John Daniel Ehrlichman, född 20 mars 1925 i Tacoma, Washington, död 14 februari 1999 i Atlanta, Georgia, var en amerikansk jurist och inrikespolitisk rådgivare åt president Richard Nixon mellan 1969 och 1973. Han var en av huvudaktörerna i Watergateaffären.

Ehrlichman var jurist och arbetade för Richard Nixon både under presidentvalet 1960 och 1968. Som presidentens rådgivare hade Ehrlichman stort inflytande över inrikespolitiken; i synnerhet vad gällde miljöfrågor. Han organiserade de så kallade "rörmokarna", som inhämtade underrättelser om Nixons politiska motståndare. För sin inblandning i Watergateaffären dömdes Ehrlichman till 18 månaders fängelse. Efter frigivningen arbetade han som juridisk konsult och författare av politiska spänningsromaner.

Biografi

Utbildning och karriär John Ehrlichmans farfar emigrerade från Österrike till Seattle på 1800-talet. Ehrlichmans farbror Ben skapade sig en förmögenhet i Seattle som mäklare och försäkringsförsäljare. John Ehrlichman föddes Tacoma; familjen flyttade sedan till New Jersey och slutligen till Santa Monica, där Ehrlichman huvudsakligen växte upp. I ungdomen var Ehrlichman aktiv i scoutrörelsen och uppnådde rangen Eagle Scout. Fadern Rudolph Ehrlichman var flygare i Kanadas flygvapen. Han omkom i en flygolycka i Kanada 1942.

Ehrlichman började studera vid University of California i Los Angeles (UCLA) 1943, men studierna avbröts av andra världskriget. Han inkallades i USA:s flygvapen 1943 och tjänstgjorde som navigatör på bombflygplan vid Eighth Air Force. Han genomförde 26 flyguppdrag över Tyskland och tilldelades bland annat Distinguished Flying Cross. 1945 tog han avsked som förste löjtnant.

1948 tog Ehrlichman en kandidatexamen i statsvetenskap från UCLA och tog 1951 juristexamen från Stanford University. Vid UCLA var han studiekamrat med H.R. Haldeman. Mellan 1952 och 1968 var han delägare i advokatbyrån Hullin, Ehrlichman, Roberts & Hodge i Seattle. Han fick medial uppmärksamhet när han på 1960-talet hindrade etablerandet av ett aluminiumverk på Guemes Island, Washington, efter att ha fört målet till USA:s högsta domstol. I ett annat känt mål stämde Ehrlichman Snohomish County för att ha avstyckat tomtmark i Port Susan, Washington. Ehrlichman representerade tomtägarna och vann. Som ett resultat av målet antog delstaten Washington doktrinen Appearance of Fairness, som innebär att beslutsfattare inom delstatens regeringsorgan måste iaktta saklighet vid beslutsfattande som inte sker i domstol.

1960 blev Ehrlichman genom Haldeman organisatör under Richard Nixons valkampanj inför presidentvalet 1960 och var 1962 planerare under Nixons valkampanj inför guvernörsvalet i Kalifornien. Inför presidentvalet 1968 kandiderade Nixon ånyo och Ehrlichman var mellan juni och november kampanjens turnéledare och mötesorganisatör. När Nixon vann valet och insvors den 20 januari 1969, blev Ehrlichman rådgivare till presidenten. Det fordrades dock övertalning från Nixons sida, eftersom Ehrlichman hellre ville återgå till advokatfirman i Seattle. Han gick omsider med på att arbeta hos Nixon i ett år när Nixon förklarade att erfarenheterna kunde gynna hans juridiska karriär. Senare skrev Ehrlichman att han accepterade jobbet på villkor att Nixon kontrollerade sitt drickande. Först hade Nixon erbjudit Ehrlichman att bli justitieminister, vilket Ehrlichman inte ansåg sig kvalificerad för.

Inrikespolitisk rådgivare

Ehrlichmans ansvarsområden miniatyr|Ehrlichman (till vänster) och Haldeman utgjorde Nixons närmaste krets. Bilden tagen ombord på Air Force One den 27 april 1973, tre dagar innan båda avskedades. Daniel Patrick Moynihan och Arthur F. Burns ansvarade för den inrikespolitiska staben under Nixons första tid som president. Moynihan och Burns blev dock snabbt rivaler och Ehrlichman sattes in för att medla mellan dem. På hösten 1969 omorganiserade Nixon staben, varvid Moynihan och Burns omplacerades. I november 1969 avancerade därför Ehrlichman till presidentens inrikespolitiska rådgivare; en befattning han innehade fram till maj 1973. Mellan 1970 och 1973 var han ledamot av Federal Property Review Board, och var mellan 1971 och 1973 medlem av presidentens råd för internationell ekonomisk politik. Sedan 1969 var Ehrlichman ledamot av den exekutiva kommittén i Nixon Foundation och deltog i det tidiga planerandet av Nixons presidentbibliotek.White, sid. 190–191. Enligt Ehrlichman accepterade han efter valet 1972 att tjänstgöra inom administrationen, men hade inte för avsikt att stanna mandatperioden ut.

Ehrlichman och Vita husets stabschef, H.R. Haldeman, utgjorde den så kallade "Berlinmuren" runt Nixon och som isolerade presidenten från resten av kabinettet. Alla rapporter som inkom till Nixon granskades på förhand av Ehrlichman. Liksom Haldeman, kontrollerade Ehrlichman vilka som hade tillgång till presidenten och fick ofta agera mellanhand när Nixon inte personligen ville ha kontakt med vissa personer. Till exempel var det Ehrlichman som på Nixons vägnar avskedade George Romney och det var Ehrlichman som höll vicepresident Spiro Agnew på avstånd när Nixon under Watergateskandalen inte ville träffa honom. Å andra sidan var det Ehrlichman som fick motta klander riktat mot Nixon och var föremål för Nixons raseriutbrott. Vid några tillfällen blev Ehrlichman osams med Nixon och var periodvis utfryst från hans inre krets. På våren och sommaren 1970 vägrade Nixon att träffa Ehrlichman i enrum under drygt en månad, vilket förhindrade Ehrlichman att fatta beslut, då han inte kunde få Nixons godkännande. Osämjan grundade sig i att Nixon en natt i maj 1970 hade framträtt vid Lincolnmonumentet och försökt tala till en grupp antikrigsdemonstranter. Försöket hade misslyckats och Ehrlichman föreslog att det berodde på att Nixon verkat trött vid tillfället. Dessutom hade Nixon råtts att inta en mer konservativ hållning i inrikespolitiken än den linje som Ehrlichman företrädde.Glad; Link, sid. 22–23.

Haldeman och Ehrlichman beskrevs av kolleger som fullständigt lojala gentemot Nixon. Det var främst med de två, samt Charles Colson, som Nixon rådgjorde om politiska beslut. Både Haldeman och Ehrlichman tillskrev Nixon fullständiga juridiska befogenheter och ansåg inte att presidenten måste förankra beslut om lagstiftning med kongressen. På grund av Nixons humörsvängningar, lärde sig både Ehrlichman och Haldeman vilka av Nixons order som skulle utföras och vilka som skulle ignoreras.Summers, sid. 313. Haldeman och Ehrlichman rekryterade personer som Colson, Ron Ziegler, Jeb Magruder och Egil Krogh till administrationen.Glad; Link, sid. 18.

Richard Nixon var mestadels ointresserad av inrikespolitik och engagerade sig sporadiskt i enskilda frågor.Mason, sid. 58. Vid flera tillfällen överläts hela ansvaret för inrikespolitiken på Ehrlichman när Nixon var upptagen med utrikespolitiska angelägenheter; främst Vietnamkriget. Ehrlichman kom därvid att framlägga och få igenom reformer kring miljö och rättigheter för ursprungsamerikaner.

Som inrikespolitisk rådgivare har Ehrlichman beskrivits som en krävande chef, som skoningslöst kritiserade sina underlydande när de inte åstadkom förväntade resultat. Andra beskrev honom som intelligent, och kodnamnet som Secret Service använde för honom var "Wisdom". Han varken rökte eller drack, och var anhängare av kristen vetenskap. I sina memoarer skriver Nixon, att Ehrlichman ofta förespråkade att regeringen skulle visa förståelse för Vietnamrörelsen och kommunicera med demonstranterna när omfattande protester förekom, såsom i oktober 1969. Om detta hade han och Nixon delade meningar.

Den tysta majoriteten I talet om tillståndet i nationen 1971 utlovade Nixon ett inrikespolitiskt reformprogram för "den tysta majoriteten", som innebar en "ny amerikansk revolution". Programmet, som Ehrlichman var med att genomföra, omfattade reformer gällande välfärd, sjukvård, byråkrati och miljöfrågor. Särskilt angeläget var att attrahera arbetare och Ehrlichman kom att syssla speciellt med arbetslivsfrågor.Mason, sid. 118.

Nixonadministrationen inrättade flera lagar för att stärka ursprungsamerikaners rättigheter till mark. Trots motstånd från kongressen och affärsvärlden, såg Ehrlichman och hans stab till att Lake Blue återlämnades till pueblofolket i New Mexiko i december 1970. Sjön med dess omgivningar hade sedan 1906 varit federalt ägd, och Ehrlichmans grupp argumenterade för områdets religiösa betydelse för pueblofolket. 1971 var Ehrlichman med om att driva igenom lagen Alaska Native Claims Settlement Act, som resulterade i att drygt 16 miljoner hektar mark överläts och över en miljard dollar utbetalades till Alaskas urinvånare.

En grupp väljare som Nixon ville attrahera var katoliker. 1971 föreslog Nixon riktat ekonomiskt stöd till katolska skolor, vilket Ehrlichman med flera ifrågasatte, eftersom katolicism inte ansågs vara en aktuell politisk fråga. Vissa menade det vara oklokt att stigmatisera väljarkåren genom att särskilja katoliker från icke-katoliker. När Nixon på våren 1972 skulle hålla ett tal om det ekonomiska stödet inför National Catholic Educators Association i Philadelphia, försökte Ehrlichman förhala talet eller rent av ställa in det. Inställningen till den katolska frågan splittrade kabinettet; till exempel Colson var för talet. Nixon höll sedermera ett anförande, men innehållet hade urvattnats.Mason, sid. 153–154.

Miljöpolitik Ett område som Ehrlichman engagerade sig i var miljöpolitiken. Han var privat intresserad av fiske och friluftsliv, och hade som jurist erfarenhet av miljörätt. Nixon var föga brydd om miljöpolitik; flera av de lagar som Nixonadministrationen genomförde på det området, tillkom således på Ehrlichmans och andras initiativ. Bland annat var Ehrlichman en av initiativtagarna till National Oceanic and Atmospheric Administration. Ehrlichman förevisade ofta data över ökade utsläpp för Nixon och påverkade honom att engagera sig i miljölagstiftning. Enligt S. David Freeman, som vid tiden arbetade under Ehrlichman, var lagarna Clean Air Act och Clean Water Act samt organen Environmental Protection Agency och Council on Environmental Quality, Ehrlichmans verk. Ehrlichman var drivande i att Vita huset gjorde gemensam sak med inrikesdepartementet för att stoppa byggandet av en stor flygplats på träskområdet Everglades, Florida.

Watergateaffären Delaktighet i mörkläggningen Under Ehrlichmans överinseende skapade Egil Krogh och Charles Colson den grupp av informatörer, kallade rörmokarna ("the plumbers"), som skulle framta politiska underrättelser och förhindra informationsläckor för att understödja Kommittén för återval av presidenten (Committee to Reelect the President).

Efter att Daniel Ellsberg 1971 läckte Pentagondokumenten till The New York Times om USA:s inblandning i Vietnamkriget, utförde rörmokarna ett inbrott på kontoret till Ellsbergs psykiatriker, Lewis Fielding, i syfte att förskaffa information om Ellsberg. Enligt Ehrlichman fick han vetskap om inbrottet efter några timmar. Fyra dagar efter inbrottet, den 8 september 1971, berättade Ehrlichman för Nixon om en "operation" i Los Angeles, som Nixon inte borde veta någonting om. Vid samma möte diskuterade Nixon och han möjligheten att använda IRS för att trakassera de demokratiska senatorerna Hubert Humphrey och Edmund Muskie. Ehrlichman berättade också att han höll Ted Kennedy under bevakning. Dagligen hade Nixon samtal med Ehrlichman om Pentagondokumenten.