Hofors bruk är ett järnverk i Hofors, Gävleborgs län. Huvuddelen av bruksområdets verksamma del går numera under namnet Ovako Hofors och delar av bruket ingår i turistsatsningen Järnriket Gästrikland.
Bruket i Hofors startade som bergsmansägd stångjärnshammare under tidigt 1600-tal, med masugn cirka 20 år senare. Robert Petre d.ä. blev huvudägare 1680 och släkten Petre ägde det sedan nästan oavbrutet fram till bolagets konkurs 1879. Då såldes det till Stockholms Enskilda Bank och nybildades. Flera stora investeringar och effektiviseringar, inte minst under perioden 1885–1915, gjorde stålverket till ett av Sveriges främsta och idag är Ovako Hofors en av Europas ledande tillverkare av stål för kullagertillverkning. 1916 blev SKF ägare, och efter olika bolagsfusioner ägs bruket sedan 2005 av industrikoncernen Ovako. Bruket har tidigare varit ägare av flera gruvor, men använder sedan 1978 endast stålskrot i sin produktion.
Historik Tiden 1604–1706 Bergsmanshytta Bruket i Hofors är Gästriklands nuvarande äldsta aktiva järn och stålverk,Hofors bruk genom tiderna (1934), sid 5. och stångjärnshammaren nämns första gången i hammarskattelängden 1604. Masugnen anlades vid eller nära samma damm som hammaren, på 1620- eller 1630-talet.Andersson (2000), sid 70 1646 ägde bergsmännen Erick Andersson och Olof Mattsson en masugn som blåstes sexton veckor per år samt en hammare med en härd som drevs nio månader per år. Anläggningen drevs av vatten från Hoån, och malmen hämtades från gruvorna kring Nyäng. Dessa betalade motsvarande 34 kg stångjärn årligen i skatt, vilket kan jämföras med närbelägna Tjärnäs, som betalade motsvarande 550 kg per år.Dandanell, Ingvar; i Bodin (1979), sid 11
Kontrollören Jöran Elis i Gävle (son till Gävles borgmästare Jeremias Elis, som ägde en hammare med två härdar i Västerbyggeby i Valbo socken) arbetade med att väga och värdera järn innan export från Gävle hamn.Steckzén (1957), sid 50–54 Han gifte sig med dottern till en tredje hemmansägare, troligen Erick Bengtsson (död 1660), och blev delägare i bergsmanshyttan när denne gick bort. Förutom andelarna i strömmen, med hytta och hammare, hörde skog och gruvor till hemmanet. Elis hade tre andelar i socknens bästa gruva, Göskegruvan, tre andelar i den malmrika men svårbrutna Penninggruvan, en andel i Fagerstagruvan på andra sidan Stora Gösken och även en andel i Storgruvan, vilken var ökänd för sina stenras.
1676 sålde Elis hemmanet i Hofors, som han aldrig bott på, till kunglige livmedikus Sven Bröms för 1 900 daler kopparmynt. Bröms utökade sin egendom i området genom att köpa ett halvt hemman, på fyra och ett halvt öresland, i Berg för 585 daler kopparmynt. Köpet gav inte fler andelar i masugnen, men väl åker, äng och inte minst skog. Säljaren Lars Eriksson fortsatte arrendera sin gård, som han var tvungen att sälja då han inte kunde betala järnskatten, och blev senare en stor leverantör av träkol till Hofors bruk.
Bröms hade sedan 1660-talet försökt köpa skog och ge sig in på järnhanteringen i Gästrikland. Efter ett lån av en släkting, den skotskfödde affärsmannen Robert Petre från Arboga, på 6 000 riksdaler och lika mycket eget kapital, kunde han köpa alla egendomar i Ockelbo socken av friherre Carl Leijonhufvud 1673. Petres villkor var att han skulle få hälften av gårdarnas skatt samt leta och bryta järnmalm både på Bröms och hans grannars mark i Ockelbo. 1676 fick Bröms privilegier på en hammare i Brattfors och köpet av hemmanet i Hofors gav malm till denna hammare, då det är ont om bra malmfyndigheter i Ockelbo socken. Bröms och Petre hittade tre malmstreck kring Ockelbo, men två tvingades de överge på grund av hög vattenföring respektive dåligt med malm, och det tredje hade så mager malm att den inte räckte till kvalitetsmässigt utan var tvungen att blandas ut.Steckzén (1957), sid 61–64
Petre köper Hofors År 1680 tog Robert Petre över bruket, efter flera invecklade transaktioner mellan honom och Bröms,Norberg (1959), sid 74 vilket inledde Petre-släktens 199-åriga ägardynasti. Petre bodde dock kvar i Arboga, där han hade sin affärsverksamhet.
När Petre tog över masugn och hammare 1680 var de i mycket dåligt skick, hyttan producerade bara fyra till fem skeppund järn per dygn, men krävde arbetskraft motsvarande en dubbelt så stor anläggning, främst på grund av att malmen höll så låg kvalitet. Även hammaren var klen, och saknade egentlig damm. Robert Petre d.ä. och Robert Petre d.y. (om det var hans son eller brorson som åsyftas vet man inte) sökte och fick tillstånd till att restaurera hytta och hammare, som utnyttjades till att flytta hammaren en bit uppströms, vilket gjorde att kraften kunde utnyttjas året om. Petre hade redan fått böta 400 daler kopparmynt för dammröta (att vattnet steg för högt), men såg möjligheter med en ordentlig damm. Kolet blev ett stort problem, då traktens bönder vägrade kola åt bruket och daglönarna tog dubbelt så mycket betalt för att kola åt Hofors jämfört med andra hyttor. Det var svårt att få nog med malm från de egna gruvorna, och masugnen utnyttjades inte till fullo, då den fortfarande till en fjärdedel ägdes av bergsmännen, som bara nyttjade en sjättedel. Därför köptes betydande mängder tackjärn från Västerbergslagen, för att utnyttja hammaren optimalt.Norberg (1959), sid 75
Robert Petres son Vilhelm (Wellam/Velam) Petre var den som i praktiken skötte bruket och gruvorna, och ska enligt vissa källor ha ägt ett hemman av ett öreslands storlek redan 1676. Tillsammans med sina bröder övertog han bruket efter faderns bortgång, utökade och effektiviserade produktionen både på bruket och i gruvorna, och påbörjade en utvidgning. Hammaren Norrahammar, nära Karmansbo i Västmanland, såldes av bröderna 1692, troligen för att få mer kapital till Hofors.Steckzén (1957), sid 71 Vilhelm Petre gick bort 1706 och begravdes på kyrkogården vid Torsåkers kyrka, som den första i släkten.
Den stora kolstriden, 1699–1706 Efter en brand dagen efter Kristi himmelsfärds dag 1692, som totalförstörde hammaren, sökte Vilhelm Petre förnyat tillstånd för att fortsätta verksamheten året därpå. Detta skedde då han efterträdde sin far som brukspatron, och han passade även på att ansöka om en andra härd. 19 december 1694 gavs Petre tillstånd av bergskollegiet till detta.Norberg (1959), sid. 76–80 Han fick då tillstånd att tillverka motsvarande 82 ton stångjärn. Den nya härden stod klar året därpå, och i samband med detta anlades en damm, något senare även en kvarn.Dandanell, Ingvar; i Bodin (1979), sid 12–17
Vilhelm Petres planer på en andra hammare väckte dock ont blod hos andra ägare av hyttor och hammare om tillgången på naturresurser. Såväl från familjen Mackeij (Gammelstilla, Hammarby, Skommarhyttan och Torshyttan), som från Edske masugn kom skrivelser om att Hofors hotade deras tillgång på kol. Bergsmännen som drev hyttorna i Fagersta, Tjärnäs och Vall framhöll också vattenkraftfrågan. Bokhållare Samuel Ljung, som företrädde en av Petres konkurrenter, hävdade att kolet från Vi och Rybacka, som då köptes av Hofors bruk, istället borde transporteras den dubbla sträckan till Hammarby. När Petre gavs tillstånd att uppföra en andra hammare fick han de båda bergsmansdelägarna att skriva på att de bara fick använda den gamla härden och inte producera mer än 30 skeppund stångjärn var per år.Steckzén (1957), sid 72–77 Vilhelm Petres bror Johan Petre var borgmästare i Arboga, men hjälpte sin bror vid förhandlingarna om bruket i Hofors. Vid den stora kolstriden 1699–1706 var således Johan Petre huvudaktören från Hofors bruks sida.
Striden om kolet hade sin grund i att Petre år 1699 fått tillstånd från bergskollegium att uppmäta en allmänning och ta den skog han behövde från denna. Då såväl Hofors bruk som Edske masugn och bergsmännen ansåg sig behöva skogen uppstod en djup konflikt, där alla parter anklagade varandra för illegal avverkning och bergskollegiet fick rycka in år 1700. Året därpå ställdes ett laga ting i Torsåker, från vilket ett sällskap begav sig mot Edske masugn per båt. Det bestod av bergmästaren David Leyel, gruvfogden Johan Lemon, länsmannen Lars Olofsson från Åsmundshyttan, bonden Per Bengtsson från Tjärnäs, samt de kärande bergmästaren Lorenz Schmitt, representant för Tjärnäs, och bokhållaren Samuel Ljung, representant för Hammarby. Vid masugnen mötte arrendatorn Anders Uhr, fru Elisabeth Bröms och Johan Petre upp och allihop begav sig till allmänningen vid Malmbergsås. Allmänningen bestod av improduktiv mark, med steniga åsar och kalkstensbackar. Den skog som en gång stått där var borta, liksom skogen öster om sjön Hyen. Dock fanns det skog kvar mellan Malmbergsås och Rörberget, men den var ännu på tillväxt. Nästkommande dag samlades sällskapet på Hofors bruk, där Leyel läste upp de anteckningar han gjort under rundturen. Ljung och Schmitt lämnade en gemensam skrift till Leyel, som återigen framhöll varför Hofors och Edskens kolningar vållade dem problem. Uhr, som förutom att driva Edske masugn behövde skogen till sin gruvdrift, pekade dock på att även bergsmännen skövlade skogen. Petre svarade att vad Hofors bruk behagade köpte man det mesta av sitt tackjärn utifrån och sparade därför på sin skog, och dessutom hade bergskollegium redan bestämt att Hofors och Edske masugnar skulle få så mycket kol de behövde. Han hävdade också att det var hans förtjänst att allmänningen tillkommit och vände sig emot att bergsmännen skulle tränga in och använda den för eget bruk.Steckzén (1957), sid 82–84
Petre ville få tillgång till hela den berörda allmänningen, men Uhr protesterade och kom med ett motförslag. Detta gick ut på att Edske masugn fick bruka marken mellan Edsken och Hyen, och Hofors marken öster om Hyen. Bergmästare Leyel försökte förgäves ena parterna. Till slut satte han nyttjandeförbud på allmänningen och förde frågan vidare till bergskollegium. I väntan på kollegiet passade häradshövding Samuel Forssell på att genomföra en laga syn över gamla råmärken och gränser kring området.
I maj 1702, då Petre förstått att han var i underläge, lämnade han in en ansökan till bergskollegium om uppmätning av allmänningen i Ovansjö socken, norr om Hyen (där Hammarby hämtade sitt kol) och få tilldelning av denna. Uppmätningen, som bekostades av Petre själv, fick stöd av kollegiet och landshövdingen i Gävle befalldes att tillsätta en lantmätarkommission. I december samma år kom beslutet om allmänningen i Torsåkers socken, vilket gick på Uhrs linje. Mot en rekognitionsavgift till kronan fick Hofors 340 tunnland öster om Hyen. I april 1706 kom beslut också om allmänningen i Ovansjö socken, där Hofors fick den södra delen, från röret vid Skuruhäll till den norra stranden på Lilla Hällsjön och vidare till röret vid Lämbyggevall. Detta var den största biten av området och omfattade 2 500 tunnland.
Tiden 1706–1800 Johan Petre Efter Vilhelms frånfälle tog brodern Johan Petre över bruket, men i likhet med sin far bodde han kvar i Arboga och skötte sina borgmästarplikter. Verksamheten vid bruket sköttes istället av hans skrivare Nils Hedman. Då Sverige befann sig i ständiga krig gick mycket av Petres tid och engagemang åt till att hålla borgarna beväpnade och vältränade, ordna inkvartering åt soldater och liknande. Han blev Arbogas rikaste man, och en stark politisk kraft som värnade stadens handel. Denna kunde dock ta sig något extrema uttryck, som när han anhöll om att Linde stad skulle ödeläggas för att dess handel hotade Arbogas. Petre var stadens representant i riksdagen och höll, i motsats till sin far, en starkt kungakritisk hållning. Karl XII:s krig var inte bara till skada för Arboga, utan också för Hofors. Kolarbönderna kallades in till militärtjänstgöring och bergsmännen prioriterade sina jordbruk till följd av de låga stångjärnspriserna. Ett skeppund stångjärn gav 23,5 daler kopparmynt vid Gävle våg år 1711, men omkostnaderna med transport och dylikt låg på 22 daler kopparmynt per skeppund.Steckzén (1957), sid 77–86