miniatyr|stående=1.2|Slussenområdet 1535 på Vädersolstavlan. miniatyr|stående=1.2|Slussenområdet 2012. Slussens historia går tillbaka till medeltiden och berör ett område i Stockholm kallat Slussen. Området är beläget på norra Södermalm närmast Gamla stan. Här har funnits i alla tider en för Stockholm viktig korsning mellan färdvägen söderifrån och vattenvägen som förbinder Mälaren med Östersjön. Under århundradens lopp har denna trafikplats ändrat skepnad ett flertal gånger. Områdesnamnet Slussen började användas på Stockholms officiella kartor först efter ombyggnaden 1936. Innan dess syftade Slussen på olika slussanläggningar i Söderström.Ortnamnsregistret: Slussen

Sedan år 2016 pågår Projekt Slussen avseende byggarbeten för den senaste förändringen av Slussenområdet som beräknas vara avslutat omkring år 2025.

Historia Tiden innan en sluss fanns miniatyr|Området innan en sluss fanns, 1560-tal. thumb|vänster|"Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523". miniatyr|Slussenområdet, troligen 1642. På vikingatiden var vattenvägarna norr och söder om holmen som sedermera skulle komma att kallas Stadsholmen den enda segelbara leden mellan Mälaren och Östersjön. Under medeltiden hade Norrström spärrats av med pålspärrar, varefter bara Söderström blev kvar som farbar vattenväg. Vattenförbindelsen via Söderström fick allt större betydelse, både ekonomiskt och strategiskt.

Redan på 1280-talet omtalas broar över vattenpassager genom landtungan mellan Stadsholmen och Åsön, nuvarande Södermalm. Vattenpassagerna utgjordes av Lilleström i söder vars övergång hade en vindbrygga. Den norra, Kvarnströmmen, var överbyggd av vattenkvarnar samt slakt- och fiskehus. Området (Söderport) var befäst med en vallgrav, en försvarsvall och tre försvars- och porttorn, ett inre, ett mellersta och ett yttre. Det mellersta revs 1637 i samband med bygget av Drottning Kristinas sluss. Inre och yttre Södre Torn syns även längst ner till höger på Vädersolstavlan från 1535.

Genom dessa torn och över en vindbrygga red Gustaf Vasa på sitt intåg i Stockholm 24 juni 1523, illustrerad på en monumentalmålning av Carl Larsson kring år 1900. Historikern Anders Fryxells skildring av händelsen:

"Det skedde midsommarafton 1523. Ridande på en hög och ståtligt smyckad häst, omgifven af riddare och unga hofmän i glänsande rustningar och följd av af en oräknelig hop, nalkades Gustaf från Södermalm till staden. Vid porten mötte honom de äldsta och förnämsta af borgerskapet och lämnade honom stadens nycklar. Glada strömmade de så länge instängda och förtryckta borgarne mot friheten, sina befriare och sina kommande landsmän till mötes."Till minnet av Gustav Vasa i Geijers och Karl Johans tid - om Gustaf Sandbergs fresker i Uppsala domkyrka, artikel av Johan Knutsson i årsboken Uppland 1987

Med landhöjningen i Stockholmstrakten och den större skillnaden mellan Mälarens och Saltsjöns nivåer blev det allt svårare att passera Söderström, speciellt i samband med vårfloden. Man var tvungen att mot avgift låta dra eller staka båtarna i vattenströmmen, vilket med tiden blev både farligt och opraktiskt. Många fartyg gick på grund i det grunda vattnet. Att anlägga en sluss på platsen för Lilleström var ett sätt att lösa problemet.

Vid 1630- och 1640-talen präglades Stockholm av intensiv stadsplane- och byggverksamhet. Den medeltida småstaden skulle på kort tid förvandlas till en av Europas modernaste huvudstäder. Gränsen mellan Södermanland och Uppland, som tidigare gick genom Gamla stan På Västerlånggatan finns fortfarande gränsmarkeringen på husfasaden nr 27. flyttades till Lilleström. Under amiralen och överståthållaren Clas Larsson Fleming utfördes de första regleringarna på Norr- och Södermalm, allt under överinseende av hans chef Axel Oxenstierna. Nu skulle även den farliga och omoderna fartygspassagen mellan Mälaren och Saltsjön byggas bort och den tekniska kunskapen hämtades från Holland.

Drottning Kristinas sluss, 1642 och ny bebyggelse på Södermalmssidan mini|Drottning Kristinas sluss 1650

Den första slussen på denna plats kallas Drottning Kristinas sluss eller Kristinaslussen efter dåvarande monarken, Drottning Kristina. Den konstruerades och byggdes av holländare mellan 1637 och 1642. Kristinaslussen blev 5,92 meter bred och 1,48 meter djup, längden var troligen 40 meter, eller i dåvarande måttenhet (fot): 20 fot bred, 5 fot djup och 135 fot lång. I en ordningsstadga från 28 september 1642 kallas den nybyggda slussen för "slysan" som var 1600-talets variant av ordet.Ordningsstadga 28 september 1642

När anläggningen varit i drift i tjugo år flyttades järnhanteringen 1662 från Järntorget i Gamla stan till Järngraven vid Södermalmstorg, belägen söder om Drottning Kristinas sluss. På 1660-talet uppfördes här Södra stadshuset efter ritningar av dåvarande stadsarkitekten i Stockholm, Nicodemus Tessin d.ä. Huset skulle fungera som generalfaktorikontor, ett huvudkontor för internationell handel. Via Järngraven gick 40 procent av världens järnexport som huvudsakligen utgjordes av stångjärn från Bergslagen. Redan i början av 1700-talet hade Drottning Kristinas sluss blivit för liten och krav på en ny, större och bättre sluss restes.

Christopher Polhems sluss, 1755 miniatyr|"Röda slussen" enligt en oljemålning av Anders Holm 1780.

Det skulle ta nästan 50 års diskussioner och utredningar innan bygget av den nya slussen kom igång år 1744. Uppdraget att leda arbetena gick till ingenjören, byggmästaren och arkitekten Christopher Polhem (även kallad "den svenska mekanikens fader") som då var 83 år gammal. Den nya slussen blev 44,4 meter (150 fot) lång, 9,5 meter (32 fot) bred och 3 meter (10 fot) djup. Den var till en början utrustad med endast en vindbrygga. Den kallades "Röda slussen" och flankerades av fyra torn i rött tegel, där maskineriet för vindbryggan fanns. Den östra vindbryggan byggdes 1793, den var mindre och kallades "Blå slussen" efter den blåmålade upphissningsanordningen. Polhem tillämpade samma byggnadsmetod som holländarna med Kristinaslussen: han lät bygga en kassun av trä vid Kornhamnstorg som flottades på plats och kläddes med kalksten. Polhem avled 1751 i ”hetzig feber” och hans son Gabriel Polhem slutförde projektet. Anläggningen invigdes den 2 maj 1755.

En mycket detaljrik modell över Polhems sluss finns på Tekniska museet i Stockholm. Modellen byggdes 1766 av Jonas Norberg som var föreståndare på Kungliga Modellkammaren och en av Polhems närmaste medarbetare. Norberg hade även varit med om själva slussenbygget femton år tidigare och han kände till dess konstruktion in i minsta detalj. Modellen tillverkades för att vara en sorts "reparationshandledning".Tekniska museet, utställningen: Stockholms slussar.

Nils Ericsons sluss, 1850 miniatyr|Nils Ericsons sluss 1900.

Under 1800-talets första hälft hade Christopher Polhems sluss från 1755 också blivit för liten. Större djup var viktigt för alla tegeltransporter från Mälardalens talrika tegelbruk. År 1836 beviljade kung Karl XIV Johan medel för en ny slussanläggning under förutsättning att Stockholms stad skulle stå för lika mycket. Två gånger utlyste staden en tävling, men ingen anmälde sig och tidigare förslag som bland annat omfattade en helt ny vattenväg via Årstaviken och Hammarby sjö förkastades. Slutligen erbjöd sig Nils Ericson 1845 att rita en ny sluss och leda arbetet. Hans förslag gick ut på att anlägga den nya slussen norr om den gamla i den så kallade Kvarnströmmen. Ericsons sluss blev 45 meter lång, men 9,5 meter bred och 3,6 meter djup. Slussportarna gick snabbare att öppna och stänga än de gamla, och över slussbassängens båda ändar byggdes moderna klaffbroar med två klaffar vardera. Den 28 november 1850 invigdes anläggningen av kung Oscar I med familj.

Efter att Nils Ericsons sluss hade tagits i bruk 1850 gestaltades platsen strikt symmetriskt med nya Ericsons sluss i norr och gamla Polhemsslussens kanal i syd, den senare kringbyggd av en saluhall kallad Fiskarhuset. Däremellan anlades, närapå kvadratiskt, Karl Johans torg med den centralt placerade Karl XIV Johans staty från 1854. I samband med bygget av Karl Johansslussen 1935 däckades Nils Ericsons sluss över och används sedan dess som regleringsränna för Mälaren.

Regleringsförslag i början av 1900-talet mini|Isak Gustaf Clasons förslag, 1905. Ökande trafik på vattnet, på vägarna och på spår i kombination med ständiga broöppningar ledde kring sekelskiftet 1900 till omfattande trafikproblem i Slussenområdet. En lång rad ingenjörer och arkitekter sökte en lösning på problemet. År 1895 presenterade ingenjörerna Johan Gustaf Richert och Fredrik Enblom två alternativ till ombyggnad av Slussenområdet med en ny stor sluss. Det ena alternativet föreslog en nordlig placering diagonalt genom Gamla stans södra kvarter Narcissus, Cadmus, Achilles och Medusa. Det andra förordade en central placering över Karl Johans torg. År 1902 kom Richert och Enblom med ytterligare ett förslag där Södra stadshuset revs och ett helt nytt Södermalmstorg skulle skapas. Samtliga förslag förkastades.

År 1905 framlades en ny lösning av Richert och Enblom där arkitekt Isak Gustaf Clason stod för den estetiska gestaltningen i nybarock. Ferdinand Boberg, dåvarande chef för Stockholms Byggnadskontor, utformade 1906 en egen monumentallösning. Även Bobergs förslag förutsatte en rivning av Södra stadshuset, vilket inte gillades av Samfundet S:t Erik och Svenska Teknologföreningen. 1913 presenterade den ansedde arkitekten Carl Bergsten ett eget förslag där Södra stadshuset bevarades. Under första världskriget vilade frågan. Efter kriget och fram till 1930 ökade trafiken ungefär 800 procent. En trafikräkning år 1930 visade att cirka människor passerade slussbroarna dagligen, av dessa färdades cirka med spårvagn eller buss. Trafiksituationen blev ohållbar och betecknades av allmänheten för Slusseneländet.

Ett nytt Slussenområde behövdes, som fick ta hänsyn till sjö-, land- och spårtrafik och inte som tidigare bara till sjötrafiken genom slussen. I april 1931 sammanträdde Slussbyggnadskommittén för första gången. Det högsta ansvaret hade borgarrådet Yngve Larsson, som var ordförande för 1930 års trafikkommitté, Slussbyggnadskommittén och gatunämnden., november 1932 Planeringsarbetet leddes av ingenjör Gösta Lundborg på stadsplanekontoret och arkitekt Tage William-Olsson. 1934 blev Holger Blom ansvarig arkitekt för projektet, medan William-Olsson kvarstod som fristående konsult.

1935 års trafikplats och sluss

miniatyr|thumbtime=4|Slussenområdet i december 2014, video. I mars 1931 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att anslå erforderliga medel till en ombyggnad av slussområdet i enlighet med det förslag som framlagts av 1930 års trafikkommitté. Samma år började byggarbetena med den nya slussen och trafikplatsen. Stora delar av den äldre bebyggelsen revs, bland annat all bebyggelse ner mot nordost och Stadsgården. Här fanns rederikontor, klädaffärer, urmakeri och depeschbyråer. Även byggnaden med den populära Källaren Pelikan vid Brunnsbacken 4 försvann. Namnet lever vidare i en av Slussens slingor, Pelikanslingan. Södra stadshuset, som då var mycket nedgånget, bevarades, likaså tegelbyggnaden för Stockholms sjömanshem.

Karl Johansslussen och trafikplatsen Slussen invigdes den 15 oktober 1935 av kung Gustaf V under högtidliga former. Tusentals stockholmare stod längs Slussens körbanor och bevittnade ceremonin. En trafikmätning från 1938 visade att trafikapparaten Slussen fungerade som förväntat. Det året passerade ungefär fordon per dygn utan hinder genom Slussens klöverbladskorsning (år 2011 var det mellan och fordon). Bara en månad efter Slussen invigdes Västerbron som avlastade Slussenområdet från genomgångstrafiken.

Trafikplatsen mini|Slussenområdet från luften 2014