HMS Vanguard var ett brittiskt slagskepp som byggdes under andra världskriget och togs i bruk efter krigsslutet. Hon var det största och snabbaste av Royal Navys slagskepp, det enda fartyget i sin klass och det sista slagskeppet i världen som byggdes.
RN räknade med att ha ett mindre antal slagskepp jämfört med de kombinerade tyska- och japanska flottorna i början av 1940-talet och började därför bygga slagskepp av Lion-klassen. Det tidskrävande byggandet av de tredubbla 40,6 cm tornen till Lion-klassen skulle dock fördröja deras färdigställande till tidigast 1943. Britterna hade tillräckligt med 38,1 cm kanoner och torn i lager för att ett fartyg av en modifierad Lion-klassdesign med fyra dubbla 38,1 cm torn skulle kunna färdigställas snabbare än de fartyg i Lion-klassen som redan hade kölsträcktes. Arbetet med Vanguard påbörjades och avbröts flera gånger under kriget, och hennes konstruktion reviderades flera gånger under konstruktionen för att återspegla lärdomar vunna under kriget. Dessa avbrott och ändringar hindrade henne från att färdigställas före krigsslutet.
Vanguards första uppgift efter att ha avslutat sina sjötester i slutet av 1946 var att i början av nästa år ta med kung George VI och hans familj på den första kungliga resan till Sydafrika för en regerande monark. Efter återkomsten till Storbritannien valdes hon ut för en ny kunglig turné till Australien och Nya Zeeland 1948. Den ställdes in på grund av kung Georgs försämrade hälsa och Vanguard blev istället kortvarigt flaggskeppet för Medelhavsflottan i början av 1949. Efter sin hemkomst i mitten av 1949 fick rollen hon som flaggskepp för Home Fleet Training Squadron. Under hela sin tjänstgöring fungerade slagskeppet vanligtvis som flaggskepp för varje enhet som det tilldelades. Under det tidiga 1950-talet deltog Vanguard i ett antal övningar med Nato-styrkor. År 1953 deltog hon i drottning Elizabeth II:s kröningsrevy. Medan hon renoverades 1955 meddelade amiralitetet att fartyget skulle placeras i malpåse när arbetet var slutfört. Vanguard såldes för skrotning i början av 1960.
Design och beskrivning I början av 1939 stod det klart att de två första slagskeppen i Lion-klassen inte skulle kunna levereras förrän tidigast 1943 och att ytterligare slagskeppsbyggen skulle bli nödvändiga för att matcha de tyska och japanska slagskepp som redan var under uppbyggnad. Det främsta hindret för byggandet av nya slagskepp var den begränsade tillgängliga kapaciteten och den tid som krävdes för att bygga kanoner av stor kaliber och deras kanontorn. Genom att använda fyra befintliga dubbla 38,1-cm kanontorn kunde man kringgå denna flaskhals och bygga ett enda snabbt slagskepp snabbare än att bygga fler fartyg i Lion-klassen. Tornen byggdes ursprungligen för slagkryssarna Courageous och Glorious under första världskriget, och togs bort vid ombyggnaderna av dessa fartyg till hangarfartyg på 1920-talet. För att spara tid ändrades Lion-designen för att få plats med de fyra tornen, och det preliminära designarbetet inleddes i juli 1939. Den fyrkantiga eller tvärgående aktern behölls eftersom den beräknades förbättra hastigheten vid full kraft med 0,33 knop (0,61 km/h). Detta gjorde Vanguard till det enda brittiska slagskepp som byggdes med en tvärgående akter, eftersom Lion-skeppen aldrig blev färdiga.
Konstruktionsarbetet avbröts 11 september 1939, efter andra världskrigets utbrott, men återupptogs i februari 1940 efter att Winston Churchill, som förste lord av amiralitetet, uttryckt intresse för fartyget. Konstruktionen ändrades för att öka skyddet mot granatsplitter på de oskyddade sidorna av fartygsskrovet, pansaret på den sekundära beväpningen ökades för att motstå halvpansarbrytande bomber på 230 kg, och splitterbältets tjocklek före och efter i förhållande till huvudpansarbältet minskades med 12,7 mm som kompensation. Ett litet besiktningstorn lades till akterut, och fyra fästen för den brittiska raketen "Unrotated Projectile" lades till för att komplettera de sex redan planerade fästena för de oktupel-monterade 40 mm automatkanonerna.
Mer brådskande åtaganden tvingades det preliminära konstruktionsarbetet att avbrytas igen i juni. När det återupptogs i oktober ändrades konstruktionen återigen mot bakgrund av de senaste krigserfarenheterna. Större bränslekapacitet lades till och pansaret förbättrades, men dessa ändringar fördjupade konstruktionens djupgående så att det översteg Suezkanalens gräns på 10,4 m. Tjockleken på huvudbältet minskades med 25 mm för att spara vikt, men den främsta åtgärden som valdes för att minska djupgåendet var att öka bredden med 0,76 m. Detta översteg bredden på hamnarna i Rosyth och Plymouth, vilket allvarligt begränsade antalet hamnar som kunde hantera fartyget, men ändringarna godkändes av Amiralitetskommittén 17 april 1941. Fartyget hade redan beställts 14 mars inom ramen för 1940 års krigs-program, ritningarna överlämnades dock inte till John Brown & Company förrän tio dagar senare. vänster|miniatyr|Flygbild på Vanguard. Vanguards design reviderades igen medan fartyget byggdes 1942, för att återspegla erfarenheterna från förlusten av slagskeppet Prince of Wales i King George V-klassen och användandet av de andra slagskeppen. Det längsgående avståndet mellan de inre och yttre propellrarna ökades från 10,2 till 15,7 m för att minska risken för att en enda torped skulle kunna förstöra båda propelleraxlarna på en sida och vattentäta åtkomst-tunnlar lades till i alla utrymmen under vattenlinjen för att förhindra den progressiva översvämning genom öppna vattentäta dörrar och luckor som hade inträffat på Prince of Wales. Denna förändring och flytten av några av de 13,3 cm ammunitionshanteringsrummen från underdäcket till mellandäcket försenade allvarligt fartygets färdigställande. Designkravet att kanonerna i "A"-tornet skulle kunna skjuta rakt fram vid 0° höjd offrades för att tillåta att hennes fribord framåt kunde ökas, och hennes bog omformades för att göra den mindre benägen att drabbas av havsstänk vid hög sjö. Fartygets bränslekapacitet ökades från 4 500 ton till 4 930 ton för att undvika de problem med bränslebrist som King George V och Rodney drabbades av under jakten på det tyska slagskeppet Bismarck. Projektilfästena för "Unrotated Projectile"-raketerna togs bort från konstruktionen och det lätta luftvärnet ökades till totalt 76 stycken 40 mm kanoner i ett fyrdubbelt- och nio oktupel-fästen och 24 stycken Oerlikon 20 mm kanoner lades också till i 12 tvillingfästen. Utrymme för dessa gjordes tillgängligt genom att ta bort de två pontonflygplanen, katapulten samt deras tillhörande utrustning.
År 1942 föreslogs att Vanguard skulle byggas om till ett hangarfartyg. Direktören för marinkonstruktion uppgav att det inte skulle innebära några större svårigheter att göra detta enligt Audacious-klassens modell, men att det skulle ta sex månader att omkonstruera fartyget. Förslaget förkastades formellt den 17 juli.
Generella egenskaper vänster|miniatyr|Vanguard under NATO-övningen Operation Mainbrace, 1952. Vanguard hade en total längd på 248,2 meter, en bredd på 32,8 meter och ett djupgående på 11 meter vid fullast. Hon hade ett deplacement på 45 200 ton vid standard last och 52 250 ton vid fullast. Fartyget var betydligt större än sina föregångare i klassen, nästan 15,2 meter längre och ett deplacement på cirka 6 000 ton mer än de äldre fartygen vid fullast. Vanguard var överviktigt med cirka 2 200 ont, vilket förstorade skillnaden ännu mer. Fartyget hade en komplett dubbelbotten 1,5 meter djup och var indelat i 27 huvudrum genom vattentäta skott.
Fartygen i King George V-klassen hade byggts med nästan ingen skjuvning av huvuddäcket framåt för att göra det möjligt för "A"-tornet att skjuta rakt framåt vid noll elevation, vilket ledde till att fören drabbades av havsstänk. Vanguard byggdes om som ett resultat av denna erfarenhet, med betydande skjuvning och utbuktning på fören. Fartyget ansågs ha en bra sjövärdighet och kunde hålla en jämn köl i grov sjö. Vid fullast hade Vanguard en metacentrisk höjd på 2,5 meter.
Som flaggskepp för flottan hade hon 1947 en besättning på 115 officerare och 1860 man. Många av fartygets kontrollrum var luftkonditionerade och asbestisolering fanns på utsatta områden på fartygets sidor, däck och skott. Centralvärme installerades för artilleri, instrument, utkiksplatser och annan utrustning för att göra Vanguard lämplig för verksamhet i Arktis. Ett informationscenter för planering installerades under huvudpansardäcket med utrustning för att spåra flygplan och fartyg runt Vanguard.
Framdrivningssystem För att minska byggtiden kopierades maskineriet med fyra axlar från Lion-klassens slagskepp med alternerande pann- och maskinrum. Vanguard hade fyra uppsättningar av Parsonturbiner med enkel reduktionsväxel som var inrymda i separata maskinrum. Varje uppsättning bestod av en högtrycksturbin och en lågtrycksturbin som drev en propeller med en diameter på 4,5 meter. Turbinerna drevs av åtta Admiralty 3-Drum pannor i fyra pannrum vid ett arbetstryck på 350 psi (2 413 kPa; 25 kgf/cm2) och en temperatur på 371 °C. Motorerna var konstruerade för att producera totalt 130 000 hästkrafter (97 000 kW) och ge fartyget en hastighet på 30 knop (56 km/h), men uppnådde mer än 136 000 shp (101 000 kW) under fartygets sjötester i juli 1946, då fartyget nådde en hastighet på 31,57 knop (58,47 km/h). Efter försök ersattes de trebladiga propellrarna på de inre axlarna med fembladiga propellrar i ett misslyckat försök att minska vibrationerna i de inre propelleraxlarna.
Vanguard hade en bunkerkapacitet på 4 928 ton eldningsolja och 434 ton diesel. Med en ren botten kunde hon färdas med en hastighet av 15 knop (28 km/h) i 8 250 nautiska mil (15 280 km). Fartyget hade fyra turbogeneratorer på 480 kilowatt (640 hk) och fyra dieselgeneratorer på 450 kilowatt (600 hk). Deras totala effekt på 3 720 kilowatt var den största hos något brittiskt slagskepp.
Bestyckning Fartygets huvudbeväpning bestod av åtta 38,1 cm BL 15-tums Mk I-kanoner i fyra dubbeltorn som drevs hydrauliskt. Tornens benämning var "A", "B", "X" och "Y" från fören till aktern. Kanonerna laddades på +5°. När tornen moderniserades till Mk I(N) RP12-designen ökades deras maximala elevation från 20° till +30°. De avfyrade projektiler på 879 kg med en mynningshastighet på 749 m/s, för en normal räckvidd på 30 680 meter. Kanonerna kunde dock använda överladdningar, vilket gav en maximal räckvidd på 34 630 meter med samma granater. Deras eldhastighet var två skott per minut. Vanguard hade 100 granater per kanon. miniatyr|Animation som visar laddning för ett Mark I-torn. De gamla 38,1 cm tornen hade konstruerats när praxis var att magasinen var placerade ovanför ammunitionsrummet, och det var inte kostnadseffektivt att ändra ammunitionshissarna för att passa det motsatta arrangemanget, som hade införts efter Skagerrakslaget som visade på farorna med att utsätta magasinen för långdistanseld. Fartyget fick ett kruthanteringsrum ovanför ammunitionsrummet för att efterlikna det arrangemang som tornens lyftanordningar var utformade för att hantera, och en annan uppsättning lyftanordningar flyttade drivladdningarna från magasinen till kruthanteringsrummet. Laddningarna förvarades i lådor för att skydda dem mot eld.
Den sekundära beväpningen bestod av sexton 13,3 cm QF 5,25-tums Mk I-kanoner i åtta dubbeltorn. De kunde sänkas -5° och hade en maximal elevation på 70°. De avfyrade en högexplosiv granat på 36,3 kg med en mynningshastighet på 814 m/s. Vid maximal elevation hade kanonerna en räckvidd på 22 010 meter. 391 patroner tillhandahölls till varje kanon.