Separate Ways är ett samlingsalbum och det 55:e albumet av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det gavs ut av RCA Records på budgetetiketten RCA Camden (CAS 2957) i stereo den 1 december 1972.
Det var det tionde budgetalbumet med Elvis Presley som gavs ut på Camden-etiketten. Liksom föregångaren Burning Love and Hits from His Movies, Volume 2 innehöll det – som det sista albumet i serien – en vid tiden aktuell hitsingel, i detta fall "Separate Ways" och "Always on My Mind". Singelns hade släppts bara några veckor tidigare, och A-sidan i USA, "Separate Ways", nådde plats 20 på Billboards Hot 100-lista. Övriga låtar på albumet utgjordes – med undantag för upptempolåten "I Slipped, I Stumbled, I Fell" – av ballader inspelade mellan 1956 och 1963. De flesta var mindre kända och tre hade spelats in till filmen Wild in the Country.
I USA nådde albumet plats 46 på Billboards popalbumlista, och plats 12 på dess countrylista. På den konkurrerande Cashbox-listan placerade det sig som bäst på plats 42. Det certifierades guld i juli 1999 och platina i januari 2004 av Recording Industry Association of America (RIAA) för en försäljning av en miljon exemplar i USA.
Bakgrund Camden-etiketten miniatyr|stående=1.2|Byggnad 17 vid RCA Victors anläggning i Camden, även kallad "The Nipper Building". Den användes tidigare för produktion av RCA Victor-skivor. I december 1969 kom Elvis Presleys manager, överste Tom Parker, och skivbolaget RCA överens om att fyra album med Elvismaterial skulle ges ut på RCA:s lågprismärke Camden mellan påsken 1970 och 1971. Avtalet innefattade också möjligheten för RCA att ge ut ytterligare två album under 1971, vilket också skedde. Detta avtal förlängdes i mars 1972 med ytterligare tre album under året, och medräknat Elvis Sings Flaming Star, som hade släppts redan i mars 1969, gavs totalt tio album ut på Camden fram till december 1972, bland annat Elvis Sings Flaming Star). Albumen kännetecknades av kort speltid och innehöll många låtar från Elvis filmer – låtar som ofta antingen tidigare inte hade getts ut eller endast funnits på singel eller EP.
Camden-albumen miniatyr|vänster|stående=0.7|Elvis Presley den 5 augusti 1972. De två första Camden-albumen, Elvis Sings Flaming Star och Let's Be Friends, bestod till största delen av tidigare outgivna inspelningar. Elvis' Christmas Album innehöll en delvis ändrad låtuppsättning jämfört med originalalbumet, med två låtar som gjorde sin albumdebut. Medan det femte albumet, You'll Never Walk Alone, samlade nästan alla gospellåtar som inte förekommer på His Hand in Mine (1960) och How Great Thou Art (1967), tillgängliggjorde det fjärde albumet, Almost in Love, och de sjätte och sjunde albumen, C'mon Everybody och I Got Lucky, låtar som tidigare, med något undantag, endast hade getts ut på singel- eller EP-skivor. Inför utgivningen av de sista tre albumen i serien var lagret av outgivet material i stort sett tömt. Elvis Sings Hits from His Movies, Volume 1, Burning Love and Hits from His Movies, Volume 2 och Separate Ways kom därför nästan enbart att bestå av tidigare utgivna låtar som också förekommit på album. De två sistnämnda innehöll dock även en nyutgiven hitsingel vardera.
För att göra albumen utgivna på budgetetiketten Camden mer attraktiva hade Tom Parker – som erhöll en större andel av intäkterna från försäljningen av Camden-albumen, nämligen 50 procent – verkat för att inkludera den aktuella hitlåten "Burning Love" på det föregående Camden-albumet, Burning Love and Hits from His Movies, Volume 2. Detta var ett nytt och tidigare oprövat grepp. När Separate Ways bara två månader senare gavs ut på RCA Camden som det sista och tionde albumet inom den ursprungliga kontraktsuppgörelsen för Camden-utgåvorna, valde man även denna gång att inkludera de båda låtarna från den aktuella singeln, "Separate Ways" och "Always on My Mind".
Utöver "Separate Ways" och "Always on My Mind", som inledde de båda sidorna på albumet och där singeln fortfarande låg på topplistorna när det släpptes, bestod albumet enbart av tidigare utgivna inspelningar som alla också tidigare förekommit på album. De åtta övriga låtarna var inspelade mellan 1956 och 1963 och var alla, med undantag för upptempolåten "I Slipped, I Stumbled, I Fell", ballader.
Innehåll och ursprung Inspelningar 1956–1963 "Old Shep", countryartisten Red Foleys ballad om en pojke och hans hund Shep, spelades in i Radio Recorders Studio 1 i Hollywood i september 1956. Den hade tidigare utgivits på Elvis andra album, Elvis.
miniatyr|stående=0.7|vänster|Red Foley, vars ballad " Old Shep" Elvis spelade in 1956. "Is It So Strange", en ballad av countryartisten Faron Young, spelades in i januari 1957, också i Radio Recorders Studio 1. Den hade tidigare utgivits på EP-skivan Just for You och 1959 på samlingsalbumet A Date with Elvis.
"In My Way", "Forget Me Never" och "I Slipped, I Stumbled, I Fell" skrevs samtliga av Ben Weisman och Fred Wise. De spelades in i Radio Recorders Studio B i Hollywood i november 1960 för filmen Wild in the Country. Av de två stillsamma balladerna "In My Way" och "Forget Me Never" kom endast den förstnämnda med i filmen, liksom rocklåten "I Slipped, I Stumbled, I Fell". Den sistnämnda gavs ut på studioalbumet Something for Everybody 1961, medan de båda balladerna utkom på samlingsalbumet Elvis for Everyone! 1965.
miniatyr|stående=0.8 |Don Robertson, som tillsammans med Hal Blair hade skrivit "I Met Her Today" och "What Now, What Next, Where To". "Sentimental Me", en ballad skriven av James T. Morehead och James Cassin, spelades in under en studiosession i RCA:s Studio B i Nashville, Tennessee, i mars 1961. Den gavs ut samma år på studioalbumet Something for Everybody.
"I Met Her Today" spelades också in i RCA:s Studio B i Nashville under en studiosession i oktober 1961 avsedd för albumet Pot Luck (1962). Den kom inte med på albumet utan utgavs först på Elvis for Everyone! 1965. Det var en ballad skriven av Don Robertson och Hal Blair.
"What Now, What Next, Where To" skrevs också av Don Robertson och Hal Blair. Denna medelsnabba ballad med tydliga countryinfluenser i arrangemanget spelades in tillsammans med ytterligare 13 låtar under en studiosession i maj 1963 i RCA:s Studio B i Nashville. Inspelningarna har givit upphov till benämningen "det förlorade albumet", eftersom låtarna spreds ut på olika album i stället för att ges ut som en sammanhållen helhet. "What Now, What Next, Where To" togs med som bonuslåt på soundtrackalbumet Double Trouble 1967.
Studioinspelningarna i mars 1972 Elvis Presleys enda studiosession under 1972 ägde rum den 27–30 mars i RCA:s Studio C i Hollywood i Kalifornien. Nytt denna gång var att han hade med sig sitt liveband, TCB-bandet, på inspelningarna. På gitarr deltog James Burton, John Wilkinson och Charlie Hodge, på trummor Ronnie Tutt och på piano Glen D. Hardin. Emory Gordy, på bas, arbetade med Elvis för första gången, och bakgrundssången stod J. D. Sumner and the Stamps Quartet för. Sju låtar spelades in under de tre inspelningsdygnen. "For the Good Times" utgavs först långt efter Elvis död, men en liveversion av låten gavs ut samma år på Elvis as Recorded at Madison Square Garden. "Burning Love" och "It's a Matter of Time" gavs ut på singel och inkluderades dessutom på det föregående Camden-albumet. "Separate Ways" och "Always on My Mind" gavs också ut på singel och togs med på detta album. Även "Fool" gavs ut på singel, tillsammans med "Steamroller Blues" från satellitkonserten Aloha from Hawaii. Den utgavs även på albumet Elvis (The Fool Album) tillsammans med den sjunde inspelade låten, "Where Do I Go from Here".
miniatyr|Elvis Presley och Priscilla lämnar domstolen i Santa Monica i Kalifornien den 9 oktober 1973, efter att deras skilsmässa fastställts. När Elvis anlände till inspelningsstudion var han nedstämd och melankolisk. Hans sinnesstämning gjorde att det krävdes ett stort mått av övertalning från flera personer för att få honom att vilja spela in rocklåten "Burning Love". I stället drogs han till sorgsna ballader som "Always on My Mind" och "Separate Ways".
"Separate Ways" skrevs av Elvis vän och livvakt Red West i samarbete med Richard Mainegra. West hade skrivit låten utifrån sina egna smärtsamma personliga erfarenheter, och behövde endast ändra texten så att det i stället för en liten pojke blev en liten flicka (Lisa Marie) som drabbades av föräldrarnas skilsmässa, och därmed förvandla låten till att spegla Elvis egen livssituation. Elvis äktenskap med Priscilla hade havererat, och skilsmässan var nära förestående, och hans fans kom att tolka dessa båda låtar som en återspegling av hans äktenskapliga bekymmer och kallade dem "Priscilla Songs" (Priscilla-låtar). "Separate Ways" var en blandning av country och folk, med en text som gav uttryck för en gradvis acceptans av uppbrottet samt en förhoppning om att dottern en dag ska förstå det.
Red West hade även med sig "Always on My Mind". Två av låtskrivarna, Johnny Christopher och Mark James (som också skrivit Elvis senaste Billboard-etta "Suspicious Minds"), hade spelat upp Wayne Carsons (huvudkompositören) ännu inte utgivna inspelning av låten för West, som i sin tur introducerade den för Elvis. Elvis framförde denna känslomättade ballad rättframt, utan åthävor och melodramatiska överdrifter. Den utsågs till Elvis populäraste låt i en landsomfattande omröstning i Storbritannien 2013.
Utgivning och kommersiella framgångar Albumets placeringar Den 27 januari 1973 gick albumet in på plats 117 på albumlistan Billboard Top LP's i USA. Efter åtta veckor på listan nådde det den 17 mars 1973 plats 46, vilket blev dess högsta placering under de totalt 18 veckor som det låg kvar på listan. Albumet nådde även 12:e plats på Billboards countrylista.
På Cash Box noterades albumet första gången den 3 februari 1973, då det placerade sig på plats 86 på tidningens bästsäljarlista, som vid denna tid omfattade 170 album. Efter sju veckor på listan placerade det sig den 17 mars 1973, och även veckan därpå, på plats 42, vilket blev dess högsta placering under de totalt 11 veckor som det låg kvar på listan.
Singelplaceringarna "Separate Ways" och "Always on My Mind" gavs ut på singel i USA den 31 oktober 1972. "Separate Ways" var A-sida och nådde plats 20 på Billboards Hot 100-lista. Den nådde plats 15 på den konkurrerande Cash Box-listan. Försäljningen i USA nådde inte upp till den för den föregående singeln Burning Love, utan stannade vid en halv miljon exemplar och en guldcertifiering.
På andra marknader lanserades "Always on My Mind" som A-sida och rönte större internationell framgång. Den nådde exempelvis plats 9 på UK Singles Chart i Storbritannien.
Försäljning I USA sålde albumet 300 000 exemplar under sin första tid på försäljningslistorna, vilket var ungefär hälften av vad dess föregångare Burning Love and Hits from His Movies, Volume 2 sålde. Under åren fortsatte albumet att sälja. I juli 1999 certifierades det guld och i januari 2004 platina av Recording Industry Association of America (RIAA) för en sammanlagd försäljning på en miljon exemplar i USA.
Senare utgåvor av albumet miniatyr|stående=0.5 Separate Ways (CAS 2611) gavs ut i december 1972. Skivan har, liksom samtliga Elvis Presley-album utgivna på budgetetiketten RCA Camden, kortare speltid än vad som var normalt för ett fullprisalbum vid denna tid. Omslagen till de flesta Elvisutgåvor från perioden, inklusive Camdenalbumen, pryddes av bilder på Elvis tagna under konsertframträdanden, vilket även gäller omslaget till Separate Ways, där en förstorad bild av Elvis i scendräkt placerats på en motorväg.