Hallands historia avser landskapet Hallands förhistoria och historia. Dess historia har präglats av dess geografiska förutsättningar med slättbygd längs kusten och skogsbygd längre inåt landet. De vattendrag som rinner genom landskapet och har sitt utlopp i Kattegatt har varit viktiga transportleder.

När de skriftliga källorna börjar komma var Halland en del av Danmark. Det förblev så under större delen av medeltiden, med undantag för den turbulenta perioden från 1280-talet och fram till 1366 då landskapet och dess bägge delar (Norra Halland och Södra Halland) omväxlande var under dansk, svensk och norsk överhöghet samt dessutom under kortare perioder relativt fritt från utomstående inblandning. Vid freden i Brömsebro 1645 blev landskapet svenskt på trettio år och sedan freden i Roskilde 1658 har landskapet varit permanent svenskt.

Historieskrivning Ett antal verk över Hallands historia har givits ut, i viss fall på offentligt initiativ och i andra fall på privat initiativ. Hallandia antiqua et hodierna gavs ut 1752/1753 av Jacob Richardson. Hallands historia och beskrifning, skriven av Sven Peter Bexell, gavs ut 1817–1819. Hallands läns landsting gav 1954–1959 ut Hallands historia i två band (före respektive efter 1645). Erik Montell gav på eget initiativ ut Hallands historia. Ett gränslands öde under 8000 år 1978. Hallands Akademi gav 2022 ut Hallands historia – Gränsland genom tiderna. Hallands kulturhistoriska museum publicerade i samband med att Historien om Sverige sändes en webbprogram Gränsland, där tre experter diskuterade den historiska utvecklingen i Halland under respektive programs tidsperiod

Namnet Som det första omnämnandet av området räknas vanligen en uppräkning av folkslag/stammar av den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes i hans verk Getica ("Goternas ursprung och bedrifter"), skriven omkring år 550:

De ovan uppräknade folkslagen har vanligen placerats längs det nuvarande Sveriges västkust, där hallin anses stå för hallänningar, medan ahelmin (heinii) och feruir kopplats samman med Himle och Fjäre.

Landskapets namn kommer troligen från Hovs hallar (hällar), som är belägna i nordvästra Skåne, väster om Båstad. Det är vanligt att områden namnges av näraliggande centralbygder (t.ex. Västmanland och Södermanland som ligger i respektive väderstreck relativt den uppländska centralbygden), varför Halland då skulle ses som området bortom Hovs hallar från ett skånskt perspektiv. Av flera skäl (utöver ovanstående uppräkning även baserat på olika organisationsstrukturer och kulturmönster norr och söder om Tvååkersgränsen då det skriftliga underlaget blir mer omfattande) anses det troligt att beteckningen ursprungligen enbart avsåg de södra delarna av landskapet.

Stenåldern Högsta kustlinjen låg i norra Halland ungefär 90 meter över havet och i södra Halland omkring 60 meter över havet. Under tiden fram till omkring 7300 f.Kr. skedde en landhöjning så att havsytan då låg 8 meter under nuvarande havsnivå i Falkenberg. Därefter medförde fortsatt isavsmältning och långsammare landhöjning att havsytan steg för att 4500 f.Kr. vara ungefär 12 meter över nuvarande nivå. Sedan dess har havsnivån sakta närmat sig den nuvarande. Det tog tid för växt- och djurliv att etablera sig på den mark som isen lämnat efter sig. De första skogarna började etablera sig omkring 8300 f.Kr. En följd av att den högsta kustlinjen varierat är att landskapet "tippat" så att t.ex. avvattning som tidigare skett mer norrut senare skett mer söderut. Ett exempel är att Bolmen (i Småland) först rann ut i Nissan, men senare har kommit att rinna ut i Lagan.

Halland har sura jordar, vilka bryter ner organiskt material. Det finns därför lite organiskt material bevarat från tidiga perioder. De första människorna kunde vistas i området under århundradena omkring 11000 f.Kr. Det finns belägg från omgivande landskap, men få och svårtolkade spår av boplatser (som i Skatmossen i Derome) från Halland. Därpå följde en ny kylperiod fram till 9700 f.Kr. då det är osannolikt att några människor levde i området. Då klimatet blev bättre var det främst marina resurser som människorna utnyttjade. Dessa var som mest omfattande i Bohuslän, där Östersjön rann ut i västerhavet. Därför är fynden mest talrika i norra Halland från denna tiden, fynd är gjorda bl.a. i Gottskär och andra delar av Onsalahalvön.

Under följande årtusenden skedde en fortsatt uppvärmning och skogarna av hassel och tall ersattes av alm, lind och ek. Omkring 7500 f.Kr. visar fynd av nya flintverktyg på kulturella förändringar. Dessa har sitt ursprung i västra Ryssland, och det har troligen skett en andra invandringsvåg därifrån. Detta medför också att inlandets resurs, t.ex. längs Nissan, började användas. Kring år 7000 f.Kr. fanns uppskattningsvis något tusental personer i Halland (alla befolkningsuppskattningar är dock mycket osäkra). Analys från Genevad, med 16 000 benfynd från perioden 9100–6700 f.Kr. visar på rester av kronhjort, bäver och hund samt brända hasselnötskal.

miniatyr|vänster|Insidan av Tolarps gånggrift i Snöstorps socken. Den har kopplats till stridsyxekulturen. Över tid blev människorna mer bofasta. Baserat på angränsade landskap (med bättre bevarandeförhållanden) bör de senast runt 6400 f.Kr. börjat tillbringa vintertid i stabilt byggda hus. Från denna tid förekommer även andra investeringar i fasta strukturer som kräver tillsyn som fiskfällor. Samtidigt ökar tecken på våld. Som i övriga delar av sydskandinavien var etableringen av jordbruk en process som tog många år. Den började omkring 4000 f.Kr., ungefär samtidigt i hela södra Skandinavien och betydligt senare än i näraliggande norra Tyskland där jordbrukande kulturer fanns redan omkring 6500 f.Kr. Det relativt sena och långsamma införandet av jordbruk har kopplats samman med goda förutsättningar för jakt och fiske. Jordbruket infördes av trattbägarkulturen som fanns i området fram till 2800 f.Kr. Den kan ha spridits både genom invandring och kontakter/handelsutbyte. Med dem kom sädesslag som korn och vete, liksom djur som gris, nöt, får och get. Bostäderna var relativt små, vilket har tolkats som att klimatet var tillräckligt varmt för att tillåta att djuren gick ute året runt. Bönderna tillämpade först svedjejordbruk, men gick senare över till fasta åkrar. Pollenanalyser antyder dock att omfattningen av jordbruket och omvandlingen av landskapet varit relativt begränsad. Det var den första kulturen i området som använde keramik. Det var också den kultur som under tidsperioden 3300–3000 f.Kr. producerade de dösar och gånggrifter som finns och bildade ett rituellt landskap. Totalt är omkring 15 identifierade, vilket är relativt få. Det kan, utöver att det var få från början, även förklaras med att de kan ha odlats bort samt att senare kulturer byggt gravhögar över dem under bronsåldern (känt från två fall). I samband med att jordbruket etablerades ökade befolkningen snabbt.

Trattbägarkulturen fick från omkring 3350 f.Kr. dela utrymmet med den gropkeramiska kulturen. Det var en jägar-/samlarkultur som nästan uteslutande bodde längs havet och längs vattendrag (Lagan). Lämningar av kulturen är relativt få, men där de finns är de rikliga. Studier av DNA har visat att det bägge grupperna inte blandade sig med varandra utan var genetisk olika. Den gropkeramiska kulturen fanns kvar till omkring 2200 f.Kr. med färre fynd under den senare tiden. Från 2900 f.Kr. kom en annan jordbrukarkultur, stridsyxekulturen, som var kvar till 2300 f.Kr. I Halland har den resulterat i förhållandevis få lämningar. Den är förknippad med att ha fört de indoeuropeiska språk och indoeuropeisk religion till Skandinavien.

Bronsåldern miniatyr|höger|Lugnarohögen i Hasslöv, från omkring 900 f.Kr. Från 2300 f.Kr. och framåt började Halland bli del av ett större handelsnätverk. Först med skandinaviska flintdolkar som imiterade bronsdolkar från kontinentaleuropa. Från omkring 2000 f.Kr. skedde import av brons och nordisk bronsålderskultur brukar räknas från 1700 f.Kr. Handeln omfattade inte bara brons utan även guld, bärnsten, ylle, hudar och timmar. Möjligen skedde även slavhandel. Vilka varor som exporterades för att kunna köpa bronset och andra vanor är inte känt. I början av bronsåldern uppkom en styrande elit, vars hus var betydligt större än de övrigas (de kunde vara 30-60 meter långa mot mer typiska 10-20 meter). De större husen har återfunnits på flera platser i närheten av Halmstad samt i Värö. Bebyggelsen var generellt spridd i landskapet. På grund av ändrad konstruktion blev husen också bredare. Det skedde en fortsatt uppodling av landskapet.

Från omkring 1500 f.Kr. började gravhögar och gravrös att användas för att begrava individer med hög status. De ersatte hällkistor som begravningssätt, där begravningen varit gemensam för många människor. Gravhögarna var vanligast i södra Halland, medan gravrösen dominerade i norra Halland. Det var sannolikt ett sätt att markera ägande av marken. I början av perioden begravdes de döda i stenkistor som sedan täcktes över av högen/röset, medan kremering över tid kom att ta över. Även skeppsättningar förekom (och kom att fortsätta att användas fram vikingatiden). I Lugnarohögen i Hasslöv, som anlades omkring 900 f.Kr. har en gravhög byggts över en skeppssättning. Kombinationen av skeppssättning och gravhög är ovanlig utanför Halland. Utöver dessa statusbetonade begravningssätt har det även förekommit stensättningar där människoresterna och mindre gravgåvor lagts vid stenen eller mellan spritts stenarna. Från omkring 1000 f.Kr. blev det vanligt med urnbegravningar utan att marken ovanför graven bearbetades.

miniatyr|vänster|Nackhälleskölden från Stora Mosse, Spannarp. Nedlagd omkring 1100-900 f.Kr. Redan under stenåldern hade det förekommit stenyxor offrades i mossar. I början av bronsåldern fortsatte offrandet av värdefulla föremål, först bronsyxor och sedan av mer blandad karaktär. Omfattningen av offrandet gick också upp och ner, med toppar kring 1000 f.Kr. och den största toppen kring 800 f.Kr. Ett exempel på mossoffer från denna tiden är Nackhälleskölden i Stora Mosse i Spannarp. Det finns få hällristningar i Halland, i Grimeton och Hasslöv. Den mest kända stenristningen är Hagbards galge i Asige, som är del av ett större fornminnesområde. Skålgropar, solsymboler och andra tecken på fruktbarhetskult var vanligt förekommande motiv.

Bronsåldern var troligen en period av relativt goda materiella förhållanden i Halland, vilket syns på de förnäma föremålen av brons och guld. Befolkningen ökade sannolikt och många fornlämningar finns bevarade från perioden, däribland 752 rösen i främst den norra delen av landskapet och ett stort antal bronsåldershögar i den södra delen. Bland fornlämningarna finns totalt över 1100 gravhögar och rösen.

Mot slutet av bronsåldern skedde möjligen ett överutnyttjande av skogsresurserna och oavsett orsak blev stora delar av Halland i det närmaste trädlöst, i likhet med många andra landskap. Kanske var detta en följd av en stor omorganisation av boskapsskötseln, under en tid när det fanns stor efterfrågan på guld och brons hos lokala hövdingar och stormannafamiljer. Knappt ett sekel innan klimatet försämrades i slutet av bronsåldern och början av järnåldern upphörde i stort sett all import av brons och guld till södra Skandinavien, vilket medförde att hantverkarna inte längre kunde producera föremål av brons i samma omfattning som tidigare och därmed upphörde bronsåldern omkring 500 f.Kr.

Järnåldern och vikingatiden miniatyr|stående=0.5|Kärl från Käringsjön. Daterat till romersk järnålder