Tamiler är en folkgrupp från Sydasien med en historia som går tillbaka mer än två årtusenden. De äldsta tamilska befolkningsgrupperna är de i sydöstra Indien och nordöstra Sri Lanka. Det finns också ett antal tamilska utvandrade befolkningsgrupper på olika håll i världen, särskilt i centrala Sri Lanka, Malaysia, Singapore, Fiji, Mauritius och Sydafrika, samt mer nyligen utvandrade grupper i Australien, Kanada och delar av Europa.
Till skillnad från många andra etniska grupper har tamilerna under större delen av sin historia inte styrts av en enskild politisk enhet. Tamilakam, det traditionella namnet för de tamilska områdena, var endast politiskt enat under en period mellan 800-talet och 1100-talet under Cholariket. Den tamilska identiteten är i första hand språklig; som tamiler betraktas de vilkas modersmål är tamil. Under senare tid har dock definitionen breddats och inbegriper också utvandrare av tamilsk härkomst som upprätthåller tamilska kulturella traditioner, även när de inte längre talar språket.
Tamiler är etniskt, språkligt och kulturellt besläktade med de andra dravidfolken i Sydasien. Antalet tamiler i världen uppskattas till 74 miljoner.
Historia
Den förklassiska perioden Ursprunget till det tamilska folket, liksom till de andra dravidiska folken, är okänt, men genetiska och arkeologiska forskningar tyder på en möjlig invandring till Indien omkring 6000 f.Kr. Gadgil et al. (1997 s. 100-129. Det har föreslagits att dravidfolken var förbundna med det elamitiska folket i forntidens Iran, men det finns inte många fasta stöd för denna uppfattning. Det har också föreslagits att Induskulturens folk var antingen tamiler eller ett annat dravidfolk (se till exempel Parpola 1974; 2003), men denna teori är mycket kontroversiell och det finns för närvarande ingen akademisk konsensus om identiteten hos folket bakom Induskulturen.
Det tidigaste klara beviset för närvaro av tamiler i nuvarande Tamil Nadu är de megalitiska urngravarna från omkring 1000 f.Kr. och framåt, som har upptäckts på olika ställen i Tamil Nadu, exempelvis Adichanallur. Dessa gravar stämmer på ett antal sätt överens med beskrivningar av begravningar i klassisk tamilsk litteratur, och förefaller vara konkreta bevis för att tamiler fanns i södra Indien under den perioden. Nyligen utförda utgrävningar har också uppdagat prov på tidig tamilsk skrift, som härrör från åtminstone 500 f.Kr. The Hindu, 2005 Refererad i engelskspråkiga Wikipedias artikel Tamil people, läst 19 maj 2006
Den klassiska perioden Med början omkring 200-talet f.Kr. kom tre kungliga dynastier, Chola, Chera och Pandya, att dominera det tamilska området. Var och en av dessa dynastier hade sitt eget välde inom den tamilspråkiga regionen. Den klassiska litteraturen och samtida inskrifter beskriver också ett antal vēlīr, eller mindre hövdingar, som gemensamt härskade över en stor del av centrala Tamil Nadu. Krig mellan kungarna och hövdingarna förekom ofta, liksom krig med Sri Lanka, men dessa tycks ha utkämpats för att hävda makt och begära tribut, snarare än för att lägga under sig och annektera territorium. Kungarna och hövdingarna gynnade konsterna, och en ansenlig mängd litteratur finns från denna period. Litteraturen visar att många av de kulturella bruk som anses typiskt tamilska går tillbaka till den klassiska perioden.
Jordbruk var viktigt under denna period, och det finns bevis för att konstbevattningsanläggningar uppfördes, däribland Kallanaidammen, som anses vara en av de äldsta dammarna som fortfarande används. Ekonomin var dock huvudsakligen inriktad på utrikeshandel, och det finns bevis för betydande kontakter med Europa. Stora skatter av romerska mynt och tecken på närvaro av romerska handelsmän har upptäckts i Karur och Arikamedu, och det finns belägg för att minst två delegationer skickades till den romerska kejsaren Augustus av Pandyakungar. Krukskärvor med tamilsk skrift har hittats i utgrävningar vid Röda havet vilket tyder på att tamilska köpmän varit där. Mahadevan (2003) En anonym reseskildring från första århundradet e.Kr., författad på grekiska, Periplus Maris Erytraei, beskriver detaljerat Pandya- och Cherarikenas hamnar och handeln med dem, och antyder att tamilernas huvudsakliga exportvaror på den tiden var peppar, indisk lager, pärlor, elfenben, silke, nardusört, diamanter, safirer och sköldpaddsskal Casson (1989)
Den klassiska perioden tog slut omkring 300-talet e.Kr. med invasioner av ett nordligt folk som kallades kaḷvār(kalapirar), som beskrivs som barbarer som kommer från länder norr om det tamilska området och som onda och förtryckande härskare. Denna period, som vanligen kallas det tamilska landets mörka tidsålder, tog slut när den kejserliga Pallavadynastin uppkom.
Imperieperioden och perioden därefter miniatyr|250px|Detalj från ett tempel i Chidambaram. De tamilska kungarna gynnade konsterna och byggde många utsmyckade tempel. Även om Pallava nämns i dokument från 200-talet, blev de inte framträdande som kejsardynasti förrän på 500-talet. Dynastin tycks inte ha varit tamilsk till sitt ursprung, och fastän de snabbt antog tamilska seder och bruk och det tamilska språket omformades det tamilska samhället under deras styre. Pallavahärskarna försökte efterbilda stora nordliga riken som Mauryariket och Guptariket. De gjorde därför om kungadömet till ett kejsardöme och försökte för första gången lägga stora områden under sitt direkta styre. Pallava uppmuntrade också dyrkan av gudarna Shiva och Vishnu och påbörjade kulturen att bygga stora, utsmyckade tempel med många muralmålningar och skulpturer. Kastsystemet anses ha blivit formaliserat och institutionaliserat under denna period. Hart (1987)
Pallavadynastin störtades på 800-talet av de åter blomstrande Cholas och Pandyas. Cholas blev dominerande på 900-talet och etablerade ett imperium som omfattade större delen av södra Indien och Sri Lanka. Imperiet upprätthölls genom starka handelsförbindelser med Kina och Sydostasien. Choladynastin var den första i Sydasien som hade en flotta som kom så långt som till Thailand, Burma och Sumatra. Imperiet företog en stor och framgångsrik örlogskampanj mot Srivijayaimperiet på grund av handelstvister. Cholas makt försvagades under 1100- och 1200-talen, och Pandyadynastin upplevde åter en kort period av blomstring därefter, men upprepade muslimska invasioner från 1400-talet och framåt lade en stor börda på imperiets resurser, och dynastin nådde sitt slut på 1500-talet.
Inga stora imperier uppstod efter detta, och Tamil Nadu styrdes under en tid av olika lokala hövdingar, såsom nayakerna i nuvarande Maharashtra och Andhra Pradesh. Från 1600-talet och framåt började europeiska länder upprätta bosättningar och handelsposter i området. Ett antal slag utkämpades mellan Storbritannien, Frankrike och Danmark under 1700-talet, och vid slutet av 1700-talet var större delen av Tamil Nadu behärskat av Storbritannien.
De västra tamilska områdena blev i ökande utsträckning politiskt skilda från de övriga tamilska länderna efter att Chola- och Pandyarikena förlorade kontrollen över dem under 1200-talet. De utvecklade ett eget distinkt språk och litteratur, som i stigande grad fjärmade sig från tamil och utvecklades till det nutida språket malayalam omkring 1400-talet.Chaitanya (1971)
Tamiler i Sri Lanka miniatyr|250px|En tamilsk man i Sri Lanka Det finns inte mycket konsensus om Sri Lankas tamilspråkiga områdens historia före Cholaperioden. De mest extrema singalesiska historikerna hävdar att det inte fanns någon organiserad tamilsk närvaro på Sri Lanka före invasionerna från södra Indien under 600-talet, medan många tamilska historiker menar att tamilerna är ursprungsbefolkningen på ön.
Den historiska bevisningen ger inget klart utslag i någon riktning. Några få dikter från Sangamperioden tillskrivs en diktare kallad "Pūtan̲r̲evan̲ār från īl̲am." Il̲am, även stavat Eelam, vilket är ett gammalt tamilskt namn för Sri Lanka, vilket ofta används av tamiler som bevis för att det fanns tamilska bosättningar på Sri Lanka på den tiden. Singalesiska historiker accepterar dock inte detta och hävdar att det inte finns arkeologisk bevisning för tamilska bosättningar på Sri Lanka förrän betydligt senare. Berättelser från perioden ger ingen klar bevisning men visar att tamiler utkämpade krig mot de singalesiska kungadömena och stundtals härskade över delar av Sri Lanka och förekom som rådgivare åt lankesiska kungar från ganska tidigt. Det är dock oklart om dessa tamiler kom från Indien eller var infödda på Sri Lanka.
Historiska belägg visar dock att de tamilska kungarikena i Indien vara nära inblandade i Sri Lankas angelägenheter från mycket tidigt i historien. Det finns belägg för att tamilska köpmän ganska tidigt fanns i Anuradhapura. Tamilska äventyrare invaderade ön så tidigt som 75 f.Kr. Från 600-talet och framåt spelade imperierna i Tamil Nadu en betydelsefull roll i Sri Lankas politik och det finns konkreta bevis för tamilska bosättningar på Sri Lanka under den perioden. Tamilska krig mot Sri Lanka kulminerade då Cholariket annekterade ön på 900-talet, och behöll den till senare delen av 1000-talet.
Choladynastins makt på Sri Lanka försvagades och följdes av en återupprättad Polonnaruwamonarki i slutet av 1000-talet. 1215 upprättade Arya Chakaravarthi-dynastin ett oberoende kungarike på Jaffnahalvön och delar av norra Sri Lanka. Arya Chakaravarthis expansion söderut hejdades av Alagakkonara, en tamil som tjänade den singalesiska monarken. Alagakkonara byggde ett fort vid Kotte, och höll Arya Chakravarthis armé där då han besegrade den invaderande flottan vid Panadura. En ättling till Alagakkonara (tamil: Alagakonar) blev senare kung över singaleserna, men denna ätt avsattes av mingamiralen Cheng Ho (Zheng He) 1409.
Arya Chakaravarthi-dynastin behärskade stora delar av nordöstra Sri Lanka till 1619, då den erövrades av Portugal. Kustområdena på ön togs sedan av Nederländerna, och 1796 inlemmades de i Brittiska imperiet.
Den moderna perioden miniatyr|Ett fotografi av ett tamilskt brahminpar från den koloniala tiden. De brittiska kolonisterna förenade de tamilska länderna i södra Indien till presidentskapet Madras, som integrerades i Brittiska Indien. På samma sätt förenades 1802 de tamilska delarna av Sri Lanka med andra områden på ön till kolonin Ceylon. De fortsatte att ingå i Indien respektive Sri Lanka efter dessa länders självständighet 1947 och 1948.
När Indien blev självständigt 1947 blev presidentskapet Madras delstaten Madras, som bestod av nuvarande Tamil Nadu, kustområdena i Andhra Pradesh, norra Kerala och Karnatakas sydvästra kust. Delstaten delades sedan upp efter språkliga linjer. 1953 bildade de norra distrikten Andhra Pradesh. Genom States Reorganization Act 1956 förlorade delstaten Madras sina västra kustdistrikt. Distrikten Bellary och South Kanara avträddes till delstaten Mysore och Kerala bildades ur Malabardistriktet och de tidigare furstendömena Travancore och Cochin. 1968 döptes delstaten Madras om till Tamil Nadu.
Sedan det federala systemet införts i Indien förekom vissa krav på en självständig tamilsk stat. Den indiska konstitutionen gav dock i praktiken betydande självstyre åt delstaterna, och tamilska protester ledde 1963 till att regeringen antog en ny politik som kallas "trespråksformeln," som skyddar talare av regionala språk från att påtvingas hindi. Detta har lett till att tamiler i Indien har blivit mer nöjda med den federala lösningen och det finns mycket lite stöd för självständighet idag.
På Sri Lanka har däremot enhetsstaten lett till att en känsla sakta spritt sig bland tamiler att de blev diskriminerade av den singalesiska majoriteten. Detta orsakade krav på federalism, som på 1970-talet växte till en rörelse för självständighet. Situationen urartade till inbördeskrig på 1980-talet. En vapenvila har rått sedan 2002, och fredsförhandlingar förs för närvarande.
Geografisk fördelning miniatyr|Tamil Nadu i Indien.
Indien