miniatyr|Francesco Uttini Thetis och Pelée är en svensk opera i fem akter med musik av Francesco Uttini och libretto av Johan Wellander. Det var den första opera med svensk text som framfördes i Sverige.

Bakgrund miniatyr|Stora Bollhuset lite till vänster om mitten med rött tegeltak. Bild från 1780-talet. 1753 anställde drottning Lovisa Ulrika två teatertrupper, en fransk skådespelargrupp, Sällskapet Du Londel, och en italiensk operatrupp som leddes av Francesco Uttini. Redan två dagar efter att Gustav III blivit kung 1771 lät han avskeda båda teatergrupperna. Syftet var att bygga upp en svensk verksamhet efter fransk modell och skapa en svensk nationalscen som kom alla människor till del, och samtidigt slå ett slag för det svenska språket. Det vittra musiksällskapet Utile Dulci hade grundats 1766 och höll sammankomster med konserter varje vecka i Stockholm. En utbrytargrupp inom sällskapet med Patrick Alströmer som drivande namn, tilltalades mycket av kungens nya idéer. De ville mer än att samlas till repetitioner inom sin krets och under namn av Kavaljerskonserter i Riddarhuspalatset ge sina offentliga övningskonserter. I samråd med kungen medverkade de till att Kungliga Musikaliska Akademien instiftades den 8 september 1771. Akademien fick i uppdrag att se till att inhemsk musikproduktion gynnades, samt att undervisa i komposition, sång och instrument. Kungen satte likhetstecken mellan Musikaliska Akademien och Operan som institution, såsom fallet var i Paris, och när han i mars 1772 fattade beslutet om att skapa en svensk opera uttrycker han en önskan om att Akademien skulle bidra med musiken.

Den franska teatergruppen hade uppträtt i Stora Bollhuset vid Slottsbacken i Stockholm. När den nu stod tom utbad sig teaterchefen Petter Stenborg om tillstånd att med sin svenska trupp få framträda där under den tid som riksdagen var samlad. Pjäserna som uppfördes var dåliga men blev en succé tack vare att de framfördes på svenska språket. Att Stenborgs idé med teater på svenska hade väckt en tanke hos kungen visar den anteckning som han skrev på Stenborgs ansökan:

Historia Den italienske författaren och abbén Domenico Michelessi befann sig i Stockholm sedan 1771 och lärde sig snabbt svenska. Han ingick i kretsen kring kungen och förmedlade impulser från Italien och tysktalande länder vid en tid då franska normer alltmer började ifrågasättas. Å andra sidan verkade han med en strid ström skrifter som propagandist för Gustav III:s politik på den europeiska arenan. Den 31 mars 1772 skriver Michelessi ett brev till sin välgörare i Venedig, Bonomo Algarotti (bror till Francesco Algarotti): Hans Maj:t tänker inrätta i denna huvudstad ett nationellt skådespel [uno spettacolo nazionale]; han säger med rätta, att det är löjligt att en nation inte har något annat skådespel än det franska. /.../ Eftersom Hans Maj:t tycker bättre om operan än om Komedi [dvs. taldramatik], så har han i förrgår [29 mars 1772] gjort planen till en opera om Thetis och Pelée för att låta uppföra den vid kröningen. /.../ Också denna kommer att lyckas dåligt, eftersom Hans Maj:t har författat scenariet i hast och han har givit materialet till en svensk poet [Johan Wellander], som kanske kommer att behandla det dåligt, och sedan skall Uttini likaledes i hast skriva musiken till en hel opera.Citerat i Skuncke och Ivarsson, s. 53f

Till sin kröning i maj 1772Kungen kröns planenligt den 29 maj 1772 medan operan uppförs först i januari 1773. beställde kungen en nyskriven svensk opera, Thetis och Pelée, och bestämde själv att den skulle bygga på Bernard le Bovier de Fontenelles pjäs Thetis et Pelée, som hade tonsatts av Pascal Collasse 1689. Kungen väljer opera framför taldrama inte i brist på bättre, utan därför att han föredrar opera framför taldramatik.Svenska Akademien instiftades först 1786 och Kungliga Dramatiska Teatern inte förrän 1788. Kort därefter låter han välja in poeten Johan WellanderJohan Wellander var en ivrig rojalist med både vittra och musikaliska intressen. Han var till exempel en av de ledande krafterna inom Utile Dulci. Till skillnad från kungen saknade han erfarenhet som dramatiker. Skuncke och Ivarsson, s. 63 som ledamot. Wellander var då i full färd med att versifiera kungens utkast till Thetis och Pelée. Den 2 februari 1773, bara ett par veckor efter invigningen av Kungliga Teatern, meddelas ledamöterna att operorna hädanefter kommer att ges i Kungl. Musikaliska Akademiens namn, för att höja den nya inrättningens anseende.Skuncke och Ivarsson, s. 24

Musiken ska komponeras av Francesco Uttini, som är hovkapellmästare och som blivit kvar i Stockholm sedan den italienska teatertruppen upplöstes. Uttinis musik var dock inte svensk utan skriven i senneapolitansk och delvis fransk stil. Pjäsen var trogen den franska förlagan, förutom att havsguden Neptunus här framställs som den gode fursten, och att kungen frossade i spektakulära specialeffekter. Gudar hissades upp ur havet eller ned från himlen elva gånger, furierna dansade med eldfacklor.

Kungen var medveten om operans överlägsenhet gentemot andra tal- och musikdramatiska genrer. Där kunde alla medier, inte minst de visuella, förenas för att påverka åskådaren, och kungen anade redan från början operans propagandapotential. De enskilda operorna kunde användas för att föra ut ett politiskt budskap: i Thetis och Pelée skulle bilden komma att tecknas av idealfursten, den milde Neptunus. Själva operaföretaget kunde väcka entusiasm på hemmaplan och ge Sverige status som kulturnation inför utländsk opinion. Karaktäristiskt nog vävdes de politiska och de musikaliska planerna samman när kungen förberedde sin statskupp: "Operan" var kodnamn för kuppen hos kungen och hans bror hertig Carl, och kungen besökte en repetition av Thetis och Pelée aftonen före statsomvälvningen.

Den Kongl. Svenska Operans födelse En ny operaorkester Hovkapellet blir den kärntrupp kring vilken Kungl. Teatern kunde byggas. Gustaf Johan Ehrensvärd utnämndes till direktör för det nya företaget och Uttini till hovkapellmästare. Hovets orkester, som tidigare främst hade tjänstgjort vid hovfester, representation och konserter, förvandlades nu till operaorkester. Det var ingen lätt uppgift särskilt som den musikaliska kapaciteten var oroande låg. Ehrensvärd skrädde inte orden i sin skildring av musikerna: koungens capell bestod til mesta delen af gratialister och musicaliske invalider, de fleste vore sängliggande, somlige blinde, andre döfve, de fleste lame och ofärdige; man hade under de senare åren nöjt sig, när de kunnat spela en simphonie, innan spectaclerna börjades, och acconpagnera rösterna i en liten obetydlig opera comique. Deras förnämsta sysla var at som store virtuoser spela til dans vid hofbaler och dess emellan förtjena sig födan med samma görömål på piqueniquer och lustbarheter. De bästa musici, som förut varit här, vore döde eller bortgångne. Kammarmusicus Ferling var den skickeligaste och hade med uppmuntran kunnat blifva den skickeligaste violist vi i Sverige egt, men fattigdomen tryckte honom och gäldustugan var dess academie. Hvad kunde man vänta af de öfrige, som endast egde 900 daler kmts lön och de fleste mindre.Citerat i Musiken i Sverige, s. 293f För att åstadkomma en fungerande operaorkester genomfördes vissa organisatoriska förändringar av hovets musikerstab. Det gamla Hovkapeller och Adolf Fredriks furstliga kapell slogs nu formellt samman och gjordes om till en rent instrumental ensemble. Hovets sångare, som alltsedan 1500-talet ingått som en självskriven del i det kungliga kapellet, ersattes av operasångare. Efter sammanslagningen bestod Hovkapellet av knappt 30 musiker. 1773 nyanställdes sex violinisterEn av dessa var Christian Friedrich Georg Berwald, far till Franz Berwald och August Berwald som båda skulle komma att verka som violinister i Hovkapellet. 1783 knöts även hans halvbror Georg Johann Abraham Berwald till Hovkapellet som fagottist och senare som kopist., fyra altviolinister, tre cellister, en flöjtist och en oboist. Vi denna tid var ännu några av frihetstidens ledande musiker verksamma i Hovkapellet: Anders Wesström, Ferdinand Zellbell d.y., Anton Perichon och Henrik Philip Johnsen. Stråkstämmorna förstärktes nu med bland andra violinisterna Johan David Zander och Friedrich Benedict Augusti, samt med cellisterna Jacques Anselme Baptiste och Christoffer Pihlman. Liksom tidigare var de flesta av Hovkapellets musiker hämtade utifrån.

Svenska sångare miniatyr|Elisabet Olin De tidigare anställda sångarna vid hovet var alla utlänningar och vid det här laget till åren komna. En handfull kapabla, inhemska konsertsångare fanns, men de ställde sig högst tvekande till att framträda på scenen. Skådespelaryrket hade ännu vid denna tid så tvivelaktigt rykte att anständiga medborgare slog bakut, även inför ett kungligt anbud. Nu kom den ett år tidigare instiftade Musikaliska Akademien väl till pass. För att höja den nya Kungl. Teaterns status beslutades: att svenska operan hädanefter komme att uppföras i Musikaliska Akademiens namn, såsom hvilket icke allenast vore flerstädes utrikes brukligt, utan ock tjänte att gifva inrättningar af operan mera anseende samt betoge de fördomar allmänheten kunde hysa emot dem, som vid olika teatraliska öfningar sig bruka låter. Med detta lät sig de främsta sångarna övertalas: assesorskan Elisabeth Olin och hovkanslisten Carl Stenborg (son till Petter Stenborg). Elisabeth Olin förhandlade sig dessutom till sådana löneförmåner att kungen syrligt lär ha kommenterat: "Hon håller sig mycket dyr". Den endast 19-årige Stenborg krävde å sin sida att få behålla sin tjänst i riksmarskalksämbetet, vilket beviljades. Med dessa överenskommelser kunde kontrakt tecknas med flera begåvade personer både i Stockholm och i landsorten: den endast 17-åriga sopranen Lovisa Sofia Augusti (maka till violinisten Friedrich Benedict Augusti), hovsekreteraren Lars Lalin, skolläraren och kantorn i Katarina kyrka Anders Nordén, organisten i Kalmar domkyrka Hans Björkman, Elisabeth Olins tolvåriga dotter med samma namn men kallad Betty, mamsell Hedvig Wigert och flera andra. Utöver sångsolisterna lyckades man också samla en kör på närmare 50 personer, bland dem den 16-årige ynglingen Christopher Christian Karsten som några år senare skulle träda fram vid Stenborgs sida som ledande tenor. I hela detta uppbyggnadsskede var amatörmusikern Patrick Alströmer till ovärderlig hjälp med sina erfarenheter från Utile Dulci och Musikaliska Akademien, och sina personliga kontakter med sångare och musiker.

En fransk-svensk balettkår För den franskorienterade Gustav III var det givet att ett operahus skulle hålla sig med en balettkår, lika givet som att de allra flesta operorna innehöll baletter. Ambitionen var att skapa en trupp på omkring 30 dansare. Till all lycka fanns den skicklige dansören och koreografen Louis Gallodier och fem andra dansare ur Sällskapet Du Londel kvar i landet. Gallodier, som tidigare framträtt på Parisoperan under bland annat koreografen Jean-Georges Noverre, utnämndes nu till balettmästare för den nygrundade Kungliga Baletten och förblev på den posten till sin död 1803. På förbluffande kort tid lärde han upp en hop svenska nybörjare till figuranter i en så småningom alldeles utmärkt balettkår. Bland dansarna fanns den unga Charlotte Slottsberg, under många år Operans främsta svenska ballerina (premiärdansös 1787). Tillsammans med Elisabeth Soligny uppträdde Gallodier själv i baletterna. 1773 återkallades de tidigare medlemmarna av den franska truppen Louis Frossard och hans hustru Marie-Renée Frossard till Sverige, där de tillsammans med Ninon Dubois Le Clerc och Elisabeth Soligny utgjorde en stabil premiärdansarkvartett.Musiken i Sverige, s. 296f

Ett nytt operahus