Lesbisk litteratur behandlar kärlek eller sex mellan kvinnor och kan vara skrivna av lesbiska författare, men måste inte vara det. Från sent 1700-tal och framåt har skönlitteratur erbjudit en chans att uttrycka sig och bli hörda för kvinnor, som ännu inte hade tillgång till utbildning och inflytelserika yrken. Skönlitteraturen har haft en viktig roll både i att förmedla uppfattningar om lesbiska och i att påverka lesbiskas egen uppfattning om sin identitet, menar forskare som Gabriele Griffin och Diane Hamer.
Historik
Västerländsk litteraturhistoria miniatyr|Sapfo och Erinna av Simeon Solomon. Lesbisk litteratur har en lång historia. De äldsta bevarade exemplen från västvärlden är från antiken, där Sapfo är mest känd idag. Sapfo diktade om kvinnor som begär kvinnor, även om många försök har gjorts av eftervärlden att tona ned detta i översättningar och av litteraturhistoriker. En känd lesbisk dikt av Sapfo är Fragment 31 och det är just bara fragment som återstår av hennes produktion och nästan ingenting är känt om Sapfo själv.
Relationen mellan Rut och hennes svärmor Noomi i Gamla testamentets Ruts bok kan tolkas som lesbisk. Rut säger till Noomi att hon vill leva sitt liv med henne och att inget annat än döden ska skilja dem åt. Texten beskriver också hur viktig Rut är för Noomi och när Rut får barn ses det som att barnet även är Noomis.
I den medeltida franska berättelsen Floire et Blancheflor beskriver en kammarherre hur kärleksfulla kvinnorna Blancheflor och Gloris ser ut där de ligger och sover i varandras armar. Han har misstagit den skägglöse Floire för Gloris, men verkar inte förvånad över att se två kvinnor sova med munnarna och ansiktena ihop. Att han inte förvånas kan bero på medeltidens franska bild av vad som föregick i Orientens harem, medan det i Frankrike var helt tabu att nämna lesbiska relationer. Berättelsen fördömer inte att sådana relationer tillåts inom islam, utan det kan till och med vara med hjälp av den orientaliska kontexten som ämnet är möjligt att utforska.
Några av Charlotte Brontës romaner kan läsas som lesbiska. Huvudpersonen i Shirley (1849), en kvinna med just det namnet, som då var ett mansnamn, blir kär i en kvinna och älskad tillbaka. De bestämmer sig för att gifta sig med två bröder för att kunna fortsätta ha kontakt. I Villette (1853) klär en kvinna ut sig till man och flörtar med en annan kvinna.
Intresset för Sapfo ökade i lesbiska kretsar runt sekelskiftet 1900. Natalie Clifford Barney och Renée Vivien fördjupade sig i Sapfo och hennes verk och lärde sig bland annat att läsa henne på originalspråket, grekiska. De framhävde det lesbiska i dikterna, som tidigare tystats ner, och Sapfo blev en lesbisk ikon. Vivien skrev egna dikter inspirerade av Sapfos versmått och teman, ofta med ett idealiserat och romantiskt skildrat kvinnoälskande. Hon publicerade även en fri tolkning av Sapfos fragment under titeln Sapho (1903), där hon återupprättade Sapfos homoerotiska dimensioner och gjorde dem centrala i den litterära receptionen. Genom sitt verk bidrog hon till en förnyad syn på Sapfos betydelse inom den lesbiska litteraturen och befäste sin egen position som en av de första betydande lesbiska poeterna under 1900-talet.
Den första engelska lesbiska romanen som gavs ut var antagligen Ensamhetens brunn (1928) av Radclyffe Hall, men den förbjöds eftersom den ansågs uppmuntra kvinnlig homosexualitet och i förlängningen vara katastrofal för samhället. Den gavs inte ut förrän 1949, när Hall redan hade gått bort.
Patricia Highsmiths roman The price of salt (senare även kallad Carol) från 1952 blev en stor succé och har kallats den första lesbiska romanen med ett lyckligt slut. Highsmith har själv berättat att hon fick mängder av brev som tackade henne för att hon inte lät berättelsen sluta som så många andra – i död, äktenskap med män eller psykisk sjukdom.
I USA publicerades många lesbiska kioskromaner på 1950- och 1960-talen. De hade stor betydelse i många lesbiskas liv och var i många fall den enda kontaktytan med en lesbisk gemenskap för läsarna, trots att de var tänkta att avskräcka.Stenson, Linnea A. "Drifting on an unfriendly sea". Lesbian pulp novels and the creation of community. Lambda Nordica, 9(1-2), 45-56.
Några av de mest populära samtida författarna till litteratur med lesbiska teman på engelska är Sarah Waters och Jeanette Winterson.
Svensk litteraturhistoria miniatyr|Karin Boye. Det förekommer i flera av Fredrika Bremers (1801–1865) romaner att kvinnor väljer att leva tillsammans av kärlek, även om de lesbiska inslagen inte är centrala i berättelserna. Bland det tidiga 1900-talets diktare fanns flera exempel på homosexuella inslag. Karin Boye (1900–1941) var intresserad av antiken och inspirerades av Sapfo. Även Edith Södergran (1892–1923) skrev kärleksdikter till kvinnor och tar i poesin avstånd från relationer med män.
I romanerna om fröknarna von Pahlen av Agnes von Krusenstjerna (1894–1940) skildras sex mellan kvinnor uttalat, kanske för första gången i svensk litteraturhistoria. Trots att de pornografiska scenerna är skrivna för en manlig publik är de nydanande för sin tid. Det finns ett antal andra romaner från 1920- och 1930-talen som skildrar lesbiska relationer, däribland:
Kärlekens väninna (1923) av Alma Söderhjelm Ödesmärkt (1924) av Karin Smirnoff I tolfte timmen (1928) av Gertrud Almqvist Charlie (1932) av Margareta Suber Kris (1934) av Karin Boye
Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange, 1914–1991) skildrade lesbisk kärlek i romanen Mördaren ljuger inte ensam (1949), där mysteriet om vem som är mördaren förstärks av att läsaren har svårt att tänka sig att kvinnor kan begära andra kvinnor. Däremot fortsätter inte lesbiska teman bli vanligare i litteraturen under och efter andra världskriget, utan tvärtom, när samhällsklimatet blir hårdare på den fronten.
Från 1950-talet finns knappt någon skönlitterär skildring av lesbiskhet i den svenska utgivningen. Harriet Hjorths Den tomma famnen (1951) handlar om en olyckligt gift kvinna som inleder en nära vänskap med en annan kvinna som kanske är kärlek, men romanen handlar i första hand om det misslyckade äktenskapet. Två kvinnor lever som ett par i Lise Drougges roman Den långa vintern (1952), men den ena, Kajsa, tycker att homosexualitet är fel och växlar mellan att känna varma känslor för sin sambo Annie och att se henne som en nödlösning för att trösta sin tidigare hjärtesorg.
På 1960-talet kommer sexualiteten tillbaka till den svenska lesbiska litteraturen. Annakarin Svedberg skildrar lesbiska relationer i flera romaner, bland annat Vingklippta (1962) där huvudpersonen har en mer flytande sexualitet. Först har hon relationer med män men flyttar sedan fokus till kvinnor. Romanen tar också upp frågor om sexualitet och genus, femininitet och maskulinitet hos kvinnor. Ett annat exempel är Kontradans (1969) av Eva Alexanderson där kärleken framstår som väldigt kroppslig och omöjligt kan vara förbjuden, men att det kan vara svårt att skilja på kärlek och sexuell drift. Frigörelsen i samhället fortsätter på 1970-talet och många så kallade bekännelseromaner innehåller lesbiskt sex. I övrigt sker ingen boom i den lesbiska litteraturen. En tidig lesbisk ungdomsroman är Tovan (1974) av Marie-Louise Wallin som handlar om hästtjejen Ingeborg som blir kär i sin vän Anna. Inte förrän på 00-talet får lesbiska teman i ungdomslitteratur något riktigt genombrott. Sedan 1970-talet har lesbisk skönlitteratur fortsatt ges ut utan större bakslag liknande det på 1950-talet.
På 1990-talet slår lesbisk litteratur verkligen igenom och Louise Boije af Gennäs Stjärnor utan svindel är antagligen det mest kända exemplet. Sophie är gift med en man men lämnar honom när hon träffar radikalfeministen Kaja och blir kär. Hennes tidigare överklassliv i villa vänds upp och ner och hon flyttar in i Kajas lägenhet på Södermalm och blir en del av den lesbiska gemenskapen där. Frågor om att "komma ut" och sätta etiketter på sin sexualitet är centrala, vilket också är ett typiskt tema för lesbisk litteratur på 1990-talet.
Under 2000-talet har Mian Lodalen gett ut flera romaner med lesbiska teman för ungdomar och vuxna. Lesbiska teman i samtida svensk litteratur finns till exempel även i serieromaner av Anneli Furmark och Bitte Andersson, romaner av Lena Einhorn och Karin Alfredsson, deckare av Anna Zeffer och ungdomsromaner av Anna Ahlund.
I Sverige finns ett förlag särskilt för lesbisk litteratur, Lesbisk pocket, som ger ut så kallad "kiosklitteratur" med lesbiska teman. Lesbisk "tantsnusk" finns med i serien Queerlequin som ges ut av förlaget Genusredaktörerna.
Asiatisk litteraturhistoria miniatyr|Författaren Yuriko Miyamoto 1950. Litteraturforskaren Linda Garber har fokuserat på lesbisk litteratur men konstaterar att väldigt lite av forskningslitteraturen om HBTQ-personers kulturhistoria i Asien handlar om lesbiska.Garber, L. (2005). Where in the world are the lesbians? Journal of the History of Sexuality, 14(1), 28-50.
På urdu uppstod runt sekelskiftet 1800 en poesigenre som kallas rekhti (en sorts ghazel), där berättarrösten är kvinnlig, men de skrevs av män och framfördes av män, ibland i kvinnokläder. En del av denna poesi var sensuell och ibland beskrevs begär riktat mot andra kvinnor. Under 1900-talet har den ansetts vulgär och blivit svår att få tag på samt undvikits i forskning och antologier, trots ett betydande intresse för annan poesi på urdu. Carla Petievich, doktor i Asienstudier, ifrågasätter att rekhti skulle vara lesbisk poesi eftersom de inte innehåller explicit kärlek eller erotik och inte beskriver kvinnors liv utan snarare mäns fantasier om den.
En känd japansk poet som var aktiv under det tidiga 1900-talet var Yosano Akiko (1878–1942), som bland annat skrev kärleksdikter till en kvinna. Den samtida Miyamoto Yuriko (1899–1951) hade ett förhållande med journalisten och översättaren Yuasa Yoshiko och skrev om det.Garber, L. (2005). Where in the world are the lesbians? Journal of the History of Sexuality, 14(1), 28-50. Yoshiya Nobuko (1896–1973) var också en populär japansk författare som skrev om kärlek mellan kvinnor. Hon levde själv ihop med en annan kvinna, Monma Chiyo, hela livet.Suzuki, Michiko (2006). Writing Same-Sex Love: Sexology and Literary Representation in Yoshiya Nobuko's Early Fiction. The Journal of Asian Studies, 65(3), 575-599. doi:10.1017/S0021911806001148
Mer moderna exempel är den indiska författaren Kamala Das (1934–2009) som porträtterat lesbisk kärlek och sex i Chandana marangal (engelsk översättning The Sandal Trees) och i sin självbiografi My Life. Ismat Chughtai (1915–1991), även hon från Indien men skrev på urdu, är mest känd för sin novell Lihaaf (i engelsk översättning The Quilt). Hon ställdes inför rätta på grund av det lesbiska innehållet men blev inte fälld.Garber, L. (2005). Where in the world are the lesbians? Journal of the History of Sexuality, 14(1), 28-50.
Självbiografier, brev och dagböcker