Hjältens kärleksintresse är ett återkommande berättargrepp (en trop), där en rollfigurs främsta funktion i berättelsen är att förse den manlige (i ytterst få fall även kvinnliga) protagonisten med en känslomässig anknytning, ofta istället för egna mål och ibland med begränsade övriga egenskaper. Tropen finns i flera varianter, med olika grad av självständighet, personliga egenskaper och funktioner i berättelsen.Love Interests, TV Tropes, läst 10 januari 2017Types of Love interests, Love interest wiki, läst 10 januari 2017 Som sådan är tropen en typisk biroll, som vanligen får lägre listning i rollistor. I berättelser där den romantiska berättelsen ligger i fokus har däremot de bägge älskande ofta ansetts vara av samma vikt.
Genom historien har tropen om hjältens kärleksintresse utvecklats, framför allt vad gäller publikens krav på att den kvinnliga rollfiguren ska vara mer självständig och ha egna mål inuti berättelsen, utöver kärlekshistorien. Tropen involverar ofta ett mått av konflikt mellan huvudpersonen och kärleksintresset, men omfattar inte nödvändigtvis att den manlige huvudpersonen "får" kvinnan som belöning efter att ha räddat henne, beroende på berättelsens genre, men det är den mest vanliga avslutningen. För att rollen ska bedömas vara ett passande mål för huvudpersonen räcker normalt sett inte utseendemässig skönhet, utan det krävs även personliga egenskaper som passar ihop med huvudpersonens, och som får publiken att känna samma känslor som huvudpersonen.
Hjältens kärleksintresse finns i flera varianter: den jordnära men söta, den rebelliska prinsessan som möjligen redan är upptagen, den stabiliserande kraften som får hjälten att tänka igenom sitt liv, barndomsvännen som publiken förstår har tidigare hört ihop med hjälten, kvinnan som orsakar problem, antingen medvetet eller omedvetet, samt den normala rollfiguren med egna mål och egenskaper.
Historia miniatyr|Ariadne och Theseus. Målning av Jean Baptiste Regnault.
Från antiken till medeltiden Tropen har sin grund i antika berättelser, såsom myten om Ariadne som hjälper Theseus att döda Minotauren, efter att ha förälskat sig i honom.Theseus, Mytologi.nu, läst 10 januari 2017 Huvudpersonen Theseus ger sig dock iväg efter att ha fått hjälp att besegra Minotauren.Ariadne, Greekmythology.com, läst 10 januari 2017 En av de tidigaste grekiska romanerna, Efesiaka (100-talet e.Kr.), av Xenofon från Efesos, handlar om de olika äventyr som det unga kärleksparet Anthia och Habrokomes upplever: pirater, slaveri, skeppsbrott och självmord. Anthia är dock en kraftfull ung kvinna och bidrar till flera delar av intrigen.Fashioning the Feminine in the Greek Novel, Katharine Haynes, Routledge, 2003, läst 10 januari 2017
I Tusen och en natt (ihopsamlad mellan 800-talet och 1200-talet med tillägg fram till 1700-talet) finns flera berättelser där de kvinnliga rollfigurernas lott mestadels är att agera romantiskt intresse för huvudpersonen. Aladdin (som lades till under 1700-talet, men vars ursprung troligen är kinesiskt) är en av de mer kända, där den fattige ynglingen Aladdin med hjälp av en ande i en magisk lampa blir rik och gifter sig med prinsessan Badroulbadour. Prinsessan blir lurad av en trollkarl, men med hjälp av en svagare ande lyckas de till slut återfå lampan och leva lyckliga. miniatyr|Titel-illustration till en dansk upplaga av Flores och Blanzeflor (1504). Högmedeltida texter fokuserade ofta på den så kallade riddarromanen, med höviska motiv, där kringridande riddare räddar damer i nöd, men också dyrkar adelsdamer på avstånd. Ett av de mer spridda namnen i denna ådra är Arthurlegenden, med flera olika exempel: Lancelot som bedrar kung Artur med drottning Guenever eller Percevals älskade Blanchefleur. Några av de första höviska kärleksberättelserna skrevs av Chrétien de Troyes (1100-talet), särskilt i Lancelot, le Chevalier de la Charrette, som var en av de allra första att beskriva de psykologiska effekterna av kärlek. Bland de mer populära kärleksberättelserna finns Flores och Blanzeflor, om ett par som växer upp tillsammans, men skiljs åt för att inte bli kära, och Flores tvingas genomgå flera äventyr för att till slut återförenas med sin älskade. Flores och Blanzeflor har spridits vitt och det finns därför en variant i de svenska Eufemiavisorna (från 1300-talet). En variation på temat är Tristan och Isolde, där en riddare som ska föra en dam till hennes blivande man tillsammans råkar dricka ett kärlekselixir, något som leder till en enlevering. vänster|miniatyr|Filmaffisch från Robin Hood-film från 1922 Douglas Fairbanks i titelrollen och Enid Bennett som Marian (sic). Under 1500-talet kom de första nerskrivna versionerna av den i sig mycket tidigare Robin Hood-legenden där Marion paras ihop romantiskt med Robin Hood. Hon tros från början vara en rollfigur från det tidiga May Day-firandet. (En tidigare version, från 1200-talet, finns i Adam de la Halles Le Jeu de Robin et Marion, men den Robin som omnämns där är en riddare och har inte med Robin Hood att göra.) Då förvandlades också hennes tidigare yrke, fåraherden, till adelsdam. Flera olika versioner finns, men generellt sett vägrar hon att gifta sig med Robin förrän hans stråtrövarband blivit benådade.
Från renässans till 1800-tal Ett av de mest spridda verken under renässansen var det fantasirika Den rasande Roland (1516) av Ludovico Ariosto. Boken var en fortsättning på Matteo Maria Boiardos versepos Den förälskade Roland (1483–1495), där delar av handlingen kretsar kring hur riddaren Roland och flera andra blivit förälskade i kungen av Cathays dotter, Angelika, som kommer till Karl den stores hov, och hur riddarna strider om hennes hand. Roland, Angelika och de andra drabbas av allehanda äventyr, från vansinnesdrycker till hippogriffer, medan deras känslor för varandra förvandlas både på grund av kärleksdrycker och hovfamiljers sedvänjor. När Angelika blir kär i en annan man, tappar Roland vettet och går bärsärk genom Europa och Afrika, och får inte tillbaka det förrän en vän hämtar Rolands vett på månen, varpå han också slutar att vara förälskad i Angelika. Stora delar av intrigen beror på just Angelikas agerande: hon blir kär i andra, hon blir fasttagen och behöver räddas, och hon får en osynlighetsring. Berättelsens poäng är bland annat att kärlek är en slags galenskap. Den rasande Roland fick många efterföljare och har inspirerat bland annat Som ni behagar av William Shakespeare, Don Juan av Lord Byron och Orlando av Virginia Woolf. miniatyr|Staty av Dulcinea, till vänster, som beundras av Don Quijote, i Castile-La Mancha i Spanien. 1605 kom den första delen av pikareskromanen Don Quijote av Miguel de Cervantes Saavedra. Romanens huvudperson, Alonso Quijano, som förläst sig på riddarromaner, ger sig ut i världen för att söka äventyr. För att hitta motivering använder han grannflickan Aldonza Lorenzo som han döper om till Dulcinea av Toloso. Dulcinea förekommer aldrig som egen person i berättelsen (men grannflickan gör det) utan är en produkt av huvudpersonens fantasi, och fungerar mer som motiverande faktor än som en person att interagera med. Vissa har läst Dulcinea som en representation av Spanien, medan andra ser henne som Don Quijotes idealkvinna.
En av de första brittiska romanerna är Henry Fieldings omfattande pikaresk- och bildningsroman Tom Jones (1749), vars huvudsakliga relation är mellan oäktingen Tom Jones, som har gott humör och stora personliga brister, och Sophia Western, som är moralisk och god. Efter flera äventyr lyckas Jones övervinna det stora problemet med att han är en oäkting och få sin Sophia. Fieldings verk inspirerade bland andra Charles Dickens och William Thackeray. miniatyr|Esmeralda, från Ringaren i Notre Dame, hjälper den oattraktive ringaren, Quasimodo. Här är huvudpersonerna spelade av Lon Chaney och Patsy Ruth Miller i filmatiseringen från 1923. Under 1800-talet skrev Sir Walter Scott om The Lady of the Lake (1810), där tre män strider om Ellen Douglas kärlek. I Scotts övriga historiska författarskap är det ofta två kvinnliga rollfigurer: en blondin och en brunett, där den ljusa är den godare men mer passiva, medan de mörkhåriga är mindre känslomässigt begränsade, enligt Shakespeariskt mått."The proper heroine of Scott is a blonde. Her role corresponds to that of the passive hero - whom, indeed, she marries at the end. She is eminently beautiful, and eminently prudent. Like the passive hero, she suffers in the thick of events but seldom moves them. The several dark heroines, no less beautiful, are less restrained from the pressure of their own feelings...They allow their feelings to dictate to their reason, and seem to symbolize passion itself.", Welsh, A. 1993. The Hero of the Waverley Novels. Princeton: Princeton University Press
1831 kom Victor Hugos skräckromantiska äventyrsroman, Ringaren i Notre Dame, som utspelar sig på 1400-talet, där den missbildade Quasimodo blir förälskad i den unga Esmeralda och därmed går ifrån sitt vanliga liv av ömsesidigt förakt för mänskligheten. Flera av de övriga rollfigurerna, inklusive den konservative ärkediakonen Claude Frollo och vaktkaptenen Phoebus/Febus, samt poeten Gringoire. Berättelsen kompliceras av att Esmeralda blir tillfångatagen och flera försöker rädda henne. Romanen har ett tragiskt slut i att Quasimodo missuppfattar det romska sällskap som försöker rädda Esmeralda för att försöka anfalla henne och därför kör bort dem, och därför överlämnar henne till kungens män som är de som verkligen är ute efter Esmeralda och som sedan hänger henne. I olika adaptationer av berättelsen får slutet ofta en mer positiv vändning, såsom att Esmeralda överlever men gifter sig med poeten Gringoire. Berättelsen innehåller flera vändningar som bygger på att rollfigurer blir intresserade av Esmeralda romantiskt.
I mitten av 1800 utvecklades den romangenre som på franska kom att kallas la cape et l'épée (mantel och svärd) och som på engelska fick namnet swashbuckler (från 'swash', 'att gå stöddigt med draget svärd' och 'buckler', 'en liten sköld'). En av de tidiga författarna här var fransmannen Pierre Alexis de Ponson du Terrail (även om föregångare funnits redan under 1600-talet), vars rollfigur Rocambole ibland kallas den första moderna litterära superhjälten, med starka drag av antihjälte, och han kom följas framför allt på teater och film, i början på 1900-talet, se nedan.
En av de mer inflytelserika fäktningsromanerna var Alexandre Dumas De tre musketörerna från 1844. Den unge d'Artagnan, som tidigt i berättelsen möter de övriga hvudpersonerna, Porthos, Logos och Aramis i strid, blir också kär i såväl frun till hans hyresvärd (Constance Bonacieux) som spionen Lady de Winter, och intrigerna dem emellan bildar en stor del av romanens vändningar.
I och med utgivningen av Anthony Hopes äventyrsroman Fången på Zenda (1894) påbörjades uppgången för vad som ibland kallas för den ruritanska romantiska berättelsen, efter landet Ruritanien där flera av huvudpersonerna bor. Den ruritanska romantiska berättelsen kretsar ofta kring förvecklingar i hovet i ett påhittat östeuropeiskt land. I Fången på Zenda finns exempelvis prinsessan Flavia som är trolovad med kungen men som blir förälskad i hans dubbelgångare men ändå lojalt stannar med kungen, samt kungens älskarinna, Antoinette de Mauban, som intrigerar med kungens bror. Några av genrens kännetecken är teman såsom ära, lojalitet och kärlek, samt återförandet av makten till rätt personer efter en periods hot om diktatur eller maktövertagande. Här (liksom i Shakespeares verk) är kvinnornas hårfärg ofta ett synligt tecken på deras lojalitet.
1900-talets litteratur miniatyr|Filmaffisch till Tidsmaskinen (1960).