Dam i nöd, jungfru i fara, flicka i trångmål eller andra varianter är ett återkommande berättargrepp (en trop) där en eller flera män tvingas att rädda en kvinna, som antingen kidnappats eller råkat i andra bekymmer. Släktskap, kärlek eller lusta ger den manlige protagonisten den motivation eller det tvång som behövs för att berättelsen ska komma igång. Den kvinnliga rollfiguren i sig kan vara kompetent, men hamnar ändå i denna sorts situation.
I denna trop är kvinnan nästan inte aktiv i berättelsen, utan ett offer som ofta bara väntar på att bli räddat. Detta gör hennes roll till en mänsklig MacGuffinLiving MacGuffin, TV Tropes, läst 29 november 2016 (något sekundärt som behövs för att driva berättelsen framåt). Denna hjälplöshet inom fiktionen, menar vissa kritiker – bland andra feministen och bloggaren Anita Sarkeesian – hänger ihop med åsikter utanför fiktionen om att kvinnor som grupp behöver tas om hand av män.
Genom historien har tropen dam i nöd utvecklats, något som bland annat beskrivits så här: "Det som förändras genom årtiondena är inte damen (kvinnan är alltid det svaga offret som behöver en manlig räddare), utan den som attackerar. Ansiktena på dem som attackerar inom populärmedia är otaliga: monster, galna vetenskapsmän, nazister, hippies, motorcykelgäng, utomjordingar... den grupp som bäst motsvarar den allmänna rädslan inom en kultur får rollen."
Tropen Dam i nöd omfattar inte nödvändigtvis att den manlige huvudpersonen "får" kvinnan som belöning. Den kan dock kombineras med andra troper där den kvinnliga rollfiguren blir den manlige rollfigurens belöning i slutet av berättelsen.
Den utsatta eller underlägsna kvinnan är också ett vanligt inslag inom pornografi. Här signalerar utsattheten en förstärkt möjlighet till sexuellt umgänge, vilket kan trigga konsumentens sexuella fantasier. Likaså är den en av de roller som kan iklädas i en BDSM-lek.
Etymologi Begreppet "dam i nöd" (eller varianter) är en svensk motsvarighet till engelskans "damsel in distress" och franskans "demoiselle en détresse", med samma betydelse. Engelskans "damsel" kommer från franskans "demoiselle", vilket betyder ung (adels)dam. Det franska ordet "détresse" betyder oro eller förtvivlan efter att ha blivit övergiven eller att känna sig hjälplös, eller fara.
Olika varianter har använts på svenska, och ingen verkar ha blivit en etablerad form. Termen "damsel" förekommer mycket sällan i engelskan utanför liknande konstruktioner.
Historia
Från antiken till medeltiden Berättelsen har bakgrund i antika berättelser, såsom myten om Andromeda, som Perseus tvingades rädda genom att döda Medusa och därefter havsmonstret Cetus. Efter att ha räddat henne gifte de sig. Även berättelsen om sköna Helena presenterar hur hon hamnar i fara flera gånger: som barn blir hon kidnappad av hjälten Theseus och som vuxen blir hon förhäxad så att hon ska förälska sig i Paris, trots att hon redan är gift med kung Menelaos, vilket leder till att Menelaos och hans anförvanter anfaller Paris hem, något som blir upptakten till kriget mellan Troja och Sparta.
Berättelsen finns även i indiska verk, till exempel Ramayana (omkring 200-talet f.Kr.), där Sita blir kidnappad och räddas av Rama. miniatyr|Paolo Uccellos målning av Sankt Göran och draken, ca 1470, en skildring av hur riddaren räddar damen i nöd. Flera historier i Tusen och en natt (skriven och ihopsamlad under perioden 800-talet till 1200-talet med tillägg fram till 1700-talet) inkluderar damer i nöd. En särskilt inflytelserik sådan historia är "Trolldomssagan om ebenholtshästen", där den persiske prinsen som med hjälp av sin flygande mekaniska häst räddar sin älskade från en hemsk svartkonstnär. Den berättelsen verkar senare ha influerat senare berättelse såsom Adenes Le Rois Cleomades (1200-talet) och "The Squire's Tale" i Geoffrey Chaucers Canterburysägner (påbörjad 1389). En annan sägen från Canterburysägner som kretsar kring samma tema är "The Clerk's Tale", vars berättelse handlar om en man som testar sin hustru Griseldas lojalitet genom allt svårare prövningar.
I de medeltida romanserna var det ett återkommande tema att jungfrun som var infångad i ett torn i ett slott räddades av en kringresande riddare från en sadistisk adelsman eller medlemmar ur religiösa ordnar. I verkligheten var det mer troligt att jungfrun gömde sig från invaderande riddare.
Samma sorts berättelse om män som räddar kvinnor har sedan förts vidare under medeltiden, såsom i Sankt Göran och draken och Rapunzel, men fick ett stort uppsving under 1800-talets gotiska period. Berättelsen om hur Sankt Göran räddar en jungfru är ett sent tillskott till berättelsen om honom, trots att det numera är den händelse han är mest känd för.
En variant av dam i nöd är den historia som på svenska spridits under namnet Törnrosa. I grundhistorien finns en kvinna som förtrollas och somnar, varpå hon räddas av andra. Berättelsen återfinns första gången i medeltidsverket Perceforest (skriven mellan 1330 och 1344, tryckt i Frankrike 1528), då med huvudpersonerna Troylus och Zelladine. Senare versioner är bland andra nedskrivna av Giambattista Basile (Il Pentamerone, 1634–1636), Charles Perrault (Gåsmors sagor, 1697) och bröderna Grimm (Bröderna Grimms sagor, 1812). De olika versionerna har olika personer i räddarrollen, från ett av kvinnans barn, efter att ha blivit våldtagen under sin sömn, eller en prins, som kysser henne, men det finns även versioner där hon vaknar efter 100 år jämnt.
vänster|miniatyr|stående|John Everett Millais målning The Knight Errant från 1870 poängterar den erotiska underströmningen i berättargreppet. Från renässans till 1800-tal I den moderna romanen gör damen i nöd sin debut som titelfigur i Samuel Richardsons Clarissa (1748). Huvudpersonen i brevromanen blir förälskad i den grymme Robert Lovelace som lurar henne att förstöra sitt rykte och därefter håller henne fången på en bordell, där hon slutligen begår självmord för att undkomma sitt öde.
Under resten av 1700-talet förekom flera exempel på den medeltida tropen med jungfrur som fångats i slott och kloster, såsom Matilda i Horace Walpoles Borgen i Otranto (1764), Emily i Ann Radcliffes Röfvarslottet i Apenninska bergen (1794), och Antonia i Matthew Lewis Munken (1795).
Markis de Sades kortroman Justine (1791) tar fasta på den erotiska undertexten i berättelsen, med grova övergrepp mot den unga Justine. Den skildringen fick de Sade fängslad de sista 13 åren av hans liv.
Från viktorianskt melodrama till tidigt 1900-tal alt= En av de första berättande filmerna var The life of an American Fireman (1903) av Edwin Porter, där en hjälplös kvinna blir räddad av en manlig brandkår. (Klicka för att se filmen.)|miniatyr|En av de första berättande filmerna var The life of an American Fireman (1903) av Edwin Porter, där en hjälplös kvinna blir räddad av en manlig brandkår. (Klicka för att se filmen.) Den gotiska variationen av damen i nöd blev mer eller mindre föremål för karikatyr under den viktorianska eran. På den viktorianska teaterscenen presenterades en begränsad mängd med återkommande rollfigurer: hjälten, skurken, hjältinnan, en gammal man, en gammal kvinna, en komisk man och komisk kvinna som är involverade i en sensationell intrig kring teman som kärlek och mord. Hjältinnan placeras då i fara av skurken, som räddas av den gode men inte alltför smarte hjälten, med god hjälp av ödet.Booth, Michael (1965). English Melodrama. Herbert Jenkins, sid 23, hänvisat i A Companion to Thomas Hardy, Keith Wilson (red)
Inom actiongenren har greppet dam i nöd närmast blivit ett standardgrepp. Redan The Life of an American Fireman (filmad 1902, premiär tidigt 1903), en av de tidigaste berättande filmerna, handlar om hur brandmän i sista stund räddar en kvinna undan en eld som hon själv inte kunnat ta sig bort från.
I de filmserier som gjordes från omkring 1912 och blev mycket populära förekommer flera exempel på greppet dam i nöd. En av de mest kända varianterna kretsar kring en dam som blivit fastbunden på järnvägsspår medan hjälten hindras på vägen, vilket ökar spänningen tills kvinnan blivit räddad. Några av de mest kända huvudpersonerna var kvinnor, exempelvis Ruth Roland, Marin Sais, Ann Little och Helen Holmes. Holmes framträdde bland annat som huvudperson i drygt hälften av avsnitten av The Hazards of Helen, en 119 avsnitt lång filmserie (1914–1917).
Det är också de kvinnliga huvudpersonerna som var mest populära. Över 60 filmserier med kvinnor i huvudrollerna hade premiär mellan 1912 och 1920. 1913 kom vad som ibland anses vara den första riktiga amerikanska filmserien (som bibehöll spänningselement från avsnitt till avsnitt), The Adventures of Kathlyn, med Kathlyn Williams i huvudrollen. Samtidigt publicerades en roman med samma namn, med bilder från filmserien. Det var den första boken som baserades på en film.Ett annat exempel är The Perils of Pauline (1914, 20 avsnitt), med Pearl White i huvudrollen. White blev den mest kända av de kvinnliga huvudpersonerna, och råkade ut för många faror på branta klippor, i luftballonger och i brinnande hus. Flera av avsnitten av The Perils of Pauline är numera försvunna, och det är därför omöjligt att avgöra om hon utsattes för att bli bunden och lagd på ett tågspår, såsom det ibland påstås, eftersom det räknas som en typisk scen från filmserieperioden. Det finns dock inga anteckningar om att hon skulle göra det, och flera andra rollfigurer har utsatts för samma sak, inklusive Mabel Normand i Barney Oldfield's Race for a Life. Pearl White fick senare flera huvudroller i åtminstone åtta filmserier till, fram till 1923, bland andra tre serier om rollfiguren Elaine (sammanlagt 36 avsnitt, 1914–1915). miniatyr|Filmen Så går det till i krig (1926), där huvudpersonen räddar sin flickvän. (Klicka för att se filmen) 1926 kom Buster Keatons Så går det till i krig, som utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, där huvudpersonens flickvän Annabelle Lee (Marion Mack) blir kidnappad, varpå Keaton följer efter dem. Filmen, som anses vara en av de 50 bästa filmerna (enligt Sight & Sounds rangordning), använder en del tid i början av filmen för att etablera att Annabelle Lees kärlek bygger på att Keatons rollfigur beter sig som en hjälte.
Kvinnorna inom "det sensationella melodramat" betraktas inom senare forskning som den mest frigjorda manifestationen av Den Nya Kvinnan.Mahar, Karen Ward: Women Filmmakers in Early Hollywood. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2006, kap. 4; Singer, Ben: Melodrama and Modernity: Early Sensational Cinema and Its Contexts. New York: Columbia University Press, 2001, kap. 7; Koszarski, Richard. An Evening’s Entertainment: The Age of the Silent Feature Picture, 1915-1928. History of the American Cinema. Vol 3. New York: Scribner, 1990, s 164–166; Bean, Jennifer M. “Introduction: Towards a Feminist Historiography of Early Cinema.” In Jennifer Bean and Diane Negra eds., A Feminist Reader in Early Cinema. Durham: Duke UP, 2002, s 404–433, citerad i How Women Worked in the US Silent Film Industry av Jane Gaines, Radha Vatsal, https://wfpp.cdrs.columbia.edu/essay/how-women-worked-in-the-us-silent-film-industry/#Sensational%20Melodrama:%20Action%20Serials%20and%20Cliffhangers Några av de mer berömda gjordes av författaren och skådespelerskan Grace Cunard och regissören Francis Ford, bland andra Lucille Love, The Girl of Mystery (1914) och The Purple Mask (1916–1917), som bägge bevaras av Library of Congress. Även Helen Holmes producerade flera av sina filmer, eftersom det var det enda sättet att se till att de blev tillräckligt farofyllda. Det som skiljer denna sorts dam i nöd från andra former är att kvinnan i fråga inte är hjälplös utan själv löser problemet. De är då en kvinnlig variant av det Joseph Campbell och senare dramaturgiska skolor i hans ådra kallat huvudpersonen i Hjälteresan.
Under första världskriget användes tropen dam i nöd på amerikanska affischer för att rekrytera soldater.