplatser som kan ha besökts under lång tid av jägare-samlare. Man kan ha slagit läger på kullen. Användning av skapade upphöjda lägerplatser skyddade från översvämningar längs floder kan vara ett skäl. Den sociala strukturen hos dåtidens människor som formade dessa skalhögar kan ge en antydan om att mer framträdande platser fanns i gruppen som mitten av en halvcirkel. Detta utmanar rådande antagandena om att arkaiska kulturer var egalitära och saknade ledande skikt.Michael Russo: Measuring Shell Rings for Social Inequality, in: Jon L. Gibson, Philip J. Carr (Hrsg.): Signs of Power – The Rise of Cultural Complexity in the Southeast, University of Alabama Press, 2004, S. 26–70.
Andra antar en övervägande eller uteslutande rituell användning av skalhögar. En skarp åtskillnad mellan sakrala och profana handlingar under den arkaiska perioden var inte troliga. Skalhögarna skulle då vara platser för regelbundna och kanske ofta upprepade speciella händelser, där ett inslag var konsumtion av stora mängder sniglar och musslor. Deltagarna i de enskilda tillfällena behöver inte vara identiska. Eftersom högarna skapades av matavfall. Högarnas form kräver en medveten utformning men ingen central plan. De kan ha byggts på av olika nomadiska grupper under en längre tid. De blir sedan symboler för de lösa och instabila strukturerna hos en befolkning i på väg mot en fastare strukterad fas.George M. Crothers: The Green River in Comparison to the Lower Mississippi Valley during the Archaic: To Build Mounds or not to Build Mounds?, in: Jon L. Gibson, Philip J. Carr (Hrsg.): Signs of Power – The Rise of Cultural Complexity in the Southeast, University of Alabama Press, 2004, S. 86–96.
Indian knoll och andra stora högar kallas ibland för skalhögar i litteraturen och som liknande de jordvallar och högar, som byggdes i Mississippiflodens nedre lopp under den arkaiska perioden. Andra kritiserar detta språkbruk. De påpekar att högar byggdes med avsikt att forma landskapet och på så sätt kulturellt anpassa en plats. Ursprunget till skalhögar (middens) är däremot oklart. De första utgrävarna talade medvetet neutralt om mulluskhögar. Om skalhögarna skapades utan plan eller kontroll genom interaktion under en lång tidsperiod. Då betyder termen hög endast de installationer som påbörjades några hundra år senare, som vid Watson Brake, och nådde kulmen med Poverty Point längre söderut. Dessa förutsätter inte ett stratifierat samhälle, men någon form av ledarskap i den sociala organisationen. De kan ha startats på ett liknande sätt som skalhögarna.George M. Crothers: The Green River in Comparison to the Lower Mississippi Valley during the Archaic: To Build Mounds or not to Build Mounds? sidan 94
Bakgrund Indian Knoll, med arkivbeteckningen 15OH2, är belägen i Ohiodalen i västra centrala Kentucky nära Green River. Detta område kallas skalhögsregionen. Området har stora skalanhopningar, eller avlagrade skal som dumpades av befolkningen som bodde där. Det finns bevis för tidigare bosättning men området var mest bebott från cirka 3000–2000 f.Kr. när klimatet och vegetationen närmade sig moderna förhållanden. Flodslätten var en stabil miljö, vilket senare ledde till utveckling av jordbruk i slutet av den arkaiska tiden. I början av 1900-talet var Clarence Bloomfield Moore den förste som utforskade en mindre yta icke jordbruksmark vid Indian Knoll. Gården som låg på platsen förstördes av en översvämning och då gjordes utgrävningar av William Snyder Webb 1939. Indian Knoll har gett bidrag till en större förståelse av den sociala utvecklingen i kulturerna i de sydöstra USA under arkaisk tid.Webb, William (1974) sidan 115
Utgrävningar År 1915 gjordes den ursprungliga utgrävningen av C.B. Moore och en arbetsstyrka på åtta man. Moores forskningsresultaten var 298 skelett från gravar. Han kunde också bevisa tidig keramik, vilket var ett relativt nytt fynd vid den tiden. Platsens historia gick långt tillbaka i tiden. Han rapporterade om de så kallade Banner stones vid Indian Knoll och hittade 298 fynd av detta slag, varav 66 var välbevarade och skickades till USA:s nationalmuseum.
Efter översvämningen 1937 påbörjade Webb och hans team en andra utgrävning åren 1939 och 1940, denna gång under överinseende av Works Progress Administration. Detta program, som en del av New Deal, utformades för att skapa jobb under den stora depressionen. Under utgrävningen visade det sig att Moore inte hade registrerat föremålens position i förhållande till varandra särskilt exakt. Dessutom kunde överraskande nog betydligt fler mänskliga kvarlevor grävas ut. Totalt rörde det sig om cirka 880 individer. Dessutom begravdes hundar på platsen. Området visade sig vara betydligt större än väntat. Spår av stolpar på kullen tydde på att enkla bostäder kan ha stått där.
Vid 1939 års utgrävningar grävdes långa utgrävningsgropar parallellt med Green River. Spåren efter forntida bostäder bestod av lergolv, sex härdar och vad Webb kallade köksverktyg vid brasan, och artefakter som hammarstenar, räfflade yxor, malstenar, mortlar och mortelstötar. Det hittades cirka 67 000 artefakter vid Indian Knoll. Några av dessa daterades med C-14, och resultatet var i genomsnitt en ålder på cirka 5 300 år gamla. Bostäderna betraktas som fasta bosättningar. Härdarna användes för uppvärmning under vintern och för matlagning. Skalhögarna i närheten innehåller inte bara rester av snäckskal, utan även rester av djurben och skörbränd stenar av sandsten och stenar från floden. Stenarna användes för matlagning, för att koka vatten och för att rosta valnötter, hickorynötter och ekollon.Avsnittet bygger på Webb, William (1974). Indian Knoll. The University of Tennessee Press Knoxville. sidorna 125–130.
Begravningar Gravarna var grävda in i högen, runda eller elliptiska gropar med vertikala väggar och med platt botten. En del gravar var grunda, andra var upp till 1,5 meter djupa. De döda lindades in i en hopkrupen ställning och placerades i groparna, som hade en diameter på 60 till 100 cm. Kropparna var hårt lindade och placerade i de smala groparna. Ibland stördes äldre gravar av yngre, vilket var naturligt med tanke på det lilla utrymmet för bebyggelsen. Fynden motsvarar den bild man kan förvänta sig, när nomadiska jägare-samlare återkommande besöker en plats och begraver sina döda på platsen.George R. Milner: Old Mounds, Ancient Hunter-Gatherers, and Modern Archaeologists. In: Jon L. Gibson, Philip J. Carr (Hrsg.): Signs of Power – The Rise of Cultural Complexity in the Southeast. sidorna 300–315
De mänskliga skelettresterna från Indian Knoll bearbetades inte tillräckligt av Moore. 1960 omvärderades kvarlevorna med mera moderna metoder av Francis Johnston och Charles Snow. Från de bevarad fragmenten av skelett uppskattade man då att det fanns rester av minst 1 234 individer, snarare än de tidigare av Moore och Webb rapporterade 1 178 gravlagda. Johnston/Snow drog slutsatsen att Indian Knoll hade en hög spädbarnsdödlighet under ett år, men också att många dog under fyra års ålder. Medellivslängden var bara omkring 18,5 år, med något fler manliga begravningar än kvinnliga på platsen.
Undersökning av skeletten De många skeletten undersöktes med avseende på kön och ålder, men också med avseende på deras hälsotillstånd och skador. Det visade sig att barnen till Indian Knoll växte snabbare än barnen på de närmast omgivande platserna, men lite långsammare än barnen på de jämförbara platserna på prärien eller i Europa.Jon Muller: Archaeology of the Lower Ohio River Valley. Left Coast Press, 2009, s 77f. Metoden var att mäta tillväxten av de långa rörbenen. Av de cirka 900 dödsfall som undersöktes hade över 10 % huvudskador, 23 hade skador som sannolikt berodde på projektilspetsar. En man hade till och med en stenspets fastsittande i ett ben (begravning 537). Medellivslängden var extremt låg, trots god kost. Nyfödda hade en medellivslängd på 18,6 år. Detta var bara hälften så högt som i andra ursprungsbefolkningar vars förväntade livslängd hade kunde bestämmas i Nordamerika. Många led av artrit, karies var i stort sett okänt och det förekom bara vid hög ålder.Claire M. Cassidy: Skeletal Evidence for Prehistoric Subsistence Change in the Central OHio River Valley. In: Mark N. Cohen, George J. Armelagos (Hrsg.): Palaeopathology at the Origin of Agriculture. Academics Press, New York 1984: s. 324–326.
Skador Från 1993 till 1996 undersöktes 917 individer från tre olika platser, inklusive 459 individer från Indian Knoll, 240 från platsrn Ward och 218 från Carlston-Annis. Alla tre var sena arkaiska begravningsplatserna i Kentucky. Undersökningen gällde de skador som de ådragit sig under sin livstid eller efter sin död. Man försökte skilja mellan strids- eller jaktskador – som stick- eller skärmärken – och sådana som tydde på att troféer hade tagits. Olika skador kan vara indikationer på skalpering, halshuggning eller avskärning av extremiteterna. För att kunna studera detta var det nödvändigt att identifiera och utesluta de skelett vars skador tydde på att köttet avlägsnats efter döden, vilket var mycket sällsynt på dessa platser. Skelett med djurbitmärken sorterades också bort. Sedan delades de återstående individerna upp beroende på om såren var oläkta, om de var på väg att läka eller om de redan hade läkt. Det visade sig då att de skadade ofta hade begravts tillsammans. Detta gäller för 33,3 % av dödsfallen i Indian Knoll och 46,2 % av dödsfallen i Ward. Omvänt kunde man i cirka 50 procent av fallen hitta spår av skador i gravar med flera skelett. 76,7 % av de skelett som på ett tillförlitligt sätt kunde identifieras som män eller kvinnor och som uppvisade skador var män. Enligt denna studie kunde totalt fem män bevisas ha skalperats strax före eller efter sin död, förutom 18 halshuggna.