Bengali (även bengaliska eller bangla) är ett indoariskt språk som talas i östra delen av Indiska halvön. Bengali är ett inhemskt språk i den region i östra Sydasien som kallas Bengalen, vilken omfattar dagens Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen. Bengali är även majoritetsspråket i delstaten Tripura. Bengalitalande minoriteter finns också bland annat i de indiska delstaterna Assam, Jharkhand och Andamanerna och Nicobarerna. Med nästan 230 miljoner modersmålstalare är bengali ett av de mest talade språken i världen (det uppskattas vara det sjätte eller femte största). Bengali är det huvudsakliga språket i Bangladesh, och det näst mest talade språket i Indien. Tillsammans med assamesiskan är bengali det geografiskt östligaste av de indoariska språken. Nobelpristagaren Rabindranath Tagore skrev på bengali, och i indiska filmer sjunger bland annat Shreya Ghoshal på språket.
Bengali skrivs med bengalialfabetet. Assamesiska, oriya och maithili, tre andra språk som tillhör maghadagrenen av den indoariska språkfamiljen, är nära besläktade med bengali.
Historia Liksom andra östliga indoariska språk uppkom bengali ur de östliga medelindiska språken på Indiska halvön. Magadhi, det äldsta belagda talade språket i området, hade utvecklats till ardhamagadhi ("halvmagadhi") under första delen av det första årtusendet e.Kr. Ardhamagadhi, liksom alla prakritvarieteter i norra Indien, började ge plats åt vad som nu kallas apabhramsaspråk strax före år 1000.Bhattacharya 2000 Det lokala apabhramsaspråket på östra Indiska halvön, purvi apabhramsa eller apabhramsa abahatta, utvecklades så småningom till regionala dialekter, vilka i sin tur bildade tre grupper: biharispråk, oriyaspråk och bengali-assamesiska språk. Vissa hävdar att delningen skedde mycket tidigare, till och med så långt tillbaka som 500 e.Kr.Sen 1996 men språket var inte statiskt; olika varieteter samexisterade och författare skrev ofta på flera dialekter. Exempelvis tros magadhiprakrit ha utvecklats till apabhramsa abahatta omkring 500-talet. Detta språk konkurrerade med bengali en tid.Abahattha i Asiatic Society of Bangladesh 2003
Vanligen urskiljer man tre perioder i bengalis historia: Fornbengali (900/1000 e.Kr.–1400 e.Kr.) – texter bland andra Charyapada, religiösa sånger; framträdande av pronomen Ami, tumi, etc; verbböjningar -ila, -iba, etc. Oriya och assamesiska avskiljer sig under denna period. Medelbengali (1400–1800 e.Kr.) – viktiga texter från denna period är bland andra Chandidas Srikrishnakirtan; elision av ô-ljudet i ordslut; spridning av sammansatta verb; persiskt inflytande. Vissa forskare indelar denna period ytterligare i tidiga och sena medelperioder. Nybengali (sedan 1800 e.Kr.) – förkortning av verb och pronomen, bland andra förändringar (till exempel tahar → tar 'hans'/'hennes'; koriyachhilô → korechhilo han/hon hade gjort).
Historiskt sett ligger bengali närmare pali än sanskrit, men under den medelbengaliska perioden (Chaitanyatiden) och även under den bengaliska renässansen påverkades bengali allt mer av sanskrit. Av de moderna indoeuropeiska språken i Sydasien har bengali och marathi bevarat ett till stor del sanskritbaserat ordförråd medan hindi och andra är mer influerade av arabiska och persiska.
miniatyr|höger|Shaheed Minar, eller martyrmonumentet, i Dhaka, högtidlighåller kampen för bengali Den äldsta kända dokumentationen av språkets grammatik härstammar från 1700-talet. Den portugisiske missionären Manoel da Assumpcam skrev Vocabolario em idioma Bengalla, e Portuguez dividido em duas partes mellan år 1734 och 1742, då han tjänstgjorde i Bhawal. Boken är en ordbok och grammatika över bengali. Den brittiske grammatikern Nathaniel Brassey Halhed skrev en modern bengaligrammatik (A Grammar of the Bengal Language 1778). Denna bok var den första som använde bengalityper i tryck. Raja Ram Mohan Roy, den store bengaliske reformatorn, skrev också en "Grammar of the Bengali Language" (1832).
Under denna period utvecklades Choltibhasha-formen, som använder förenklade böjningar och andra förändringar, från Shadhubhasha (äldre form) som den föredragna formen av skriven bengali.
Bengali var 1951 i fokus för språkrörelsen (Bhasha Andolon) i det dåvarande Östpakistan (nuvarande Bangladesh).Baxter 1997, s 62-63 Fastän bengalitalarna var fler i Pakistans befolkning, var urdu enligt lag det enda nationella språket. Den 21 februari 1952 gick protesterande studenter och aktivister in i poliseld vid Dhaka University och tre unga studenter och flera andra dödades. Efter detta har Unesco förklarat 21 februari som internationella modersmålsdagen. I en enskild händelse i maj 1961 dödade polisen i Silchar i Indien elva personer som protesterade mot den lagstiftning som påbjöd användande av assamesiska.
Geografisk utbredning miniatyr|höger|200px|Geografisk utbredning för bengali som inhemskt språk
Bengali är inhemskt språk i den region i östra Sydasien som kallas Bengalen, vilken omfattar Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen. Omkring 98 % av Bangladeshs totala befolkning talar bengali som modersmål. Det finns också betydande bengalitalande grupper bland invandrare i Mellanöstern, Västvärlden och Malaysia.
Officiell ställning Bengali är det nationella och officiella språket i Bangladesh och ett av de 23 nationella språk som erkänns av Indien. Det är det officiella språket i delstaten Västbengalen och ett av de officiella språken i delstaten Tripura och i unionsterritoriet Andamanerna och Nikobarerna. Bengalitalarna är i majoritet på Neil Islands och Havelock Island. Det är också medofficiellt språk i Assam, som har tre övervägande sylheti-språkiga distrikt i södra Assam: Cachar, Karimganj och Hailakandi. Både Indiens och Bangladeshs nationalsånger skrevs på bengali av Rabindranath Tagore.
Dialekter Den regionala variationen i talad bengali utgör ett dialektkontinuum. Lingvisten Suniti Kumar Chatterjee grupperade dessa dialekter i fyra stora grupper – radh, banga, kamarupa och varendra; men många alternativa grupperingsmodeller har också föreslagits.
Sylheti, chittagoniska och chakma är några språk som ofta klassas som bengalidialekter. Även om språken är ömsesidigt begripliga med andra dialekter av bengali, skulle dessa inte förstås av en som talar standardbengali.
De sydvästliga dialekterna (radh) bildar grunden för talad standardbengali, medan bangali är den dominerande dialektgruppen i Bangladesh. I de dialekter som är utbredda i stora delar av östra och sydöstra Bengalen (områdena Barisal, Chittagong, Dhaka och Sylhet i Bangladesh) motsvaras många av de västbengaliska klusilerna och affrikatorna av frikativor. Västliga palatoalveolara affrikator চ [], ছ [], জ motsvaras i östliga dialekter av [], ছ় [], []~. Inflytande från tibeto-burmanska språk på ljudsystemet i östlig bengali märks i frånvaron av nasala vokaler. Vissa varianter av bengali, särskilt chittagoniska och chakma, har kontrastiva toner.
Rajbangsi, kharia thar och mal paharia är nära besläktade med västbengaliska dialekter, men brukar vanligtvis räknas som separata språk. Hajong betraktas också som ett separat språk, fast det har likheter med nordliga bengalidialekter.
När bengali standardiserades i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var Bengalens huvudstad Calcutta också Bengalens kulturella centrum. Det som idag accepteras som standardformen av bengali i både Västbengalen och Bangladesh är baserat på den väst-centrala dialekten i Nadia-distriktet i närheten av Calcutta. Det finns fall där talare av standardbengali i Västbengalen använder ett annat ord än en talare av standardbengali i Bangladesh, fastän båda ord är av inhemskt bengaliskt ursprung. Exempelvis motsvarar nun (salt) i väster lôbon i öster.
Talspråks- och skriftspråksvarieteter Bengali uppvisar en stark diglossi mellan de skrivna och talade formerna av språket. Två skriftliga stilar, vilka innehåller något olika ordförråd och syntax, har utvecklats: Shadhubhasha (সাধু shadhu = 'kysk' eller 'vis man'; ভাষা bhasha = 'språk') är det mer formella skriftspråket. Shadhubhasha kännetecknas av längre verbböjningar och av att mer av ordförrådet kommer från sanskrit (তৎসম tôtshôm). Sånger som Indiens nationalhymn Jana-Gana-Mana (av Rabindranath Tagore) och nationalsång Vande Mātaram (av Bankim Chandra Chattopadhyay) skrevs på shadhubhasha. Användningen av shadhubhasha i modernt skriftspråk avtar dock. Choltibhasha (চলতিভাষা ) eller cholitobhasha (চলিত cholito = 'strömmande' eller 'löpande') är ett mer talspråksnära skriftspråk och är standarden för skriven bengali idag. Denna form blev populär mot slutet av 1800-talet och företräddes bland annat av författarna Peary Chand Mitra (Alaler Gharer Dulal, 1857), Pramatha Chowdhury (Sabujpatra, 1914) och, i hans senare skrifter, Rabindranath Tagore. Choltibhasha utgår från dialekten som talas i Shantipurområdet i distriktet Nadia i Västbengalen. Denna form av bengali kallas ofta "nadiastandarden". Fastän formell talad bengali bygger på choltibhasha kan de flesta bengalier kommunicera på fler än en språkvarietet – ofta kan en talare både flytande choltibhasha och en eller flera regionala dialekter.
Även inom standardbengali är delar av ordförrådet uppdelade mellan den muslimska befolkningen och den hinduiska befolkningen. På grund av kulturella och religiösa traditioner kan hinduer och muslimer använda ord med ursprung i sanskrit respektive persiska och arabiska. Några exempel på lexikalisk växling mellan dessa två former är:
hej: nômoshkar (S) motsvarar assalamualaikum/slamalikum (A) inbjudan: nimontron/nimontonno (S) motsvarar daoat (A) farbror: kaka (S) motsvarar chacha (S/Hindi) (här S = härstammar från sanskrit; A = härstammar från arabiska)
Skrift
Bengali skrivs med bengalialfabetet, en skrift av abugidatyp. Alfabetet tros ha utvecklats från en modifierad brahmiskrift omkring 1000 e.Kr., och liknar devanagariskriften som används för hindi, sanskrit och många andra indoariska språk. Bengaliskriften omfattar elva vokaltecken och trettionio konsonanttecken.Bangla Script i Liksom i alla abugidaskrifter har varje konsonant i bengaliskriften vanligen ett "inneboende" vokalljud, i detta fall eller . Exempelvis kan den enkla bokstaven ম representera konsonanten [m] i ett ord som কম "mindre". I ett annat ord kan dock samma bokstav ম representera följderna eller , som i মত "åsikt" och মন "sinne", utan något extra tecken för vokalerna eller . Om konsonantljudet följs av något annat vokalljud i uttalet kan detta skrivas med ett antal olika vokaldiakriter över, under, före, efter eller omkring konsonanten som de hör till. Vokaler som inte är knutna till en konsonant (till exempel vokaler i början av ett ord) skrivs med särskilda symboler. För att eftertryckligt visa att en konsonant inte uttalas med den inneboende vokalen kan ett extra diakritiskt tecken tillföras under konsonanten. Konsonantkluster visas vanligen med ligaturer av två eller flera konsonanttecken.
Trots vissa modifieringar under 1800-talet är bengalis stavningssystem fortfarande baserat på sanskritalfabetet,Bangla language i och tar därför inte hänsyn till vissa ljudförändringar som har skett i det talade språket. Exempelvis har alfabetet två bokstäver för ljudet (জ och য) och tre för ljudet (শ, ষ och স). Bengalis skiljetecken, förutom daŗi (|), som motsvarar punkt, har tagits över från västerländska språk. miniatyr|höger|250px|Rabindranath Tagores namnteckning – ett exempel på skrivstil på bengali.
Samma skrift, med några små modifieringar, används även för att skriva assamesiska. Andra besläktade språk i området använder också bengalialfabetet. Meitei, ett sinotibetanskt språk som används i den indiska staten Manipur, har skrivits med bengaliskriften i århundraden, även om det har verkats för meitei-mayek (meitei-abugidan) på senare tid. Skriften har även tagits i bruk för att skriva språket sylheti, istället för den gamla sylheti-nagoriskriften.
Romanisering