Bertil Gotthard Ohlin , född 23 april 1899 i Klippan i Skåne, död 3 augusti 1979 i Vålådalen i Jämtlands län (skriven i Kungsholms församling i Stockholm), var en svensk nationalekonom, professor och politiker (folkpartist). År 1977 fick han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (delat med James Meade). Hans viktigaste nationalekonomiska bidrag är det så kallade Heckscher-Ohlin-teoremet.
Ohlin var partiordförande för Folkpartiet från 1944 till 1967. Under en stor del av denna tid var han att betrakta som oppositionsledare. Han ledde Folkpartiet till betydande opinionsmässiga framgångar under 1940- och 1950-talet. Under Ohlins partiledarskap steg stödet för Folkpartiet till sin toppnotering 1952 med 24,4 procent av väljarstödet för att efter rekordvalet plana ut på en nivå strax under 20 procent ända till 1970-talet.
Uppväxt Bertil Ohlin var son och det tredje barnet av åtta till kronolänsmannen, sedermera landsfiskalen Elis Ohlin (1867-1946) och Ingeborg Sandberg (1872-1955).https://lovisamaria.se/attlingar/000/009/622.htm Modern var den framträdande gestalten i hans barndom och hon var starkt politiskt engagerad vänsterliberal, med Karl Staaff som sin stora idol, och nordist. Ingeborg Sandberg var kusin till den norska statsministern Gro Harlem Brundtlands mormor.Gros mormor var Julia Ebba Ellen Margareta Sandberg. Hennes farfar, Göte Valfrid Sandberg var kyrkoherde i Norrköpings S:t Olai. En bror till honom var kronolänsman Malte Gotthard Sandberg, som blev morfar till Bertil Ohlin. Källa: Släkthistoriskt Forum, nr 6/90, Sveriges Släktforskarförbund 1990 ISSN 0280-3984, s. 4. En annan bror var Holger Ohlin.
Utbildning Den unge Ohlin påvisade en stor begåvning för matematik i skolan och gick gymnasiet på Nicolaiskolan (fd. Gossläroverket) i Helsingborg och träffade då Ruben Rausing, vilket påbörjade en livslång vänskap. Under gymnasieåren började hans politiska medvetande vakna och Karl Staaff och Arvid Lindman hörde till de politiker vars massmöten han närvarade vid.
Ohlin inskrevs efter studenten vid Lunds universitet, där han avlade filosofie kandidatexamen 1917. Bland hans lärare där fanns Knut Wicksell och Emil Sommarin. Han gick med i Lunds studenters helnykterhetsförbund och var medlem av D.Y.G.
Sedan började han vid Handelshögskolan i Stockholm, där Eli Heckscher såg till att han gick med i den prominenta Ekonomiska klubben. Även Gustaf Cassel, professor i nationalekonomi och finansvetenskap i vid Stockholms högskola 1904–1933, blev en viktig person för hans intellektuella utveckling. År 1919 avlade han ekonomisk examen vid Handelshögskolan och erhöll titeln Diplomerad från Handelshögskolan i Stockholm (DHS). Därefter blev han invald i Frisinnade ungdomsförbundets styrelse.
Nyfiken bland annat på fabianismen och på den liberale ekonomen John Maynard Keynes idéer reste Ohlin på studieresa till Cambridge och Harvard. Där tog han en Masterexamen vid Harvard 1923. Efter hemkomsten disputerade han vid Stockholms högskola för professor Gustaf Cassel 1924 på avhandlingen Handelns teori (Handelshögskolan i Stockholm började inte promovera doktorer förrän 1946) Efter disputationen blev han docent.
Karriär miniatyr|Bertil Ohlin studerade vid Gossläroverket (senare Nicolaiskolan) i Helsingborg. Mellan 1924 och 1929 var Ohlin professor i statsvidenskab vid Köpenhamns universitet, och blev dansk medborgare 1925. Under åren i Köpenhamn befäste han sin ställning i den aktuella debatten, genom ett flertal artiklar om liberalismens framtid och problem med socialismen. När Keynes publicerade The end of Laissez-faire 1926, blev det början till en vändpunkt för den dittills nyklassiske Ohlin, som ideologiskt stod till vänster bland liberalerna och kunde sympatisera med socialdemokratin. I sitt avskedsanförande i Köpenhamn överraskade han genom att peka på fattigdomen bland de grupper som normalt inte innefattades i politikens målgrupper, nämligen småbrukare, småföretagare, änkor, pensionärer, ”det glömda Sverige”.
Sedan återvände han till Stockholm, där han var professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm åren 1929–1965, och blev åter svensk medborgare 1931. Han gifte sig 1931, med filosofie kandidaten Evy Kruse (1908–1990), dotter till medicine licentiaten Charles Kruse och Elsa Sandberg; genom sina mödrar var de släkt. Tillsammans fick de tre barn, bland annat dottern, Anne Wibble, Sveriges finansminister 1991–1994.
När Ohlin återkom till Stockholm hade hans jämnårige, socialdemokraten Gunnar Myrdal, blivit "i ropet" i de nationalekonomiska kretsarna vid Handelshögskolan i Stockholm. Gunnar Myrdal var professor i nationalekonomi vid Stockholms Högskola 1933–1947. Trots att de tillhörde olika partier skulle de framgent betraktas som ett vetenskapligt par, och de bildade stommen i den så kallade Stockholmsskolan. Från denna tid började han även ha personliga kontakter med Keynes, till vilken han ställde sig något tvehågsen, då hans beundran ibland överskuggades av hans tävlingsinstinkt. Hans stöd för Keynes' stabiliseringspolitiska teorier ledde emellertid till en brytning med Heckscher 1935.
Under 1930-talet och framåt ingick Ohlin som sakkunning i flera kommissioner för svenska staten samt för Nationernas förbund, där han var ledare för dess kommission angående den världsekonomiska depressionen efter Wall Street-kraschen 1929. År 1934 blev Ohlin utsedd till ordförande för det nybildade Folkpartiets ungdomsförbund, vilket han var fram till 1939. Från 1937 blev han alltmera inriktad på sin politiska roll. År 1938 valdes han in i första kammaren, och en kort tid 1944–1945 var han också handelsminister i samlingsregeringen. Ohlin var tidvis kritisk mot samlingsregeringens eftergifter till nazisterna, särskilt gällande censuren av pressen. Han medverkade vid flera tillfällen på den antinazistiska och mot samlingsregeringen kritiska Tisdagsklubbens möten.
År 1944 valdes han till partiordförande för Folkpartiet. Efter samlingsregeringens upplösning 1945 fortsatte han som riksdagsledamot i andra kammaren, och 1949 blev han medlem av Europarådet.
miniatyr|Bertil Ohlin avlade ekonomisk examen vid Handelshögskolan i Stockholm. Han var professor i nationalekonomi vid högskolan 1929–1965 och är en av högskolans mest namnkunniga professorer genom tiderna. Vid sidan av politiken fortsatte han alltjämt med sin akademiska gärning, och hade ett flertal gästprofessurer i USA, vid Sorbonne, Cambridge och Oxford. För allmänheten var han främst känd som opinionsbildare under sin långa tid som ordförande för oppositionspartiet Folkpartiet 1944–1967. På grund av hans nära samarbete med tunga namn inom regeringspartiet, fick han också gehör i många frågor. Folkpartiet det största borgerliga partiet under Ohlin, och hade 58 mandat 1956.
År 1958 försökte Gustaf VI Adolf få Ohlin och Jarl Hjalmarson att bilda regering, då folkpartiet, högerpartiet och centerpartiet hade majoritet i andra kammaren men försöket misslyckades. Samma år utlystes nyval med anledning av tjänstepensionsfrågan. I valet förlorade Folkpartiet 20 mandat, och Högerpartiet blev det största oppositionspartiet. Det var ett stort misslyckande för Ohlin.
Mellan 1961 och 1966 var Ohlin ordförande i den svenska delegationen till Nordiska rådet. 1967 lämnade han partiledarposten, 68 år gammal men ingick 1969–1970 i Europarörelsens riksdagsgrupp.
Han var ordförande för Kommittén för Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1969–1974. År 1977 erhöll han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sina insatser vad gäller utrikeshandelsteori och utvecklingen av makroteorin.
Ohlin är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm.Hitta graven
Nationalekonomi miniatyr|Statsminister Tage Erlander (t.v.) och Bertil Ohlin efter en valdebatt i Vasaparken i Stockholm 1954. Bertil Ohlins främsta bidrag i nationalekonomi ligger inom den neoklassiska skolan med Heckscher-Ohlin-teoremet som han presenterade i sin doktorsavhandling Handelns teori, framlagd vid Stockholms högskola för professor Gustaf Cassel 1924 och i Interregional and International Trade (1933). Hans bidrag var en vidareutveckling av den teori Eli Heckscher lade fram i artikeln Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen (1919). Dess vikt ligger i att förklara hur utrikeshandel och produktion förhåller sig till produktionsfaktorer inom ett område.
John Maynard Keynes' The end of Laissez-faire innebar för Ohlin att han hade ramverket för att överge den fria ekonomin, och kunde i stället förorda en aktiv ekonomisk politik, genom vilken sociala och finansiella mål kunde uppnås. Ohlins konjunkturteori, framlagd i hans statliga utredning Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet (1934) spann vidare på Gunnar Myrdals och Erik Lindahls arbeten inom Stockholmsskolan. I denna förespråkar han offentliga arbeten, om så finansierade med statliga lån, som en väg ur den ekonomiska krisen. De statliga lånen skulle kunna återbetalas vid högkonjunktur menade Ohlin, och en sådan skulle tvingas fram genom att efterfrågan på varor skulle öka om fler hade arbete. Detta blev det koncept som Sverige följde under stor del av återstoden av 1900-talet.
Ohlins och Stockholmsskolans teori om hur sysselssättningen skulle lösas har många beröringspunkter med den Keynes lade fram i General Theory. Frågan om vem som var först med de gemensamma grunddragen, och huruvida det varit konkreta påverkansströmmar, är omtvistad men har blivit mindre aktuell sedan Keynes' teori tappat i popularitet.
Politik År 1934 blev Ohlin vald till ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och 1938 blev han invald i första kammaren för Stockholms stads valkrets, där han satt till utgången av 1944. Han satt därefter i andra kammaren för samma valkrets fram till 1970. Han blev snabbt en uppburen politiker med sin nationalekonomiska karriär i bagaget och med sin kritik mot partivänners sympatier för en fri ekonomi, vilket han kallade ”direktörsfrihet”. Sitt politiska program kallade han ”socialliberalism”. Som riksdagsman var han bland annat ledamot av bankoutskottet 1940 och 1941–1944 samt i utrikesutskottet 1946–1968.
miniatyr|stående|Bertil Ohlin på Arosmässan i Västerås i slutet av 1950-talet. Under 1944 blev han både Gustaf Anderssons efterträdare som partiledare för Folkpartiet, vilket han var till 1967, och handelsminister i samlingsregeringen, till 1945. Att valet föll på Ohlin i fråga om partiledarposten syntes vara självklart för partiledningen, och då en folkpartistisk post i regeringen skulle tillsättas, avgick socialdemokraten Herman Eriksson som handelsminister till Ohlins förmån. Under densamma tiden kritiserades han för att ha skrivit ledare i Stockholms-Tidningen, som blivit alltmera pronazistisk men detta var strömningar som han motarbetade. I egenskap av riksdagsman framförde han också flera gånger önskemål om att samlingsregeringen skulle fördöma de tyska angreppen på grannländerna men skulle alltid ställa sig bakom neutralitetspolitiken, även senare under kalla kriget. Samtidigt var han till skillnad från flera av sina partikamrater försvarsvän.
När Ohlin tillträdde som partiledare hade han starkt bidragit till framgången vid det föregående andrakammarvalet 1944, genom skriften Efterkrigstidens samhälle. Som minister fick han ta över den redan framförhandlade Rysskrediten men ingen sådan verkställdes under hans ministertid. Det politiska och ekonomiska läget ledde dock till att han ställde sig bakom Ernst Wigforss bedömning att det var ett intressant förslag. Han deltog även i beslutet om den så kallade baltutlämningen.