Magnus Ladulås, egentligen Magnus Birgersson, född omkring 1240, död 18 december 1290 på Visingsö, var kung av Sverige 1275–1290. Magnus var son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. Han var gift med Helvig av Holstein och far till bland andra efterträdaren Birger Magnusson.
Uppväxt och åren som hertig Om Magnus barndom och uppväxttid är inte mycket känt. Man vet namnet på två av hans lärare, riksrådet Björn Näf och en Magister Palne, av vilka den senare tycks ha varit inblandad i undervisningen av alla Birger jarls söner. Det är också känt att Magnus till utseendet var "något svart och mager", vilket föranledde ett mindre känt öknamn: "ketlaböter" (kittelflickaren) som han fick av svägerskan Sofia. miniatyr|vänster|150px|Magnus byst (som hertig) i Skara domkyrka.
Birger jarl förvärvade 1255 påvens välsignelse för sin plan att tilldela sönerna "vissa andelar i riket" (certas portiones in regno). Från denna tid började Magnus använda sin fars gamla sigill med en ny omskrift "iunior dux sweorum". Vid Birger jarls död 1266 övertog Magnus hans gamla jarladöme som hertigdöme, dock utan de maktbefogenheter som fadern haft. Magnus använde som hertig Birgers jarls forna titulaturfras "Dei gratia dux sweorum" ("Av Guds nåde svearnas hertig"). Under åren 1267–1273 kan man inte i svenska källor finna något som tyder på att hans ställning på något sätt rubbade brodern Valdemars auktoritet som enväldig kung. Men enligt sagan om Valdemars svåger, Magnus Lagaböter, skedde en hel del på det politiska fältet. Magnus Lagaböter och Valdemar var gifta med var sin dotter till den danske kungen Erik Plogpenning och den norske kungen hade därför goda skäl för att noga bevaka den politiska utvecklingen i Sverige.
Oroselementet framför andra i svensk inrikespolitik under dessa år var den tredje av jarl Birgers söner, Erik, som var missnöjd med sin undanskymda roll och därför började arbeta på att tillsammans med Magnus försvaga Valdemars ställning. Från omkring 1272 började den underminerande verksamheten ge synliga resultat. Som Erikskrönikan konstaterar blev hertigens "rote" från denna tid större än kungens och Magnus började med stöd av en stormannakrets ställa krav på större andel i makten.
Under 1274 blev krisen akut för kung Valdemar och han vidtog motåtgärder för att hindra Magnus maktövertagande. Av ett brev från 22 augusti 1274 framgår att Magnus nu flyttat fram positionerna till den grad att även hans sigill dyker upp under brev som normalt skulle sigillerats endast av kungen. Av de påvebrev från 9 januari 1275 som Valdemar utverkat framgår att ett inbördeskrig var nära förestående. Enligt breven har "oroselement" inom riket satt upp Valdemars bror Magnus som motkonung, en "rex Suecie de facto". Magnus och Erik hade sökt stöd hos Erik Klipping som genom ett avtal i Sønderborg förband sig att till brödernas förfogande ställa 100 tungt beväpnade ryttare med följen (totalt 500–600 man). Som motprestation lovade Magnus och Erik 6 000 mark silver. Med den danska militära hjälpen kunde Valdemar besegras i slaget vid Hova den 14 juni 1275.
Valdemar flydde över gränsen till Norge men bestämde sig för att återvända och blev då gripen, varefter förhandlingar vidtog. Alla parter hade fullt klart för sig att en militär seger i ett fältslag på Tiveden inte var någon hållbar grund för att avsätta Valdemar permanent. Magnus och hans rådgivare visste mycket väl att de måste förmå Valdemar att avsäga sig kronan. På det stormannamöte i Västergötland som följde på slaget vid Hova, bestämdes därför att riket skulle delas och Valdemar fick på sin lott Västergötland, Dalsland, Värmland och Småland. Mot dessa områden utfärdade Valdemar på Asknäs en försäkran med vilken han avstod sitt ”ärvda rike” till hertig Magnus. Genom en formell ceremoni på Mora äng avsade sig Valdemar kronan och Magnus utropades till kung 22 juli 1275.
Magnus regeringstid Inrikespolitiken Magnus tronsattes 22 juli 1275 i Uppsala domkyrka och gjorde sin bror Erik till hertig. Erik avled dock redan samma år och någon ny hertig utsågs inte. I stället framträder den yngre brodern Bengt från och med denna tidpunkt som den närmaste i en fast krets av rådgivare. Sveriges biskopar accepterade Magnus som den nye kungen och pingstdagen den 24 maj 1276 ägde kröningen rum i Uppsala domkyrka.
Valdemar tvingades vid ett möte i Skänninge, troligen vintern 1277–1278, att upprepa sin tronavsägelse efter ett misslyckat försök att hösten 1277 rekrytera markgrevarna av Brandenburg för sin sak. Efter att Valdemar gått med på att tituleras quondam rex (före detta kung) återinsattes han i besittning av sina arvegods och tilldelades kronans rättigheter i Västergötland och Östergötland som ett slags villkorlig förläning.
Magnus regeringstid har karakteriserats som "tiden för privilegiesamhällets definitiva etablering". Magnus utlovade redan vid sin kröning 1276 ett generellt befrielsebrev till kyrkan från alla statliga pålagor och detta löfte infriades vid drottning Helvigs kröning i Söderköping 29 juli 1281. Vid ett herremöte på Alsnö utfärdades motsvarande privilegiebrev, Alsnö stadga, för det världsliga frälset. Detta skedde sannolikt 27 september 1280, en dryg månad efter att det sista stora upproret under 1200-talet slagits ner och dess ledare halshuggits i Stockholm 20 augusti. Syftet med reformerna var att slutgiltigt avskaffa det gamla systemet där kungamakten var baserad på – och begränsad av – Uppsala öd, kungens hird och ledungen. Det nya var ett förvaltningssystem som byggde på fasta skatter, borgar med vidhängande slottslän och frälsets militära tjänstgöringsplikt.
Dessa brev kompletterades med ytterligare bestämmelser, den så kallade Skänninge stadga som utfärdades i samband med ett möte i Skänninge 1284. Skänninge stadga innebar bland annat en formalisering av konungens "råd" och innebär i praktiken att tidpunkten kan räknas som riksrådets tillkomstår. Under Skänninge möte lät Magnus också välja sonen Birger till kung och dennes yngre bror Erik till hertig.
Marskens ställning tycks ha stärkts, och fem marskar än kända från Magnus regeringstid, Karl Gustafsson var en av ledarna för det sista, Tredje folkungaupproret 1278–1280. och kan ha avrättats 1280. Magnus Haraldsson anges som marsk från är 1280, avlöst av Håkan Tunesson som var marsk 1281–1288, och Håkan Mattsson den äldre 1289, båda dessa Håkan tillhörde Vinstorpaätten. Torgils Knutsson blir marsk 1289 eller under Magnus dödsår 1290.
Kung Magnus råd kan från denna tid tydligt identifieras. Den främste är brodern Bengt, hertig av Finland och biskop i Linköping. Han var kunglig kansler. I rådet sitter alla biskoparna, utom de i Växjö och Åbo. De ledande världsliga stormännen i kungens råd var Bengt Magnusson, Magnus Johansson (Ängel), Svantepolk Knutsson, Ulf Holmgersson (Ama), Anund Haraldsson (Vingad Lilja) och Knut Matsson. Som drots tjänstgjorde Magnus Ragvaldsson och som marsk Håkan Tunesson. Att Erikskrönikans anklagelser om kung Magnus favorisering av utländska män är svåra att styrka, visas av att endast en sådan ingick i rådet, brandenburgaren Werner Brunkow.
Kung Magnus stärkte successivt sin ställning och lät 1285 fängsla Valdemar som enligt anklagelseakten efter sin avsättning fört ett leverne som väckt "anstöt och avsky". Magnus omyndigförklarade sin bror och insatte sig själv som hans målsman och giftoman för Valdemars barn. Ungefär samtidigt, omkring 1284–85, framtvingade Magnus också en formell underkastelse av Gotland i förhandlingar där han representerades av Anund Haraldsson och Johannes Odulphi, ärkedjäkne i Uppsala. Gutarna erkände sin ledungsskyldighet och dess omsättande i en skatt, ledungslama, mot att kungen bekräftade deras rättigheter och gav privilegier på handeln med Karelen. Gotlandsfrågan reglerades på nytt 1288 och det gällde då främst konflikten mellan Visby och övriga Gotland. Magnus tvingade vid ett möte i Nyköping parterna till en förlikning.
Samma år, 1288, inträffade en incident som visade att allt motstånd mot Magnus ändå inte var brutet och gav en föraning om de omvälvningar som skulle komma att äga rum efter hans död. Folke Algotsson, son till västgötalagmannen Algot Brynolfsson, gjorde sig skyldig till ett brudrov som bröt konungs edsöre. Folke rövade bort Svantepolk Knutssons dotter Ingrid, en gärning som ledde till att hans far fängslades och han själv med flera av sina bröder, däribland kanslern Peter Algotsson, flydde till Norge. Lagman Algot frigavs då sonen Brynolf Algotsson, biskop i Skara, gått i borgen för honom.
Utrikespolitiken Magnus Ladulås trontillträde blev möjligt genom fördraget i Sønderborg och det militära understöd som Erik Klipping levererade till ett förhållandevis lågt pris. Den danske kungen hade mycket att vinna på en allians som kunde försvaga positionen för Erik Plogpennings arvingar, av vilka Valdemars drottning Sofia var en. När det väl kom till kritan vann dock inte Erik så mycket som han haft anledning att vänta sig. Magnus fullföljde nämligen aldrig sin del av fördraget, vilket ledde till att alliansen bröts och Magnus valde att i stället vända sig till Holstein för utrikespolitiskt stöd. Åtminstone delvis var hans äktenskap med Helvig ett motdrag, eftersom Valdemar tidigare överenskommit med Gerhard I av Holstein om äktenskap mellan en av sina döttrar och en bror till Helvig.
Äktenskapet var en dyr affär för Magnus och det syns bland annat genom att han 1278 beslagtog medel till det av påven 1274 påbjudna korståget med hänvisning till den ansträngda finansiella situationen. Redan 1279 övertalade han dessutom vid ett möte i Tälje biskoparna att bevilja en så kallad gärd för att man skulle kunna lösa in Lödöse från kung Erik som haft det i pant för sønderborgsöverenskommelsen. Genom åtgärden återställdes de tidigare goda förbindelserna mellan Magnus och Erik Klipping.
Från 1282 fram till hans våldsamma död i Finderup 1286 förvärrades dock det politiska läget för Erik Klipping successivt i och med att den danska oppositionen via Magnus Lagabötes änka Ingeborg, den andre av Erik Plogpennings huvudarvingar, gjorde upp om en allians med den norska förmyndarregeringen. Situationen förvärrades även för Magnus Ladulås genom att ett antal nordtyska städer gick samman i ett förbund, "Rostocker Landesfrieden", riktat i första hand mot Magnus utrikespolitiskt viktigaste allierade, markgrevarna av Brandenburg. Den potentiella fara mot Sverige som förbundet utgjorde, främst på grund av dess handelsförbindelser med Gotland, försvagades dock i mitten av 1280-talet genom att Norge, som såg förbundet som ett hot mot sina handelspolitiska intressen, sökte en allians med Erik Klipping mot det nordtyska förbundet.
När Norge sattes i handelsblockad av Hansan innebar det att en möjlighet öppnades för kung Magnus att agera medlare. Han sammankallade parterna till ett möte vid Gullbergshed midsommaren 1285. Parterna lade fram sina inlagor och uppdrog till Magnus att efter granskning av deras argument fälla skiljedom, vilket han gjorde i Kalmar 31 oktober samma år. Domen var i alla avseenden till fördel för den nordtyska stadsalliansen. Samtidigt som den avslöjade Magnus bedömning av den norska slagstyrkan, skapade domen förutsättningar för ett politiskt närmande mellan Sverige och de nordtyska städerna. Sammantaget med den tidigare träffade överenskommelsen om gotlandshandeln innebar domen att Magnus Ladulås utrikespolitiska ställning stärktes betydligt på hans nordiska konkurrenters bekostnad. De tyska städerna hade all anledning att i likhet med de brandenburgska markgrevarna betrakta Magnus Ladulås som den starkaste aktören på den nordiska politiska arenan. Att starta ett bråk om hans övertagande av Visby och kontrollen över gotlandshandeln ansågs inte vara värt priset. Magnus agerande skapade en utrikespolitiskt stabil situation som gav honom möjlighet till en ny kraftfull aktion inrikes, nämligen fängslandet av Valdemar.