Iolanthe (operett)

Iolanthe; or, The Peer and the Peri är en komisk operett med musik av Arthur Sullivan och libretto av W. S. Gilbert. Den är en av Savoyoperorna och det sjunde av fjorton samarbeten mellan Gilbert och Sullivan. I operetten har fen Iolanthe blivit förvisad från feriket då hon gifte sig med en dödlig man; detta är förbjudet enligt feernas lag. Hennes son Strephon är en arkadisk herde som önskar gifta sig med Phyllis, en omyndig flicka enligt den engelska Court of Chancery. Alla medlemmarna i överhuset önskar också gifta sig med Phyllis. När Phyllis ser Strephon omfamna en ung kvinna (ovetande om att det är hans moder - odödliga feer förbli unga) antar hon det värsta och startar en hektisk sammandrabbning mellan lorderna och feerna. Operetten gör satir av många aspekter inom brittiskt styre, lag och samhälle. Konfrontationen mellan lorderna och feerna är en version av ett av Gilberts favorittema: en stillsam grupp av kvinnor orsakar tumult i en mansdominerad värld genom upptäckten av dödlig kärlek.

Iolanthe hade premiär i London den 25 november 1882 på Savoy Theatre. Den fick ett bra mottagande och spelades 398 gånger, den fjärde succén i rad för Gilbert och Sullivan. Den var det första verket som fick premiär på Savoy (även om Patience hade flyttats över till teatern 1881) och den första nya teateruppsättningen i världen att lysas upp enbart av elektriskt ljus, och därmed kunna erbjuda specialeffekter som tidigare inte varit möjligt under gasljusets tid. Operetten öppnades samtidigt i New York och turnésällskap skickades ut runt Storbritannien och USA för att spela stycket. I Australien gick den ut på turné 1885 och fick sin nypremiär i London 1901. D'Oyly Carte Opera Company turnerade med verket nästa oupphörligen från 1891 till 1982 och gjorde flera inspelningar av operetten under den tiden. Otaliga andra professionella och amatöruppsättningar har givits och flera inspelningar har givits ut.

Bakgrund

W. S. Gilbert presenterade sin idé om en ny operett för Arthur Sullivan i oktober 1881. Gilberts tidigaste idéer om historien i Iolanthe härrör sig från hans Bab Ballad, "The Fairy Curate": "Once a fairy / Light and airy / Married with a mortal."Ainger, s. 215 Feen gifter sig med en "prosaisk" advokat och föder honom en son. Efter att sonen vuxit upp besöker hon med honom jorden, men misstas för hans älskade då feer alltid uppträder unga och vackra.Crowther, s. 158 Sullivan fann premissen rolig och Gilbert började med att fylla ut historien. I december hade han skrivit en del text som Sullivan kunde läsa, men han kämpade med handlingen i flera månader i kontrast till den lätthet med vilken han hade förfärdigat deras tidigare verk inom tidsfristen om några veckor.Ainger, s. 204–205; Bradley, s. 358; och Crowther, s. 167 och 170 Under dessa månader befann sig Sullivan på en lång resa till Egypten, Italien och annorstädes. När han kom tillbaka till London i april 1882 flyttade han till ett nytt hus; i maj dog hans älskade moder hastigt.Jacobs, s. 172–173 I slutet av juli 1882 hade Gilbert försett Sullivan med text till flera av sångerna och Sullivan började tonsätta dem. Under de närmaste två månaderna mötte de två för att diskutera librettot då flera av texterna tillkommit. Musikrepetitionerna påbörjades i september och scenrepetitionerna i oktober.Crowther, s. 167–169 Sullivan höll fortfarande på att komponera sångnummer fram till 20 oktober, med vissa ändringar gjorda tidigt i november. Ovanlig nog för Sullivan komponerade han ouvertyren själv i stället för att överlåta arbetet på en assistent.Ainger, s. 211–215 Två ensembler repeterade samtidigt då operetten var tänkt att ha premiär samma afton i London och New York, en historisk händelse för vilken pjäs som helst.Bradley, s. 357

Gilbert hade gett sig på att göra satir över aristokratin och politiker i tidigare verk. I denna operett förlöjligas det Brittiska överhuset som en bastion för de ineffektiva, privilegierade och dumma, vars enda kvalifikation att styra var given genom ädel börd. Det politiska systemet, lagen och andra institutioner kom också i skottgluggen för satiren. Genom hela Iolanthe lyckades emellertid både författare och kompositör att mildra kritiken genom livligt, älskvärda absurditeter och "strålande ståt" att verket mottogs med glatt humör och med premiärminister Gladstones beröm om operettens goda smak.Crowther, s. 171; och Bradley, s. 357–358 I själva verket vägrade Gilbert senare tillåta att citat användes som del i kampanjen för att minska överhusets makt.Bradley, s. 416

Fastän titeln Iolanthe står överallt i Gilberts arbetsbokTillett et al. 1982, s. 5 annonserades verket en tid som Perola och repeterades under det namnet. Enligt en seglivad myt ändrade inte Gilbert och Sullivan titeln till Iolanthe förrän precis före premiären.Baily 1952, s. 209 Sanningen är att titeln stod annonserad som Iolanthe så tidigt som den 13 november 1882; elva dagar före premiären; så att ensemblen åtminstone hade den tiden att lära sig namnet. Det är också klart att Sullivans musik var skriven att rytmiskt passa in på ordet "Iolanthe" och enda möjligheten att använda ordet "Perola" var att föregå det med "O", "Come" eller "Ah".Tillett, et al. 1982, s. 6–7 Henry Irving hade producerat en W. G. Wills bearbetning av King René’s Daughter i London 1880 med namnet Iolanthe, och i oktober 1882 bad Gilbert sin producent Richard D'Oyly Carte att utbe sig om Irvings tillåtelse att använda namnet. Det är inte känt huruvida Irving svarade.Ainger, s. 212–13; och Bradley, s. 364

Iolanthe hade premiär endast tre dagar efter att Patience slutade på Savoy. The Savoy Theatre var den första teatern i världen att lysas upp enbart av elektriskt ljus. Patience hade flyttats över till Savoy från Opera Comique men Iolanthe var den första showen att ha premiär på teatern. Den nya tekniken gjorde det möjligt med specialeffekter som lysande trollstavar."The Savoy Theatre, Strand, WC2", ArthurLloyd.co.uk; och Davis, Carol E. "Sullivan: Iolanthe", Opera News, June 2014, Vol. 78, No. 12Burgess, Michael. "Richard D'Oyly Carte", The Savoyard, januari 1975, s. 7–11 Feernas huvuden lystes också upp av små kransar av illuminerade stjärnor fästa vid ett batteri.Iolanthe, D'Oyly Carte Opera Company Bland publiken som närvarade vid premiären i London fanns kapten (senare Captain Sir) Eyre Massey Shaw, chef för Metropolitan brandkår, vilken Fedrottningen apostroferar i andra akten ("Oh, Captain Shaw / Type of true love kept under / Could thy brigade with cold cascade / Quench my great love, I wonder?"). Premiäraftonen sjöng Alice Barnett, som Fedrottningen, verserna vänd mot kapten Shaw.Ainger, s. 216–217

Operetten mottogs av en entusiastisk publik och fick bra kritikAinger, s. 217 även om det allmänt ansågs att andra akten behövde putsas lite.Crowther, s. 170 Iolanthe var den fjärde succén i rad för Gilbert, Sullivan och deras producent Richard D'Oyly Carte efter H.M.S. Pinafore (1878), The Pirates of Penzance (1879) och Patience (1881).Ainger, s. 145–225 Med tiden hade Sullivan börjat se sitt samarbete med Gilbert som lättsinnigt, under hans värdighet och upprepande. Sullivan hade tänkt bryta samarbetet med Gilbert och Carte efter Iolanthe men på premiärdagen fick han ett brev från sin mäklare Edward Hall som meddelade att han hade förlorat alla sina pengar, inklusive £7,000 av Sullivans investeringar, huvuddelen av hans förmögenhet.Ainger, s. 199 och 217 Sullivans livsstil var inte billig och han hjälpte dessutom till att försörja sin döde broders stora familjHayes, s. 8–9 liksom sin älskarinna Fanny Ronalds och hennes familj.Barker, John W. "Gilbert and Sullivan" , Madison Savoyards.org (2005) Han insåg snart att den enda säkra vägen att återskapa sin finansiella säkerhet var att fortsätta komponera Savoy opera. Den 8 februari 1883 skrev han under ett nytt femårskontrakt med Gilbert och Carte; Gilbert var redan i färd med deras nästa stycke, Princess Ida.Ainger, s. 218–219 Den 22 maj 1883 adlades Sullivan till Knight av drottning Victoria för sina "tjänster ... ägnade att främja musikkonsten" i Storbritannien.Ainger, s. 220

Roller

Lordkanslern (komisk baryton) George, Earl av Mountararat (baryton) Thomas, Earl Tolloller (tenor) Menige Willis, Grenadjär (bas) Strephon, en arkadisk herde (baryton) Fedrottningen (kontraalt) Iolanthe, en fe, Strephons moder (mezzosopran) Celia, en fe (sopran) Leila, en fe (mezzosopran) Fleta, en fe (talroll/kör) Phyllis, en arkadisk herdinna (sopran) Kör av hertigar, markiser, earler, viscounter, baroner och feer

Handling Akt I

Feen Iolanthe, som anordnade feernas sånger och danser, begick den ultimata synden (enligt feernas lag) att gifta sig med en dödlig man. Fedrottningen omvandlade Iolanthes dödsstraff till evig förvisning på villkor att hon lämnade sin make och aldrig tog kontakt med honom igen. Efter 25 år saknar feerna fortfarande Iolanthe innerligt och ber fedrottningen att benåda Iolanthe och låta henne återvända till felandet ("Tripping hither, tripping thither").

Hitkallad av drottningen ("Iolanthe! From thy dark exile thou art summoned") stiger Iolanthe upp från den grodrika flod där hon haft sitt hem. Drottningen benådar Iolanthe, som hälsas välkommen tillbaka av de andra feerna. Iolanthe berättar för sina systrar att hon har en son, Strephon, som är en fe ned till magen men hans ben är dödliga. Feerna skrattar åt att Iolanthe är för ung för att ha en vuxen son, då en av fördelarna med feernas odödlighet är att de aldrig syns åldras. Strephon, en vacker herde, anländer och möter sina mostrar ("Good-morrow, good mother"). Han berättar för Iolanthe om sin kärlek till Lordkanslerns myndling, den vackra Phyllis, som inte känner till Strephons blandade härkomst. Strephon är förtvivlad då Lordkanslern har förbjudit dem att gifta sig, delvis på grund av att en herde är olämplig för Phyllis, men delvis för att Lordkanslern själv önskar gifta sig med Phyllis. I själva verket önskar halva överhuset detsamma. Fedrottningen lovar hjälpa henne ("Fare thee well, attractive stranger"). Snart kommer Phyllis och hon och Strephon planerar framtiden och en eventuell flykt ("Good-morrow, good lover"; "None shall part us from each other").

En kader av pärer anländer under bullig pompa ("Loudly let the trumpet bray") med Lordkanslern ("The law is the true embodiment"). De blir alla förtjusta i Phyllis och de ber Lordkanslern avgöra vem som ska få henne. Lordkanslern tvekar att agera på grund av sin position som hennes förmyndare. Lorderna skickar efter Phyllis att välja en av dem, men hon vill inte gifta sig med någon av dem eftersom dygden endast återfinns i en "obetydlig" stuga ("My well-loved Lord" and "Nay, tempt me not"). Pärerna ber henne att inte avfärda dem enbart på grund av deras "blåa blod" ("Spurn not the nobly born" och "My lords, it may not be"). Strephon säger till Lordkanslern att Naturen bjuder honom att gifta sig med Phyllis. Men Lordkanslern noterar föraktfullt att Strephon inte har lyckats presentera tillräckliga bevis för att Naturen har lagt sig i ärendet. Han vägrar ge sitt samtycke till giftermål mellan Strephon och Phyllis ("When I went to the Bar").