Slagskeppen i King George V-klassen var de modernaste brittiska slagskeppen som var i drift under andra världskriget. Fem fartyg av denna klass byggdes: (i drift 1940), (1941), HMS Duke of York (1941), (1942) och HMS Howe (1942). Namnen hedrade kung George V och hans söner Edward VIII, som hade varit prins av Wales, och George VI, som var hertig av York innan han besteg tronen. De två sista fartygen i klassen var uppkallade efter framstående amiraler från 1700-talet.
Historik Washingtonavtalet från 1922 begränsade antalet, deplacementet och bestyckningen av alla örlogsfartyg som byggdes efter ratificeringen av avtalet, och detta utökades genom det första Londonavtalet om sjöfart, men dessa avtal skulle upphöra att gälla 1936. Med ökade spänningar mellan Storbritannien, Förenta staterna, Japan, Frankrike och Italien antog konstruktörerna av dessa slagskepp att fördraget kanske inte skulle förnyas och skeppen i King George V-klassen konstruerades med denna möjlighet i åtanke.
Alla fem fartygen deltog i strider under andra världskriget, och King George V och Prince of Wales var inblandade i den strid som ledde till att det tyska slagskeppet Bismarck sänktes mellan den 24 och 27 maj 1941. Den 25 oktober 1941 skickades Prince of Wales till Singapore, där det anlände den 2 december och blev flaggskepp för Force Z. Den 10 december attackerades Prince of Wales av japanska bombplan och sänktes med 327 man omkomna. Efter förlisningen eskorterade King George V, Duke of York, Howe och Anson konvojer på väg till Ryssland. Den 1 maj 1942 kolliderade King George V med jagaren HMS Punjabi, vilket resulterade i att King George V reparerades i Gladstone-dockorna 9 maj, innan hon återgick till eskorttjänst 1 juli 1942. I oktober 1942 skickades Duke of York till Gibraltar som nytt flaggskepp för Force H och stödde operation Torch i Nordafrika i november. Anson och Howe skulle också ge skydd åt flera konvojer på väg till Ryssland från slutet av 1942 till 1 mars 1943, då Howe eskorterade för sista gången. I maj 1943 flyttades King George V och Howe till Gibraltar som förberedelse för operation Husky. De två fartygen besköt flottbasen i Trapani och Favignana 11-12 juli och gav även eldunderstöd för operation Avalanche 7-14 september. Under denna tid deltog Duke of York och Anson i Operation Gearbox, som syftade till att dra bort uppmärksamheten från operation Husky. Duke of York bidrog också till att sänka det tyska slagskeppet Scharnhorst 26 december 1943. Detta slag var också den sista gången som brittiska och tyska huvudskepp stred mot varandra.
I slutet av mars 1945 skickades King George V och Howe till Stilla havet tillsammans med andra fartyg från Royal Navy som en separat grupp för att samarbeta med den amerikanska flottans Task Force 57. Den 4 maj 1945 ledde King George V och Howe ett fyrtiofem minuter långt bombardemang av japanska flyganläggningar på Ryukyuöarna. King George V avfyrade sina kanoner för sista gången vid ett nattligt bombardemang av Hamamatsu 29 och 30 juli 1945. Duke of York och Anson skickades också till Stilla havet, men anlände för sent för att delta i stridigheterna. Den 15 augusti accepterade Duke of York och Anson kapitulationen av de japanska styrkorna som ockuperade Hongkong och var tillsammans med kung George V närvarande vid den officiella japanska kapitulationen i Tokyobukten. Efter andra världskrigets slut togs fartygen successivt ur tjänst och 1957 hade alla fartyg sålts för skrotning, en process som avslutades 1958.
Design och beskrivning King George V-klassen var resultatet av en designprocess som inleddes 1928. Enligt villkoren i Washington Naval Treaty från 1922 gällde en "semester" från byggandet av stora fartyg fram till 1931. Den brittiska flottans slagskepp bestod endast av de gamla slagskepp som hade behållits efter första världskrigets slut, plus de två nya, men långsamma slagskeppen av Nelson-klassen. År 1928 började Royal Navy fundera över kraven på de örlogsfartyg som man räknade med att börja bygga 1931.Brown 2000, p. 25
Genom det första Londonavtalet från 1930 förlängdes "semestern för varvsindustrin" till 1937. Planeringen började igen 1935, med utgångspunkt i tidigare konstruktionsarbete. Den nya klassen skulle byggas upp till fördragets maximala deplacement på 35 000 ton. Alternativ med 40,6 cm, 38,1 cm och 35,6 cm huvudkanoner övervägdes, och till slut valdes 38,1 cm bestyckningen. De flesta designer var avsedda att ha en toppfart på 27 knop, och det beslutades att det troliga avgörande avståndet i en strid skulle vara 12 000-16 000 meter. Pansar och torpedskott utgjorde en mycket större del av konstruktionen än de tidigare slagskeppen från Royal Navy.Brown 2000, pp. 28–29
I oktober 1935 fattades dock beslutet att använda 35,6 cm kanoner. Vid den tiden förhandlade Storbritannien om en fortsättning av sjöfördragen med de andra parterna i Londonfördraget. Den brittiska regeringen förespråkade en minskning av den maximala kalibern för slagskeppskanoner till 35,6 cm och i början av oktober fick regeringen veta att Förenta staterna skulle stödja denna ståndpunkt om även japanerna kunde övertalas att göra det. Eftersom de stora kanonerna måste beställas före årets slut beslutade det brittiska amiralitetet om 35,6 cm kanoner till King George V-klassen. Det andra Londonfördraget undertecknades i mars 1936 av USA, Frankrike och Storbritannien och i detta fastställdes ett huvudbatteri av 35,6 cm kanoner som gräns.Raven & Roberts, p. 275
Framdrivningssystem King George V-klassen var de första brittiska slagskeppen som alternerade maskinrum och pannor i maskinrummen, vilket minskade sannolikheten för att en träff skulle orsaka förlust av all kraft.Brown 2000, pp. 164–165 Maskineriet var indelat i fyra maskinrum (turbinrum) och fyra pannrum, med de åtta maskinrummen alternerande i par av maskin- eller pannrum. Varje par pannrum bildade en enhet med ett par maskinrum. Nominell full effekt var 110 000 axelhästkrafter (82 000 kW) med 28 kg/cm² (2 800 kPa) ånga vid 371 °C.Journal of Naval Engineering Maskineriet var konstruerat för att kunna fungera vid en överbelastningseffekt på 125 000 shp (93 000 kW) och Prince of Wales "....huvudmaskineri ångade vid överbelastningseffekter på 128 000 till 134 000 shp (95 000 till 100 000 kW) utan problem..."Garzke & Dulin, p. 206 under jakten på Bismarck. Admiralitets 3-trumspannor fungerade mycket effektivt, och liknande pannor med nästan identisk effekt, som monterades på det äldre slagskeppet Warspite under dess ombyggnad 1937, uppnådde en specifik bränsleförbrukning vid full effekt på 0,339 kg per shp vid försök som jämfördes gynnsamt med samtida slagskepp.Raven, p. 34Garzke & Dulin, p. 66. The French battleship Dunkerque achieved 0.753 lb/hr and 0.816 lb/hr on her preliminary and full-power trials, respectively, in 1936. Under sina försök med full effekt 10 december 1940 uppnådde King George V med 42 300 t deplacement 111 700 shp vid 230 rpm och en specifik bränsleförbrukning på 0,339 kg per shp.Brown 1995, p. 28 Efter 1942 tvingades Royal Navy att använda bränsle med betydligt högre viskositet och större havsvatteninnehåll än vad dessa pannor kunde utnyttja effektivt.Gray and Killner, JNE, Volume 2, Book 4, January 1949, Sea Water Contamination of Boiler Fuel Oil – Part II Den dåliga kvaliteten på brännoljan i kombination med havsvattenföroreningen minskade ångkraftverkets effektivitet och ökade underhållsbehovet.JNE, Recent Improvements in Oil-Burning Equipment, Parts I, II, & III. The high seawater content was caused by a number of factors; the King George V class used fuel oil as part of the Side Protection System in the liquid layers of the SPS. As the fuel was consumed, water was allowed to enter the bottom of the layer to maintain its defensive qualities. The low-viscosity fuel used in the early part of the war resisted mixing with seawater, and what seawater contamination did occur was easily removed. Additionally Britain's oil tanker fleet was relatively intact. After 1942 tanker losses to enemy attacks increased, and the demands for more aviation fuel led to a degradation of bunker fuel used in steam-driven naval vessels. This fuel readily absorbed seawater from older oil tankers that had increased propensity for seawater leakage, and from contact with seawater in the SPS system. It was also very much more difficult to remove the seawater once this poorer-quality fuel was contaminated. År 1944 hade den specifika bränsleförbrukningen vid full effekt ökat till 0.364 kg per shp, och underhållet av pannorna blev allt svårare. 1944 försökte Amiralitetet lösa problemet och konstruerade nya typer av oljespridare och brännare som kunde förbränna den tillgängliga brännoljan mycket effektivare, och någon gång efter 1944JNE, Recent Improvements in Oil-Burning Equipment. Possibly post-war. utrustades Duke of York och Anson med nya oljespridare och brännare med högre tryck som återställde pannorna till full effektivitet.JNE, Recent Improvements in Oil-Burning Equipment Samma oljespridare och brännare användes i HMS Vanguard tillsammans med andra detaljförbättringar så att Vanguard uppnådde en specifik bränsleförbrukning vid full effekt på 0,286 kg per shpRaven & Roberts, p. 339 samtidigt som man använde sig av samma ångtryck och temperaturer som användes på King George V-klassen.Garzke & Dulin, pp. 236–297
Pansar miniatyr|Det externa pansarbältet ses tydligt på den här bilden av Howe. Pansaret på slagskeppen i King George V-klassen utformades med hänsyn till Royal Navys erfarenheter från första världskriget och tester mellan krigen.Raven & Roberts, p. 263 Designen av denna klass dominerades av skyddet.Brown 2000, p. 29 Magasinsskyddet prioriteradesRaven & Roberts, p. 415 genom att tillhandahålla ett tjockt bälte och däckspansar och genom att placera magasinen på de lägsta nivåerna i fartyget.Raven & Roberts, p. 285
Det horisontella skyddet över magasinen bestod av tre lager med en total tjocklek på 232 mm; väderskyddsdäcket bestod av 32 mm Ducol (D)-stål, det huvudsakliga pansrade däcket bestod av icke-cementerat stålpansar 149 mm tjockt över ett 13 mm DOkun, Nathan. Armor protection of the battleship KM Bismarck.-ståldäck och ovanför granatrummen fanns ytterligare ett 25 mm tjockt pansar av D-stål.Raven & Roberts, p. 284 Krutmagasinen låg under granatrummen för extra skydd, en praxis som påbörjades med slagskeppen i Nelson-klassen. Väderdäckets tjocklek var densamma över maskinrummen, men där reducerades huvudpansardäcket till 124 mm över ett ståldäck med 13 mm D-pansar. Det huvudsakliga pansrade däcket fortsatte framför det främre pansarskottet och reducerades gradvis från full tjocklek till 64 mm, medan ett pansrat "sköldpaddsdäck" efter eftermagasinen täckte styrinrättningen med 114-127 mm pansar samtidigt som det gav skydd längs vattenlinjen.