thumb|Grammatiskt genus, som har tilldelat ett dött ting som dörr kvinnligt kön i svenska språket, är en annan sak än biologiskt kön. Feminina ord i svenska språkliga varieteter är en lista över arvord och tidiga lånord som har eller har haft feminint genus i svenska folkmål eller i tidigare nysvenskt riksspråk. Dessa feminina substantivs feminina genus syns på böjningen. Ett exempel är folkmål (traditionella dialekter) som har formen sola (solen), eftersom sol är feminint i det målet. Ett sådant folkmål kan ha formen stenen, eftersom sten är ett maskulint substantiv i målet. De olika ändelserna i sola och stenen visar att orden tillhör olika grupper i det målet.

Skillnaden från standardsvenska är att substantiven som är den‑ord i standardsvenska är uppdelade i två grupper. I standardsvenska har skillnaden mellan femininum och maskulinum upphävts, och de två grupperna av ord har slagits ihop till utrum (den‑genus). I standardsvenska finns den‑genus (utrum) och det‑genus (neutrum). I de flesta andra svenska språkliga varieteterna finns femininum, maskulinum och neutrum. Att ha tre grupper av substantiv är ett äldre system. Standardsvenska har vuxit fram som en blandning av flera äldre former av svenska, som hade tre genera (genus).

Den alfabetiska listan innehåller huvudsakligen substantiv med oförutsägbart feminint genus. De flesta feminina orden kan genusbestämmas med regler, som tar fasta på ordens slutljud. Dessa regler meddelas nedan.

Men de reglerna grundas bara på ordens ljud, som att vecka är feminint för att det slutar på ‑a. Ett fåtal ord har naturligt kön, som kvinna och man. Men i tusentals år har uppdelningen av de flesta ord efter genus sett godtycklig ut. Ingen egenskap hos sol, björk eller hämnd förklarade varför orden var feminina, och omtalades som ”hon”.

Listan är användbar för studium och inlärande av svenska språkliga varieteter som behållit det ursprungliga genus‑systemet.

Ursprung

De svenska språkliga varieteterna, såväl folkmålen som det begynnande standardspråket, hade ursprungligen tre grammatiska genera (genus): femininum (kvinnokön), maskulinum (manskön) och neutrum.Elias Wessén, Svensk språkhistoria: I Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955.Elias Wessén, Våra folkmål. Sjunde upplagan. Lund 1966. Substantiv som betecknar döda ting kan ha grammatiskt genus: jord, sol och bok är gamla feminina ord; himmel, väg och sten är gamla maskulina ord.Svenska Akademiens ordbok. Talarna sade inte ”den” om saker; de nyttjade pronomina hon och han om döda ting: sola (solen) kallades ”hon”, vilket kan ske även i nutida standardsvenska.

Med språkvetenskaplig terminologi säger man att den svenska grammatiska kategorin genus hade tre grammem: maskulinum, femininum och neutrum.

Uppdelningen i tre genera är ett arv från urindoeuropeiskan.Elias Wessén, De nordiska språken. Elfte upplagan. Stockholm 1979. De svenska feminina orden har tre huvudkällor: Där finns en kärna av arvord som funnits i språket sedan förhistorisk tid. Dessa ord är korta och konkreta, som hand, och finns ofta i besläktade språk, och har där feminint genus (om sådant finns): engelska hand, tyska die Hand (die = femininum). På medeltiden och senare kom många tyska ord in i svenskan, inledningsvis mest lågtyska, som ankomst; jämför standardtyska die Ankunft. Några av dessa ord behöll eller fick feminint genus i svenska språkliga varieteter inklusive skrivna former av svenska, eftersom femininum då var levande i all svenska. Dessutom inkom ett stort antal ord med klassiskt (latinskt och grekiskt) ursprung. De fåtaliga tidiga lånorden från tiden före Sveriges kristnande har omformats så att de skenbart ser inhemska ut, som mölla (kvarn). Fler ord kom med kristendomen, och har också omformats till att ha samma struktur som inhemska ord: kyrka, mässa. Men den stora inströmningen kom i senare tid med ord som information, astronomi och familj. Dessa senkomna klassiska eller franska ord kan vanligen identifieras som lånord av lekmannen eftersom de har annorlunda betoning och struktur, och känns igen från engelska och andra främmande språk.

I nedanstående lista medtages ord från de två första kategorierna, och de äldsta orden ur den tredje. Nyare lånord med klassiskt ursprung har inte tagits med. Skälen är två: dels har de orden knappast funnits i folkmål, och har knappast utvecklat genuin svensk tillhörighet till feminint och maskulint genus, utan har snarare direkt fått realgenus (den‑genus); dels kan feminint och maskulint genus, om det alls funnits, ofta avgöras av dessa ords slutstavelse.

Utmärkande drag för feminina ord i grammatiken

I de nyare svenska språkliga varieteter som inte har så mycket kasusböjning finns eller fanns framför allt dessa två utmärkande drag för feminina ord: Ett feminint ting eller en person omnämndes med pronomenet hon, som nämnts ovan. I vissa äldre texter kan detta vara det enda tydliga tecknet på att författaren gav feminint genus åt döda föremål, som hos Carl von Linné: ”på norra sidan af Öen, der hon war aldrabrantast”Carl von Linné, Öländska och Gothländska Resa. Stockholm och Uppsala 1745 .Sidan 288. . Feminina ord hade ofta egna ändelser, särskilt i talspråk: A) i bestämd form sola i götamål och mellansvenska målElias Wessén: Våra folkmål.Sjunde upplagan. Lund 1966. Sidan 32., solena i gränsbygderna Blekinge–Skåne–Småland, soli på Södertörn,Elias Wessén: Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära. Fjärde upplagan. Stockholm 1955. Sidan 135. dock solen som i standardspråket i sydsvenska mål och i några uppsvenska mål; B) på bestämningsord: öina varma sol = en varm sol i Listers härad. (Bestämningar är adjektiv och andra ord som är beroende av huvudordet i en nominalfras. I ovanstående exempel har bestämningarna öina och varma ändelser eftersom de styrs av det feminina huvudordet sol.)

I språkliga varieteter med bevarad kasusböjning finns eller fanns ett större antal morfologiska skillnader mellan femininum och maskulinum, vilket beskrivs i specialartiklar som Älvdalska.

Sexus

Feminint och maskulint genus skall inte förväxlas med sexus. Sexus är semantiskt (biologiskt) genus;Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003. . Vissa ord betecknar verkligen kvinnliga eller manliga personer: den gamla gumman – hon den gamle gubben – han Dessa ord tillhör i nutida standardsvenska samma grammatiska genus: utrum (den‑genus) – se nedan. Men de har olika sexus; sexus lever alltså i standardsvenska även om de grammatiska genera maskulinum och femininum försvunnit. Sexus påverkar ordböjning och val av pronomen i standardsvenska.

Sammanfall av femininum och maskulinum till utrum

När genus började förändras i det skrivna och talade riksspråket räknade grammatiker först med fyra grammatiska genera: maskulinum, femininum, reale/realgenus och neutrum. Reale/realgenus kallade man de gamla feminina och maskulina ord, som inte längre kallades hon eller han utan den.

Modern grammatik slår ihop maskulinum, femininum och reale/realgenus till utrum. I standardsvenska och några dialekter har maskulinum och femininum alltså sammanfallit till genuset utrum. Neutrum finns kvar; de två genera utrum och neutrum kallas populärt n‑genus (den bilen) och t‑genus (det huset).

Utrum i standardsvenska har i stort sett en ordböjning som liknar den gamla maskulina böjningen. I dialekter med tre genus kan man säga stenen (maskulinum) men sola (femininum). I standardspråket säger man stenen och solen. Sammanfallet mellan femininum och maskulinum innebär alltså vanligen att femininum ordböjningsmässigt uppgått i maskulinum, och att pronominet den sedan används om alla före detta maskuliner och femininer. Om en person som talar standardsvenska vill behärska feminint genus (till exempel om personen vill lära en dialekt) behöver vederbörande att lära sig de feminina orden och ändra deras böjning, och säga ”hon” (eller dialektform av ”hon”) om dem.

Sammanfallets historia

Förändringens historia belyses dels av dels skriftspråket i olika tider, dels uppgifter om det allmänna talspråket som legat till grund för skriftspråket, och slutligen av uppgifter om folkmålen i skilda tider. Uppgifter om äldre talspråk och om äldre folkmål är dock sporadiska eller indirekta.Gösta Bergman, Kortfattad svensk språkhistoria, fjärde upplagan. Stockholm 1980. .Elias Wessén: Våra folkmål, sjunde upplagan. Lund 1966. Det material som står till buds visar att tecken på sammanfall av femininum och maskulinum till utrum först kan ses i skrift på 1400-talet, då den sparsamt används för (i synnerhet sakliga) maskuliner och femininer. Under nysvensk tid blev den om saker vanligare. Men detta bruk tillhörde under 1500‐ och 1600‑talen de ”högre kretsarnas” språk (hovet, kansliet och den högre adeln). Folklig, lärd och vitter litteratur hade alls icke eller blott sällan den i stället för han och hon. Bibeln från Gustav Vasas Bibel till Karl XII:s bibel blandade gammalt och nytt: ”gack til haffuet, och kasta vth kroken, och then första fisk tu fåår, tagh. Och när tu läter vp hans munn, warder tu finnandes en penning, then tagh, och få honom vth för migh och tigh” (S. Matthei Euangelium – ”penning” kallas först then, sedan honom).

Under 1700‑talet vann den mark på bekostnad av hon och han. Olof von Dalins tidskrift Then Swänska Argus är en betydelsefull källa från detta tidsskede; den anses inleda den yngre nysvenskan,Elias Wessén: De nordiska språken, elfte upplagan. . Sidan 122.</ref> och den föreligger i såväl handskrift, som i en första (1732–1734) och i en andra upplaga (1754).Gösta Bergman: Kortfattad svensk språkhistoria, fjärde upplagan. Stockholm 1980. . Sidorna 137–138. I handskriften och första upplagan kallas sakord han eller hon i enlighet med Olov von Dalins (förmodade) modersmål, ett folkmål i Halland. Men i andra upplagan (1754) börjar den ersätta han och hon för sakord. I 1734 års lag (som annars var arkaiserande) används den (then) konsekvent i stället för han och hon om sakord.Gösta Bergman: Kortfattad svensk språkhistoria, fjärde upplagan. Stockholm 1980. . Sidan 144.

Denna övergång till ett den-genus i standardspråket fortsatte under 1800‑talet, men först i sjunde upplagan av Svenska Akademiens ordlista (1900) började utgivarna överge den för standardspråket konstlade uppdelningen i maskulinum, femininum och neutrum. I förordet till SAOL 1900 uppges att ett nytt genus uppkommit, som på sista tiden (alltså slutet av 1800‑talet) fått namnet realgenus, betecknat r i ordboken. Realgenus omfattade, enligt SAOL, de icke levande saker om vilka ”de bildade” sade den i stället för han och hon. Av hänsyn till folkmålen och den vacklan som kunde finnas angavs för många ord även det äldre genus, till exempel ”vägg rf.”, som uttyds ”vägg har realgenus eller feminint genus. I åttonde upplagan (1923) försvann dessa sista upplysningar om tregenussystemet ur SAOL.

När folkmålen systematiskt utforskades under slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet fann upptecknarna att den‑genus vunnit stor utbredning i västra Skåne.Gillis Lech, Skånemålens böjningslära. Lund 1925. Sidorna 8–10 I större delen av landet hade folkmålen tre genera. I vissa trakter hade folkmålen tre genus icke blott i bruket av pronomina han, hon och det, utan även i ändelser och bestämningsord, som i nordöstskånska bogena (boken) och mina klocke (min klocka). Under 1900‑talet och 2000‑talet har tvågenussystemet spritt sig till den stora folkmajoritetens talspråk i det svenska språkområdet.

Regler för genusbestämning efter ordslut och ordbildningssuffix

Oförutsägbar och förutsägbar genustillhörighet

För många ord finns ingen regel som säger huruvida de har eller hade feminint genus; alla sådana ord tas med i listan nedan.

Ett mycket stort antal ord är däremot förutsägbart feminina eftersom de slutar på vissa språkljud eller vissa ändelser. Ord som kan genusbestämmas medelst dessa regler medtages oftast ej i listan, som annars skulle bli mycket lång.