Ej att förväxla med Corpus Christi College, Cambridge.

Corpus Christi College (formellt Corpus Christi College vid University of Oxford; informellt förkortat Corpus eller CCC) är ett college vid Oxfords universitet i Oxford, England, beläget på Merton Street mellan Merton College och Christ Church i södra delen av den historiska stadskärnan. Colleget grundades 1517 av Richard Fox, biskop av Winchester, och biskopen av Winchester är traditionellt collegets Visitor. Det är det 12:e äldsta colleget i Oxford och samtidigt ett av de minsta i Oxford sett till studentpopulationen, med cirka 250 studenter och 90 forskare. Under de senaste åren har Corpus befunnit sig i den övre halvan av universitetets informella rankningssystem, Norringtontabellen, och kom på andra plats 2009-10.

Ända sedan Tudoreran har colleget en övervägande inriktning mot antika klassiska studier inom bland annat språk, litteratur, konst och historia, och medlemmar av colleget medverkade vid översättningen av King James Bible. Högskolan är också känd för pelarsoluret i den stora innergården, känt som Pelikansoluret, som uppfördes 1581. Corpus blev kända på senare år genom att vinna University Challenge den 9 maj 2005 och återigen den 23 februari 2009, även om den senare vinsten senare diskvalificerades.Corpus Wins University Challenge – Oxford News

Historia Grundandet Corpus Christi College grundades av Richard Foxe, biskop av Winchester och en skicklig statsman. Efter att ha gått in i prästerskapet arbetade Foxe som diplomat för Henry Tudor. Han blev en nära förtrogen till honom och under Henriks regeringstid som Henrik VII utsågs Foxe till Keeper of the Privy Seal och befordrades till biskopssätena och blev så småningom biskop av Winchester. Under hela denna tid var han engagerad vid universiteten i Oxford och Cambridge: han hade varit Visitor vid Magdalen College och Balliol College, hade ändrat Balliols stadgar för ett påvligt uppdrag, var rektor vid Pembroke College, Cambridge, i 12 år och hade varit involverad i grundandet av St John's College, Cambridge, som en av Lady Margaret Beauforts testamentsexekutorer.

Foxe började byggandet 1513. Han köpte ett nunnekloster, två hallar, två värdshus och Bachelors' Garden vid Merton College. Byggnaden stod troligen klar 1520.

Foxe fick hjälp i sitt grundande av sin vän Hugh Oldham, biskop av Exeter, och Oldhams förvaltare William Frost. Oldham var en beskyddare av utbildning och donerade 4 000 pund och mark i Chelsea till stiftelsen. För detta titulerades han præcipuus benefactor (förste donator) av Foxe, ihågkommen i dagliga böner och ett stipendium instiftades för studenter från Lancashire, där Oldham föddes. Frost testamenterade sin egendom i Mapledurwell till colleget, för vilket han och hans hustru blev ihågkomna i en årlig bön och ett stipendium grundades för hans ättlingar.

Foxe beviljades patent på stiftelsen av Henrik VIII 1516. Colleget grundades officiellt 1517, när Foxe etablerade collegestatuterna. Dessa angav att colleget skulle bestå av 20 fellows, 20 studenter, tre föreläsare, två präster, två tjänstemän och två korister.

Bland grundarna av högskolan fanns Reginald Pole, som skulle bli den siste katolske ärkebiskopen av Canterbury.

Senare historia Under de första hundra åren var Corpus värd för ledande teologer som skulle lägga grunden till den anglikanska kristna identiteten. John Jewel var Corpus föreläsare av latin och arbetade med att försvara en protestantisk böjelse i Church of England och den elisabetanska religiösa uppgörelsen. John Rainolds, som valdes till president (rektor) 1598, föreslog idén om King James Bible och bidrog till dess text. Richard Hooker, författare till den inflytelserika Of the Laws of Ecclesiastical Polity, var biträdande professor i hebreiska.

Inget grevskap i England hade tre sådana män (samtida i storhet) [Jewel, Rainolds och Hooker] i vilket college de än var uppfostrade, inget college i England fostrade tre sådana män, i vilket grevskap de än var födda.

– Thomas Fuller, The Church History of Britain

Den spanske humanisten Juan Luis Vives undervisade vid Corpus under 1520-talet som informator till Maria Tudor, senare Maria I av England. John Keble, en ledare för Oxfordrörelsen, var student vid Corpus i början av 1800-talet, och gick vidare till ett stipendium vid Oriel College och fick ett college uppkallat efter sig Keble College).

Efter att ha grundats nästan ett halvt årtusende tidigare som ett college endast för män, var Corpus Christi bland många av Oxfords manliga högskolor som tog emot sina första kvinnliga studenter 1979 (även om kvinnliga doktorander hade antagits fem år tidigare). Corpus Women's Boat Club bildades 1978 och vann sin Blades-rodd sommaren samma år. Mellan 2015 och 2017 var 0,6 % av de brittiska studenter som antogs till Corpus svarta.

Byggnader och parker Byggnader De viktigaste byggnaderna på högskolans område är Front Quad, West Building, MBI Al Jaber Auditorium, Fellows' Building, Gentleman-Commoners' Quad och Thomas Quad.

Front Quad byggdes för högskolans grundande och designades i en arketypisk Oxford college-stil, med ett torn över huvudporten. Innergården konstruerades av framstående byggare som var knutna till Henrik VIII:s Office of Work: murarmästaren William Vertue, murarmästaren William East och snickaren Humphrey Coke (föreståndare för Carpenter's Company i London). Innergårdens arkitektur inspirerade senare Oglethorpe University. Även om det då ansågs vara mycket föråldrat, lades 1625 bröstvärn till för att göra effekten mer komplett och lik andra colleges.

Kapellet gränsar till biblioteket och ligger precis vid Front Quad. Dess läge är ovanligt: många colleges (även små) hade sitt kapell i sin största innergård, med vissa colleges som placerade dem på första våningen för att passa in dem (t.ex. Lincoln och Brasenose). Talarstolen är en av de första talarstolarna i brons i Oxford. Det är den enda före reformationen och var en gåva från den första presidenten. Kapellets altartavla är en kopia av Rubens Tillbedjan av herdarna, en gåva från antikvarien Sir Richard Worsley.

Senare byggnader på huvudplatsen inkluderar Fellows' Building från 1706–1716, Gentlemen Commoners' Building från 1737 och Emily Thomas Building, ritad av T.H. Hughes, från 1928.

I hörnet av Merton Street och Magpie Lane ligger Jackson and Oldham Building och Kybald Twychen, som alla hyser studenter. Åren 1884-85 hade arkitekten T. G. Jackson för första gången installerat en "ny byggnad och annex" som ersatte stadshusen på Magpie Lane. År 1969 trimmades och modifierades detta verk för att ge plats åt ytterligare en ny byggnad skapad av Philip Powell och Hidalgo Moya med hjälp av en modernistisk bikupedesign, samtidigt som Jacksons annex lämnades i stort sett intakt. Powell och Moyas byggnad använder lokalt kalkstensgrus och har arkitekternas karakteristiska stora fönster monterade i en exponerad betongram. Särskild uppmärksamhet ägnades åt att placera designen inom det befintliga arkitektoniska sammanhanget, inklusive den enkla väggen i Oriel College, Mertons gotiska kapell och Jacksons kraftigt ornamenterade annex. År 2017 genomgick den nya byggnaden och annexet en omfattande renovering och döptes om till Oldham Building respektive Jackson Building.

Corpus äger också flera byggnader längre bort: Liddell Building på Iffley Road (byggd tillsammans med Christ Church 1991), Lampl Building på Park End Street (färdigställd 2014 och uppkallad efter Sir Peter Lampl) och hus på Banbury Road.

Biblioteket

Universitetsbiblioteket var "förmodligen, när det var färdigt, det största och bäst utrustade biblioteket då i Europa". Läraren Erasmus av Rotterdam noterade i ett brev från 1519 till den förste presidenten John Claymond, att det var ett bibliotek "inter praecipua decora Britanniae" ("bland de främsta skönheterna i Storbritannien"), och lovordade det som ett "biblioteca trilinguis" ("trespråkigt bibliotek") som innehöll böcker på latin, grekiska och hebreiska. Biblioteksfönstren i den främre innergården är inramade av sju bambuplantor.

Pelikansoluret

Pelikansoluret är den stora pelaren i mitten av Corpus huvudinnergård och är från 1579. Soluret är uppkallat efter den guldmålade Pelikanen på en armillarsfär högst upp på pelaren. "Pelikansolur" är en missvisande benämning, eftersom pelaren innehåller 27 separata solur. Nio av soluren är lätta att hitta: fyra på varje sida av den fyrkantiga frustum under pelikanen, fyra under varje vapensköld på rätblocket och en vänd mot söder på den böjda pelaraxeln. De kvarvarande soluren finns på håligheterna och kammusslorna som omger de östra och västra armarna. Symbolerna som omger soluren används för att räkna högtidsdagar och zodiakens tecken. Pelarskaftet är täckt av tre tabeller: en för att beräkna datumen för de flyttbara och fasta högtiderna och terminerna och juridiska villkor; en är en evig kalender och en för att hitta tiden i månskenet.

Historia och kopior Pelikansoluret designades av Charles Turnball och kallas ibland för Turnball Sundial efter honom. Turnball bodde i Corpus i 8 år och blev MA. Han fortsatte med att publicera boken A Perfect and Easie Treatise of the Use of the Coelestial Globe 1585, men det är i övrigt okänt vad han gick vidare med att göra.

Pelikansoluret var inte det första soluret i Corpus. Innan den uppfördes hade en av dem designats för högskolan av Nicholas Kratzer, en astrolog och horolog för Henrik VIII. Liksom Juan Luis Vives var han troligen en av kardinal Wolseys föreläsare som bodde i Corpus i väntan på att Cardinal College skulle bli färdigt. Kratzer designade många urtavlor, men bara tre kan definitivt tillskrivas honom: fasta för University Church of St Mary the Virgin och Corpus, och en bärbar för kardinal Wolsey. Endast Wolseys överlevde; Kratzers Corpus-urtavla stod i trädgården fram till omkring 1706, då trädgården byggdes om för byggandet av Fellows' Building.

Urtavlan har krävt regelbundet underhåll under hela sin existens. Markeringarna byttes ut många gånger under århundradenas lopp och trots restaureringar som övervakades av en professor i naturvetenskap och vetenskapshistorikern Robert Gunther, smög sig fler och fler fel in i pelarens tabeller. Urtavlan utvecklade också en lutning. Denna åtgärdades 1967 efter att det upptäcktes att urtavlan inte hade någon solid grund och att dess bas var gjord av stenpaneler löst packade med grus. År 1976 restaurerades soluret (och dess tabeller korrigerades) till sitt skick cirka 1710 av Philip Pattenden. Eftersom tavlorna från 1710 utformades för den julianska kalendern har de ingen modern användning. Soluret restaurerades senast 2016.

Det finns två kopior av Pelikansoluret i Amerika. Den första, Mather Sundial vid Princeton University, beställdes av William Mather som en goodwill-gest mellan Storbritannien och USA. Den andra står på gräsmattan framför Pomfret School i Connecticut och donerades 1912 av fadern till en avgångsstudent.

Trädgårdar

Aspekter av utvecklingen av högskolans prydnadsträdgårdar (klass II-listade) har dokumenterats sedan slutet av 1500-talet. Vid sekelskiftet 1800 hade en rad strikta, geometriska utformningar fått ge vika för mer informella inslag, bland annat en gräsmatta i huvudträdgården, som gränsade till ett tätt buskage.

I sin nuvarande form, som David Leake har vårdat sedan 1979, anses trädgårdarna vara några av universitetets mest ovanliga och sprudlande. De beskrivs som "vilda" trädgårdar och det uttalade målet är att blanda en "rad vilda och odlade blommor till ett levande men ändå harmoniskt landskap". Uppmärksamhet på detaljer kännetecknar även de mest intima utrymmena, som de runt den "lilla trädgården" som förbinder den främre innergården med huvudträdgården på baksidan av college.