Avståndsspråk (tyska: Abstandsprache), utbyggnadsspråk (tyska: Ausbausprache) och takspråk (tyska: Dachsprache) är tre språksociologiska begrepp. De har skapats av Heinz Kloss för att bidra till att lösa problemet om vad som skall räknas som ett språk och vad som skall räknas som en dialekt.

Avsikten med dessa begrepp är att den som vill yttra sig om vilka språk som finns behöver göra klart för sig huruvida indelningen grundar sig på: att olika talspråk är så olika så att det är svårt att kommunicera muntligt, eller att indelningen grundar sig på att olika språk är standardiserade till uttal, stavning, grammatik och ordförråd, och är politiskt och socialt erkända som språk.

Ett avståndsspråk är ett talspråk (eller en dialektgrupp) som räknas som ett språk, därför att det knappast går att kommunicera på det talspråket med utomstående som inte kan det talspråket.

Ett utbyggnadsspråk räknas som ett språk, därför att det blivit ett standardiserat skrift‐ och talspråk, och används i alla privata och offentliga domäner, ofta i ett helt land. Ett utbyggnadsspråk behöver inte vara svårbegripligt för talare av andra språk.

Ett takspråk (ej att förväxla med talspråk) är ett gemensamt standardspråk för grupper som har ganska olika talspråk som modersmål. Takspråket används offentligt av folkgrupper som privat talar olika dialekter, som är besläktade med varandra och med takspråket. Dessa dialekter har ofta lägre status och ingen eller begränsad användning i skrift.

Poängen med terminologin är: dels att en språklig varietet kan betecknas som ett språk i meningen ”utbyggnadsspråk”, även om det inte är ett ”avståndsspråk”, och omvänt att en särpräglad dialekt kan betecknas som ett (avstånds)språk, även om det inte är ”utbyggt”, dels att besläktade språkliga varieteter, som har begränsad ömsesidig begriplighet, kan sägas höra ihop i ett språk om de har ett gemensamt takspråk. Tvånget att välja mellan att benämna varje språklig varietet som ett ”språk” eller en ”dialekt” bortfaller därmed.

Bakgrund

Det är omstritt i språkvetenskapen, vilka kriterier som behöver uppfyllas för att en folkgrupps sätt att tala skall kallas ett språk, ett enskilt språk som skiljer sig från andra språk.Dagmar Richter, Sprachenordnung und Minderheitenschutz im schweizerischen Bundesstaat: Relativität des Sprachenrechts und Sicherung des Sprachfriedens. Berlin, Heidelberg och New York 2010.Sidan 6. Graden av begriplighet mellan två språkliga varieteter, om man jämför flera varieteter parvis, varierar från noll till nära hundra procent, och talare har ideologiska uppfattningar om vad som räknas som ett språk. Även om ömsesidig begriplighet finns, kan talare mena att två varieteter är olika språk.

Termernas uppkomst

Heinz Kloss närmade sig problemet om språkens avgränsning sociologiskt snarare än blott lingvistiskt. Han menade att man dels behöver beakta hur väl talare från olika grupper förstår varandra i muntligt samtal, dels behöver man beakta hur talspråk har standardiserats, blivit skriftspråk, och socialt erkänts som enskilda språk. Han skapade begreppen avståndsspråk och utbyggnadsspråk för sin analys, och myntade också orden (på tyska). Heinz Kloss började också tänkandet om takspråk, men myntade inte direkt den nu använda termen takspråk (Dachsprache), förutom att han indirekt förebådade termen genom att tala om ”taklösa dialekter” (tyska Dachlose MundartenHarald Haarmann, ”Roofless dialects/dachlose dialekte“, sidorna 1545–1552 i Soziolinguistik: ein internationales Handbuch zur Wissenschaft von Sprache und Gesellschaft (Sociolinguistics: an International Handbook of the Science of Language and Society), andra upplagan. Volume 2 av 3 i serien Handbücher zur Sprach‑ und Kommunikationswissenschaft / Handbooks of Linguistics and Communication Science, redaktörer Ulrich Ammon, Norbert Dittmann, Klaus P. Mattheier och Peter Trudgill. Berlin 2005.), det vill säga dialekter som socialt och politiskt inte har ett skrivet standardiserat ”språktak” över sig.Hans Goebl, ”Problems and Perspectives of Contact Linguistics from a Romance Scholar’s Point of View”, sidorna 125-150 i Peter H. Nelde, P. Sture Ureland och Iain Clarkson (redaktörer), Language contact in Europe. Proceedings of the Working Groups 12 and 13 at the XIIIth International Congress of Linguistics, August 29-September 4, 1982, Max Niemeyer Verlag, Tokyo och Tübingen 1986. Termen myntades i tryck möjligen av Hans Goebl. Hans Goebl själv menade dock att vad gäller termens mening skulle Heinz Kloss ses som upphovsman till termen Dachsprache.

De tre begreppen

Avståndsspråk

Ett avståndsspråk är en språklig varietet (eller grupp av liknande dialekter) som måste betraktas som ett språk, skilt från andra språk, om lingvister grundar analysen på talspråks grad av ömsesidig begriplighet, och finner att sådan knappast finns för ett visst talspråk i relation till andra talspråk.Heinz Kloss, ”’Abstand Languages’ and ’Ausbau Languages’”, Anthropological Linguistics, volym 9, nummer 7, Oktober 1967. Sidan 29. Om det talspråkliga avståndet, tyska Abstand (inte det geografiska avståndet) till andra språk hindrar kommunikation, anses språkformen vara ett avståndsspråk. Enligt Heinz Kloss’ definition är avståndsspråk ”alla talspråk, som … är så skilda från alla andra levande språk, så att de måste betecknas som språk, även om där icke funnes en enda bok skriven på dem, ja om där icke gåves någon skriven text”.Heinz Kloss, ”Abstandsprache und Ausbausprache”, sidorna 302–307 i Hugo Steger och Herbert Ernst Wiegand (utgivare), Handbücher zur Sprach‐ und Kommunikations‑wissenschaft band 3 volym 1, Ulrich Ammon, Norbert Dittmar och Klaus J. Mattheier (redaktörer) Sociolinguistics. Berlin och New York 1987. . Joshua Fishman förefaller använda ”avståndspråk” (Abstandschprache) som en beteckning på varje talspråk som, när man i en specifik jämförelse mellan två talspråk, inte rimligen kan kalla den ena en dialekt av den andra. Ett talspråk vore enligt det senare synsättet inte nödvändigtvia ”avståndspråk” i förhållande till alla andra talspråk, utan i en specifik jämförelse: vanlig svenska vore avståndsspråk till finska (och finska till svenska), men vanlig svenska vore inte avståndsspråk till norska.

Politiska och sociala maktförhållanden är inte relevanta när talspråk betecknas som avståndsspråk. De skriftspråkligt mindre utvecklade egentliga dalmålen är avståndsspråk till vanlig svenska, trots att svenska staten räknar dalmålen som dialekter av svenska.

I denna analys räknas blott talspråkliga modersmålskunskaper, inte att personer kan kommunicera på grund av inlärning av, eller passiv tillvänjning till, andra språkliga varieteter än det genuina modersmålet.

Ett klassiskt exempel på avståndsspråk är isolatspråket baskiska,Dagmar Richter, Sprachenordnung und Minderheitenschutz im schweizerischen Bundesstaat: Relativität des Sprachenrechts und Sicherung des Sprachfriedens. Berlin, Heidelberg och New York 2010. Sidan 7. som talats i Europa sedan stenåldern, och vars eventuella släktingar måste ha utträngts av obesläktade, senare inkomna språk redan i förhistorisk tid. Baskiska är helt obegripligt för utomstående.

I Skandinavien är sydsamiska ett avståndsspråk, eftersom de som inte talar sydsamiska, även talare av andra slags samiska, knappast förstår sydsamiska. Sydsamiska har alltså Abstand. Sydsamiska har inte blivit ett starkt skriftspråk eller en stats språk. Att sydsamiska kan räknas som ett språk grundas inte på en kulturellt och politiskt stark ställning. Om man kallar sydsamiska ett språk, gör man det på grund av en lingvistisk bedömning av talspråkets olikhet gentemot andra språk – det är ett avståndsspråk.

Om man alternativt väljer att beskriva flera samiska talspråk som ett dialektkontinuum, därför att viss inbördes begriplighet finns, blir ändå den större gruppen samiska talspråk ett avståndsspråk gentemot närmast besläktade språk som finska. Heinz Kloss teoribildning gör inte anspråk på att lösa det lingvistiska problemet om avgränsningen av ett talat avståndsspråk från ett annat, utan lägger blott till ett sociologiskt synsätt genom att införa begreppet utbyggnadsspråk.Heinz Kloss, ”’Abstand Languages’ and ’Ausbau Languages’”, Anthropological Linguistics, volym 9, nummer 7, Oktober 1967. Sidan 30.

Utbyggnadsspråk

Om ett språk anses vara ett språk, därför att det odlats och standardiserats och kanske blivit ett statsspråk, kallas det ett utbyggnadsspråk (tyska Ausbausprache). Utbyggnadsspråk har standardiserad grammatik och ortografi, ofta ett standardiserat uttal, och ett större ordförråd än icke‑utbyggda talspråk.

Svenska och norska är utbyggnadsspråk. Men utbyggnadsspråken svenska och norska är däremot inte avståndsspråk, eftersom de flesta svensktalande och norsktalande kan samtala med varandra.Oskar Bandle (huvudredaktör). The Nordic Languages: An International Handbook of the History of the North Germanic Languages, volym I. Berlin och New York 2002. Sidan 709. Om en språklig varietet kallas ett ”språk” av politiska eller sociala orsaker, är den omständigheten inte tillräcklig för att klassificera varieteten är ett avståndsspråk. (”Svenska” och ”norska” inbegriper här standardspråken och de vanligaste talspråksvarieteterna i de två länderna, som det för svenskar lättbegripliga talspråket standardöstnorska, inte särpräglade lokala dialekter.)

Alla talspråk, även pidgin- och kreolspråk, kan avancera till utbyggnadsspråk om de börjar användas i skrift och i skolundervisning. Det unga språket tok pisin (namnet kommer från engelska ”talk pidgin”) är officiellt språk i Papua Nya Guinea, där många har språket som modersmål.

Det förekommer dock olika grader av utbyggnad. Den högsta graden av utbyggnad uppvisar endast de språk som används privat och offentligt på alla nivåer och i alla domäner. Det förekommer också att språk stagnerar i sin utbyggnad på grund av att ett språksociologiskt överordnat språk har tagit över en del av deras funktioner. Detta har till exempel hänt med rajasthani för vars talare numera hindi fungerar som takspråk.

Även bland teckenspråken kan man skilja mellan mer eller mindre utbyggda.

En alternativ svensk översättning av Ausbausprache är konstruktionsspråk.

Jämförelse mellan avståndsspråk och utbyggnadsspråk

Avståndsspråk och utbyggnadsspråk är motsatta begrepp.Joshua A. Fishman, Reversing Language Shift: Theoretical and Empirical Foundations of Assistance to Threatened Languages. Clevedon 1991. Sidan 353. Avståndsspråk är huvudsakligen ett lingvistiskt begrepp; utbyggnadsspråk är huvudsakligen ett sociologiskt begrepp.Heinz Kloss, ”’Abstand Languages’ and ’Ausbau Languages’”, Anthropological Linguistics, volym 9, nummer 7, Oktober 1967. Sidan 30. Baskiska är ett avståndsspråk, därför att det objektivt finns oöverstigliga kommunikationshinder till andra språk; vanlig svenska är ett utbyggnadsspråk, därför att det socialt och politiskt anses vara ett språk skilt från språken som används av dansktalande och norsktalande (som svensktalande kan kommunicera ganska bra med).

Ett språk kan vara både avståndsspråk och utbyggnadsspråk. Vanlig engelska har stort lingvistiskt avstånd (Abstand) till sina närmsta släktingar, och är ett mycket ”utbyggt” språk.

Takspråk