Danska fälttåget i Skåne och Blekinge 1709–1710

Det danska fälttåget i Skåne och Blekinge 1709–1710 var ett danskt fälttåg mot Sverige under stora nordiska kriget. Fälttåget ägde rum mellan 2 november 1709 och 5 mars 1710 enligt den svenska kalendern; 1 november 1709 till 4 mars 1710 enligt den julianska kalendern; och 12 november 1709 till 15 mars 1710 enligt den gregorianska kalendern. Det slutliga målet var att återta Skånelandskapen (Skåne, Halland och Blekinge), som förlorats vid freden i Roskilde 1658.

Den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat ett anfall mot Sverige, trots att freden i Traventhal år 1700 hade tvingat Danmark ur stora nordiska kriget. Problemet var att för att kunna försörja en stor stående armé under fredstid hade man tvingats hyra ut en stor del av denna till konflikter i Europa, främst spanska tronföljdskriget. De svenska styrkorna hade däremot länge varit upptagna i Ryssland och det förkrossande svenska nederlaget i Poltava den 28 juni 1709 gjorde dessutom läget allt mer fördelaktigt för en invasion. Efter förhandlingar om att föra tillbaka de uthyrda trupperna från kontinenten, samt förhandlingar med de allierade Ryssland och Sachsen-Polen för att säkra deras stöd, kunde planerna till slut sättas i verket och den danska krigsförklaringen nådde det svenska riksrådet den 18 oktober 1709.

Den 2 november samma år landsteg den 16 000 man starka danska invasionsarmén under befäl av general Christian Ditlev Reventlow vid Råå söder om Helsingborg. Då de svenska styrkorna i Skåne, ledda av guvernör Magnus Stenbock, vid tillfället inte var starka nog att motstå den danska armén tvingades de slå till reträtt och danskarna kunde snabbt överta stora delar av landskapet. Helsingborg och Lund erövrades utan motstånd och de viktiga fästningsstäderna Landskrona och Malmö belägrades. Svenskarna trycktes tillbaka till Blekinge, men samtidigt pågick det från den svenska defensionskommissionens sida en intensiv verksamhet för att rekrytera och träna nya trupper för att ersätta de som hade utplånats vid Poltava. I januari 1710 kunde Stenbock tåga in i Skåne med sin armé och Reventlow ansåg sig tvungen att dra sig tillbaka med den efter hand allt mer försvagade danska invasionsarmén.

Under det danska återtåget insjuknade Reventlow och ersattes av generallöjtnant Jørgen Rantzau som drog tillbaka trupperna till Helsingborg. De två arméerna möttes slutligen vid Ringstorp utanför Helsingborg den 28 februari 1710, vilket slutade med en avgörande svensk seger. De danska trupperna flydde tillbaka innanför Helsingborgs befästningar och kunde därifrån evakueras till Danmark. De sista trupperna lämnade Skåne den 5 mars 1710. Fälttåget blev Danmarks sista större försök att återta Skånelandskapen. Danmarks återinträde i stora nordiska kriget Danmark hade tvingats ur det stora nordiska kriget vid freden i Traventhal år 1700 men den danske kungen Fredrik IV hade länge planerat att åter ge sig in i kriget med målet att återerövra de förlorade landskapen Skåne, Halland och Blekinge. Dock hade Danmark sedan 1701 varit inblandat i spanska tronföljdskriget genom att man hade lånat ut totalt omkring man till de allierade mot Frankrike och Ludvig XIV. Ungefär man var utlånade till Storbritannien och Nederländerna och stred i Nederländerna och Frankrike, medan närmare man var utlånade till den tysk-romerske kejsaren Josef I och stred i Ungern. Den danska statskassan var inte heller redo för ett krig. Flottan saknade sjömän, krut och proviant, rytteriet saknade hästar, infanteriet saknade skor och kläder och artilleriet saknade hästar och krut. Finansminister Johan Georg Holstein och överkrigssekreterare Christian von Lente argumenterade emot en invasion med ekonomin och arméns bristande beredskap som argument. De menade att innan man kunde förklara krig skulle man förvissa sig om tillräcklig hjälp från sina allierade i Ryssland och Sachsen-Polen. Större delen av kungens rådgivare var däremot för en invasion, däribland general Christian Ditlev Reventlow och generalmajor Valentin von Eickstedt, som ansåg att Sverige borde vara helt uttömt på stridsdugligt folk och att en erövring av Skånelandskapen skulle bli en enkel sak. I slutändan valde kungen att lyssna på de rådgivare som förordade krig.

Danska krigsförberedelser miniatyr|Slaget vid Poltavas slutskede. Målning av Pierre-Denis Martin, på uppdrag av Peter den store. Även om krigsförberedelserna redan hade varit påtänkta i början av 1709, hade ännu ingen konkret upprustning företagits till sommaren det året. Fredrik IV hade julen 1708 åkt på en resa till Italien och var inte åter i Danmark förrän i juli 1709. Under hans bortavaro hade alla förberedelser stått stilla eftersom alla sådana beslut behövde godkännas av kungen under det danska enväldet. Ryssland hade året innan gett Danmark ett erbjudande om ett ekonomiskt stöd på en miljon daler, man fotfolk avlönade av ryska kronan, samt beck, tjära och hampa till flottan, i utbyte mot att de åter skulle gå med i kriget mot Sverige. Men den danska regeringen avstod då man ville invänta utgången av Karl XII:s infall i Ryssland. Medan Fredrik IV vistades i Italien förnyade tsar Peter den stores sändebud i Venedig erbjudandet och meddelades att danske kungen skulle underteckna förbundet när han på sin hemresa besökte Dresden. Den 18 juni i Dresden ingick Fredrik IV i ett försvars- och angreppsförbund med August den starke av Sachsen där han förband sig att invadera Sverige så fort Danmark nått ett fördelaktigt avtal med Ryssland. Anledningen till det sista förbehållet var att det ryska sändebudet saknade fullmakt från tsaren för sitt tidigare erbjudande, vilket gjorde den sachsiske kurfursten något mer försiktig. Ett avtal ingicks den 5 juli även med Preussen, där de ålade sig att neka svenska trupper genomfart genom landet, men gick med på att förklara Sverige krig enbart om övertalningen av tsaren att dela upp Polen mellan Preussen, Sachsen och Ryssland lyckades.

vänster|miniatyr|Den danske kungen Fredrik IV. Porträtt från 1709 av Rosalba Carriera. Frederiksborgmuseet. Vid sin återkomst till Danmark den 16 juli tryckte kungen på för ett fördrag med Ryssland, men på grund av det förkrossande svenska nederlaget i Poltava den 28 juni 1709 drog Peter den store tvärt tillbaka erbjudandet om ekonomiskt och militärt understöd till en dansk invasion. Han ansåg sig efter denna seger inte längre vara i behov av Danmarks stöd i kriget. Återigen anmodade storkansler Holstein och överkrigssekreterare von Lente kungen om att vänta med sin krigsförklaring, då man med alla utlånade trupper inte ansåg sig redo för krig utan stöd utifrån. Förhandlingar hade redan påbörjats under 1708 om att föra tillbaka trupperna i Ungern till Danmark med målsättningen att använda dem i invasionen av Skånelandskapen. Den tysk-romerske kejsaren hade inte längre råd att betala dem.

Sommaren 1709 påbörjade trupperna sin marsch hemåt och efter den långa tiden i Centraleuropa bestod förbandet mestadels av tyskar och ungrare. Dessa trupper förväntades däremot inte nå dansk mark förrän sent in på hösten. Den 8 augusti förklarade August av Sachsen krig mot Sverige och ryckte den 14 augusti in i Polen där han snart därefter hade fördrivit den svenska lydkungen. Nya förhandlingar inleddes senare mellan de allierade, och Ryssland och Danmark nådde slutligen ett avtal den 12 oktober i Köpenhamn. Båda länderna förband sig till att inte sluta någon enskild fred med Sverige, att garantera varandras av Sverige erövrade besittningar, och bekräftade August av Sachsens anspråk på Polens tron. Ryssland lovade även att sända hjälptrupper till invasionen av Skånelandskapen och för att invadera Finland.

I slutet av juli 1709 hade den danska regeringen börjat värva sjömän utomlands och tusentals tyskar och nederländare lockades till att ta värvning. Trupperna som marscherade från Ungern var utslitna och decimerade och förbanden erhöll därför rikliga rekryteringspengar för att återfå sin styrka. Soldater värvades även från Tyskland och Nederländerna och hästar köptes in för att komplettera rytteriet. En invasionsflotta började ansamlas och alla länsherrar ålades att sända alla båtar och pråmar som kunde användas till att skeppa trupper. I Köpenhamn låg till hösten 128 olika typer av trupptransportfartyg i väntan på klartecken. Den danska flottan saknade inte krigsdugliga skepp att skydda dem med, utan hade 40 linjeskepp, 10 fregatter och runt 50 mindre skepp. Den 19 augusti skickade Fredrik IV order till överbefälhavaren för de norska trupperna, generallöjtnant Hans Ernst von Tritzschler, att förbereda sig för att dra in i Sverige från Norge. I slutet av oktober hade man samlats vid Svinesund och man vid Kongsvinger, även om trupperna ännu inte var i stridbart skick.

Svenska krigsförberedelser De danska avsikterna gick inte den svenska ambassadören i Köpenhamn, Anders Leijoncloo, förbi. Han varnade vid flera tillfällen i början av 1709 det svenska riksrådet om de danska krigsförberedelserna. De svenska spioner som verkade i Köpenhamn kunde också bekräfta uppgifterna. Även Helsingborgs borgmästare Gabriel Löfgren, hade tillsammans med kommendanten på Helsingborg slott, regementskvartermästaren Peter Bäfverfeldt, på eget bevåg spionerat på danskarnas verksamhet. De skickade en inspektor Magnus Aulin till Helsingör varifrån denne kunde rapportera om hur danskarna börjat utrusta sina krigsskepp och hur man i Köpenhamn värvade soldater. Det avtal som Preussen tecknat med Danmark hade dessutom hamnat i svenska händer genom att den svenske generalen Mauritz Vellingk erhållit en avskrift från greve Ditlev Reventlow, kusin till danske generalen Reventlow. Redan på våren hade guvernören i Skåne, general Magnus Stenbock, påbörjat upprustningar av befästningarna i Landskrona och Malmö. Helsingborgs och Kristianstads befästningar, som till största delen nedrivits till följd Skånska kriget var däremot i så illa skick att inte mycket kunde göras åt dem.

miniatyr|Magnus Stenbock var guvernör över Skåne vid tiden för den danska invasionen. Porträtt av Georg Engelhard Schröder. Nationalmuseum. Efter nederlaget i slaget vid Poltava var hotet om krig uppenbart från flera håll: Ryssland, Danmark, Sachsen och Preussen smidde alla krigsplaner. Den 22 augusti skickade Stenbock en underrättelse till defensionskommissionen om att det finns en överhängande fara för en dansk invasion. Stora delar av den svenska krigsmakten hade dock gått under vid Poltava; när det kom till de skånska förbanden hade till exempel både Norra skånska kavalleriregementet och Södra skånska kavalleriregementet upphört att existera. Det enda regementet i full styrka var Göran Gyllenstiernas Skånska tre- och femmänningsregemente som av försörjningsskäl vid tillfället var utspritt och soldaterna inkvarterade hos sina rusthållare. Regementet led dessutom av en långvarig brist på utrustning, då resurserna istället hade gått till de två ordinarie skånska regementena som stred i fältarmén i Ryssland. Bristen på trupper var akut och man saknade både pengar och hästar till kavalleriet. För att förstärka försvaret skickades Västgöta tre- och femmänningsregemente under överste Gustaf Fredrik Lewenhaupt och Västgöta kavalleriregemente under överste Lars Hierta till Skåne. Vid tillfället hade man fått ihop totalt man.