Sverige under depressionen präglades som i resten av världen av finanskris, mass och politisk oro. Den stora depressionen inleddes 24 oktober 1929 med en börskrasch på New York-börsen och därmed en långvarig och djup lågkonjunktur. Denna händelse spred sig runt om i världen och påverkade såväl Europa som Sverige. Effekten på Sveriges ekonomi och politik var relativt andra länder kortvarig och förhållandevis mild.

Bakgrund Kraschen i New York Den 24 oktober 1929 kraschade Wall Street börsen i New York. Under flera dagars tid fortsatte aktiekurserna i USA att sjunka. Den 29 oktober utmynnade kraschen i försök till stödköp, vilket misslyckades och ledde till att allmänheten förlorade förtroendet till börsen samt till att många panikartat bjöd ut sina aktier för försäljning. Kursförlusterna under vad man kallar "Wall Streets svarta vecka" uppgick till 50 miljarder USD. Antalet enskilda individer och företag som ruinerades under denna tid växte lavinartat. Allvarligast var dock de dystra framtidsutsikterna. Den bräckliga efterkrigsekonomin i Europa var under den här tiden fullständigt beroende av amerikansk draghjälp och många drog därför slutsatsen att om en amerikansk börskrasch var inledningen till en ekonomisk depression i USA, skulle efterskalvet i Europa med stor säkerhet bli katastrofalt. Den 30 oktober spreds stor oro från kraschen i New York vidare till bland annat Stockholmsbörsen. Spänningen var hög i samband med börsens öppnande denna dag men till en början syntes inga stora förändringar. Men då turen kom till Kreuger & Toll Debentures piskades stämningen upp ordentligt. Börschefen tvingades då koppla ur det elektriska budgivningssystemet och istället tilläts aktiemäklarna att exklamera sina bud.

Bankkriser i Europa

Österrike Den 11 maj 1931 genomled den österrikiska banken Credit-Anstalt stora svårigheter vilket ansågs vara ett första tecknet på en kommande, mer djupgående kris. Verksamheten gick med en förlust på cirka 140 miljoner schilling under verksamhetsåret, vilket snarast meddelades till regeringen. Credit-Anstalt finansierade under den här tiden många av landets mest betydelsefulla industribolag och hade för övrigt starka internationella förgreningar och intressen. Den österrikiska regeringen beslöt sig för att i förebyggande syfte stödja banken ekonomiskt med upp mot 100 miljoner schilling och även landets centralbank och familjen Rothschild bistod banken med 30 miljoner schilling vardera. Medlen som ställdes till bankens förfogande fanns aldrig inom landet vilket ledde till att totalt tio europeiska centralbanker ingrep genom att stödköpa österrikisk valuta. En månad senare växte den finansiella krisen i Österrike till en regeringskris som så småningom ledde till att ett nytt kabinett tillträdde.

Tyskland Den 13 juli 1931 nådde den internationella bankrisen sin höjdpunkt då det tyska samt det internationella betalningssystemet nådde en kortvarig kollaps. Vid denna tidpunkt var det fullständigt omöjligt att bromsa de utländska fordringsägarnas rusning att hindra. Den tyska centralbankens chef försökte under den här tiden förhandla med flera olika länder för att rädda de återstående tillgångarna hos banken men misslyckades i sitt försök att bromsa de inhemska fordringsägarnas uppträdande. När ett av de mest ansedda kreditinstituten Darmstädter und Nationalbank ställde in sina betalningar utlöstes en kedjereaktion med panikartade anstormningar mot samtliga banker som så småningom nådde länder som exempelvis Sverige. Anstormningarna orsakade en krasch i den tyska betalningsförmedlingen vilket sedan ledde till att regeringen i ett försök att förhindra ett fullständigt sammanbrott stängde samtliga börser med stöd av en juridisk nödförordning. Många banker i andra europeiska länder, inklusive Sverige, hamnade då i stora betalningssvårigheter och tvingades att stänga tillfälligt.

Sverige För Sveriges del blev depressionen ganska kortvarig. År 1930 var det fortfarande högkonjunktur och 1934 var BNP högre än då, trots Kreugerkraschen 1932. Den Kreugerägda Skandinaviska Banken fick ett lån av Riksgäldskontoret för att förhindra konkurs. Den hade efter hans självmord tagit över riksbankskrediterna eftersom banken gått i borgen för dem. En konkurs hade drabbat finansväsendets stabilitet svårt men med lånet lyckades statsmakterna begränsa återverkningarna i banksektorn.

Sveriges påverkan och inblandning I Sverige fördröjdes verkningarna av krisen något år. Näringslivet hade redan rationaliserats kraftigt och statsfinanserna var i god ordning. Detta fick många svenskar att tro att man kunde hålla depressionen utanför gränserna. Men för ett exportberoende land som Sverige visade sig detta vara omöjligt, när världshandel under loppet av 4 år rasade med två tredjedelar. Under denna tid halverades den svenska exporten vilket i sin tur ledde till att arbetslösheten pressades upp till rekordhöga 20 %. Krisen blev värre hos allmänheten när finansmannen Ivar Kreuger dessutom sköt sig själv i mars år 1932. Då många framstående framstegsoptimisters idol plötsligt visade sig vara en slags bedragare och hans världsomspännande finanskoncern byggd på tändsticksbolaget upplöstes, blev inställningen till marknaden allt mer pessimistisk. En av de som hade förutspått depressionen var svensken Gustav Cassel. År 1928 varnade han amerikanerna för konsekvenserna av att ha drivit upp penningmängden och sedan plötsligt inlett en deflationspolitik. USA:s penningmängd minskade senare med nästan en tredjedel, vilket saboterade den amerikanska ekonomin och var en bidragande faktor till depressionen.

Regeringen miniatyr|stående|Arvid Lindman

Arvid Lindman Efter Hjalmar Brantings död 1925 hade Per Albin Hansson utsetts till partiledare för socialdemokraterna. Då Liberalerna utträdde ur regeringen Ekman 1928 tog en högerregering under Arvid Lindman vid. Den politiska verksamheten dominerades alltjämt under 1930-talet av de sociala och ekonomiska frågorna. Bland annat beviljades statsunderstöd åt arbetslöshetsförsäkring och socialpolitiken fortsatte att byggas ut bland annat genom reform av folkpensioneringen som en konsekvens av att den stora depressionen spridit sig från USA till Europa och även Sverige. Carl Gustaf Ekman Liberalen Carl Gustaf Ekman förde en traditionell hushållningspolitik, som gick ut på att försöka hålla tillbaka de offentliga utgifterna samtidigt som produktionskostnaderna för näringslivet skulle sänkas. Vid den uppkomna jordbrukskrisen försökte Lindman införa omfattande stödåtgärder men misslyckades och avgick i juni 1930. C.G. Ekman bildade då åter regering, denna gång utan liberalt stöd. Den allmänna ekonomiska krisen drabbade nu även industrin, och den sociala oron ökade. Efter Kreugerkraschen som inträffade våren 1932 framkom att C.G. Ekman för Frisinnade folkpartiet fått finansiellt understöd i form av ca 100 000 kr av Ivar Kreuger. När transaktionerna avslöjades försökte han förneka detta trots att han omnämndes i Ivar Kreugers personliga dagbok där de antyddes att han tagit emot stora summor pengar. Hans försök att bortförklara det verkliga sakläget gjorde honom omöjlig som politiker varför han ersattes i augusti som statsminister av Felix Hamrin.

Per Albin Hansson När socialdemokraterna väl vunnit den långa segdragna striden om allmän rösträtt, gick luften en smula ur partiet, och Per Albin Hanssons första val som partiledare år 1928 blev en stor förlust. Med begreppet "folkhemmet" och en annan inställning till depressionen ökade Per Albin Hansson dock sitt stöd hos väljarna. Efter valet 1932 fick han i uppdrag att bilda en rent socialdemokratisk regering utan egen majoritet. Därmed inleddes socialdemokratins långa regeringsinnehav, som varade i 44 år med ett kort avbrott sommaren 1936. En viktig anledning till valvinsten var den direktsände partiledardebatt som sändes Sveriges Radio den 19 september 1932. Radiotjänsten bjöd in partiledarna för samtliga riksdagsparter och temat för sändningen benämndes "Partierna och den ekonomiska krisen". Fem dagar senare valdes Per Albin Hansson till Sveriges statsminister i den nya socialdemokratiska regeringen. Vid sin sida hade han bland annat finansminister Ernst Wigforss och socialminister Gustav Möller. Valresultatet påverkades starkt av Kreugerkraschen, skotten i ådalen, jordbrukskrisen och arbetslösheten som alla skedde under Frisinnade folkpartiets styre.

Riksbanken miniatyr|stående|Riksbanken Skylt Ivar Rooth (1888–1972) tog över som riksbankschef ungefär samtidigt som krisen nådde Sverige. Han föddes i Stockholm, tog juristexamen vid Uppsala Universitet och jobbade innan han kom till Riksbanken på Svenska Handelsbanken och som ordförande i Stockholms taxeringsnämnd. Rooth fick hantera en ekonomi präglad av både Kreugerkraschen 1932  och andra världskriget.

På sin hemsida beskriver Riksbanken den stora depressionen på följande sätt:

"Börskraschen på Wall Street utlöste en finanskris, som så småningom skakade banker i Österrike och Tyskland och ledde till en global depression. Krisen ledde till att Storbritannien, vars valuta fortfarande var central för den globala handeln, lämnade guldmyntfoten hösten 1931, och Sverige och många andra länder följde efter. Frågan var hur Sverige skulle styra sin penningpolitik när penningvärdet inte längre bestämdes av metallvärdet på guld. Penningvärdet stod i centrum och framför allt var man orolig för ett allmänt prisfall, deflation. Som första centralbank i världen fick Riksbanken därför inhemsk prisstabilisering som mål för penningpolitiken. Det innebar att både inflation och deflation skulle bekämpas."

Ådalshändelserna miniatyr|Ådalshändelserna I Sverige ökade arbetslösheten under depressionen som en konsekvens av den minskade exporten; i synnerhet gruv- och skogsindustrierna i Norrland drabbades hårt. Den 14 maj 1931 sköts fem personer ihjäl av militärer som öppnade eld mot demonstrerande arbetare vid Lunde i Ådalen. Händelsen är unik i den svenska arbetarrörelsens historia och ledde till en tvåveckors strejk i hela ådalen samt stora demonstrationer på andra platser runt om i landet. Upprinnelsen till händelsen var den strejk vid Marmaverken i Hälsingland som bröt ut under 1930-talet då arbetarrörelsen vägrat godta en upphandlad lönesänkning. Under januari år 1931 gick därför arbetare vid Graningeverkens fabriker ut i sympatistrejk. Chefen för Marmaverken, Gérard Versteegh, är samtidigt stor aktieägare i Graningeverken. Den 13 maj anlände ångaren Milos till Sandviken för lastning. Efter ett protestmöte tar sig sedan en grupp arbetare sig in på hamnområdet. Totalt tre stycken strejkbrytare hissas då upp ur lastrummet på Milos och misshandlas, varpå länsstyrelsen rekvirerar militärt stöd. På kvällen kastas sten mot den anländande militärerna som svarar med rökgasbomber. Efter ett protestmöte i Frånö går då en spontan demonstration emot Lunde. Vid strejkbrytarnas barack har samtidigt militär gått i eldställning. Sedan ridande polis misslyckats med att stoppa tåget ger befälhavaren order först om varningsskott och sedan om verkningseld. Fem stycken arbetare dödas och fem stycken såras.

Guldmyntfoten