T-26 var en lätt stridsvagn som användes av Sovjetunionen från 1930-talet till andra världskriget. Den var baserad på den brittiska stridsvagnen Vickers 6-Ton som ansetts vara en av 1930-talets mest lyckade stridsvagnskonstruktioner.
T-26 utgjorde stommen i röda arméns stridsvagnsstyrkor fram till slutet av 1941. Stridsvagnen tjänstgjorde länge i många andra länders arméer. T-26 ansågs vara en av de bästa stridsvagnarna i världen under nästan ett decennium och sammanlagt tillverkades cirka 12 000 av den. Vid andra världskrigets utbrott skulle dock den föråldrade T-26 snart utklassas av motståndarens stridsvagnar och speciellt av den tyska stridsvagnstaktiken. Trots att T-26:s rykte befläckades av dess dåliga framgång mot tyskarna var den de facto en stridsvagn att räkna med i början av kriget och användes i hög grad i finska vinterkriget och vid sovjet-japanska gränskriget 1939.
Konstruktion Fram till 1933 tog röda armén i bruk minst sex olika stridsvagnsmodeller för att uppfylla försvarskommissarien Michail Tuchatjevskijs önskemål om en mekanisering för hans teori om djuppenetrering. Dessa stridsvagnar utgjordes av T-26 för understöd av infanteridivisioner, BT-5 för det mekaniserade kavalleriet, T-35 som en tung genombrytningsstridsvagn och T-37/T-38 som ett amfibiefordon och spaningsfordon.Candil (1999), s. 34 Se även: House, "Towards Combined Arms Warfare" 1940 skulle T-26 vara den mest producerade stridsvagnen av dem alla med sina mer än 12 000 tillverkade exemplar.
T-26 var även ämnad att ersätta den föråldrade stridsvagnen T-18 (även kallad MS-1). T-26 föddes 1929 när flera sovjetiska militärer reste till Västeuropa för att välja ut en ny stridsvagnsmodell för egen, inhemsk produktion och för att förbättras.Finegold (2006) Ursprungligen försökte den sovjetiska experimentella designavdelningen (OKMO) att tillverka två ”piratkopieprototyper” av den brittiska stridsvagnen Vickers Six-Ton. Dessa kallades för T-19 och T-20,Miller, s. 216 men ingen av prototyperna uppfyllde röda arméns krav och därför valde man att införskaffa tillverkningslicensen.García, s. 319 Tillverkningen av T-26A, en kopia av den brittiska stridsvagnen, inleddes 1931 efter att man erhållit tillverkningslicensen.Franco (2006), s. 74. Barjaktinskij, s. 21 för information om tillverkningsfabriker. Tillverkningen var ursprungligen ämnad att inledas vid Tjeljabinsk traktorfabrik och sedan fortsätta vid den nya fabriken i Stalingrad.. Men Sovjet planerade inte bara att tillverka kopior av Vickers Six-TonBarjaktinskij, s. 20.
Liksom sin brittiska motsvarighet hade T-26A en dubbeltornskonfiguration och bar två kulsprutor; en i varje torn. Den största skillnaden mellan den sovjetiska T-26A och den brittiska Vickers Six-Ton var de rektangulära eldöppningarna för DT-kulsprutorna, till skillnad från de runda eldöppningarna hos originalet.Barjaktinskij, s. 24 Man hade inledningsvis problem med att regn och snö kom in i motorutrymmet, men det löstes genom att en ny motorhuv installerades efter mars 1932 och den integrerades senare med luftintagets konstruktion. Stridsvagnen utrustades även med högre torn med en utkikspost, medan föraren gavs en siktöppning.Ibid. s. 24 Omkring 1 627 stridsvagnar med dubbeltorn tillverkades mellan 1931 och 1933, och 450 utrustades med en 37 mm PS-1-kanon.Ibid. s. 27 1933 rullade den första stridsvagnen av typ T-26B av produktionsbandet. Den hade bara ett cylindriskt torn och var bestyckad med en 37 mm kanon och en 7,62 mm kulspruta.Franco, s. 74 Denna kanon skulle dock komma att ersättas av den mera kända 45 mm-kanonen, som baserade sig på den tyska Pak 35/36, som hade införskaffats 1930. 45 mm-kanonen utvecklades till viss mån, när den ursprungliga 45 mm 19K pansarvärnskanonenKallades 20K i den fullskaliga tillverkningen, utvecklades vid Fabrik Nr 8, 1935 till 45 mm modell 1934. Hos denna nya kanon hade den halvautomatiska mekanismen ersatts av en tröghetsmanövrerad mekanism.Barjaktinskij, s. 29 T-26 kunde vara utrustad med upp till tre sekundära kulsprutor av typen 7,62 mm Degtiarjovkulspruta (koaxiellt, bakåt och i luftvärnsmontage). De flesta T-26-stridsvagnarna som byggdes var av modellen T-26B, även känd som T-26 modell 1933. Det ursprungliga syftet med den uppgraderade eldkraften var att utöka den dödliga räckvidden, så att man skulle kunna slå ut pansarvärnsgrupper – ett jobb som visat sig vara för svårt med den ursprungliga kulsprutebestyckningen.Barjaktinskij, s. 25
T-26-stridsvagnar som tagits i bruk av Röda armén Typ 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941 Totalt T-26 med dubbeltorn 100 950 576 1 – – – – – – – 1 627 T-26 med enkeltorn – – 712 968 1 288 1 273 550 716 1 293 1 336 – 8 136 T-26 kemisk krigföring – – 115 430 7 10 – 290 103 265 116 1 336 T-26 ingenjörsfordon – – 1 44 20 – – – – – – 65 Referens: Barjatinskij, Michail: Light Tanks: T-27, T-38, BT, T-26, T-40, T-50, T-60, T-70, 2006, Ian Allen, Hersham, Surrey (96 sidor),
T-26B kunde medföra 122 skott för den handladdade 45 mm-kanonen. Kanonen kunde avfyra pansarbrytande ammunition med mynningshastighet om 820 m/sek, men även spränggranater med lägre hastighet.Candil, s. 34 Stridsvagnen drevs av en bensindriven GAZ-motor på 91 hästkrafter, vilket gav den en topphastighet på nästan 30 km/h. Stålskrovpansarets maximala tjocklek var 16 mm, vilket kunde stoppa alla projektiler från lätta kulsprutor, däribland den tyska pansarbrytande 7,92 mm-ammunitionen. Pansaret visade sig dock senare vara för tunt mot nyare tyska pansarvärnsvapen år 1941. Sovjet gjorde försök att utöka frontpansaret men tillverkningen av T-26 upphörde slutligen till förmån för nyare och mycket förbättrade stridsvagnskonstruktioner, såsom T-34. År 1937 gjorde man ett försök att utrusta många stridsvagnar med luftvärnskulsprutor, samt två strålkastare, ett nytt ledningssystem av typen VKU-3 och en interntelefon av typen TPU-3. T-26:s ammunitionsförråd utökades samtidigt, från 122 till 147 för huvudkanonen.Barjaktinskij, s. 30–31 1938 ersattes det cylindriska tornet av ett koniskt utformat torn, som var bestyckat med samma kanon 45 mm modell 1934.Ibid. s. 31
Mellan 1931 och 1940 tillverkades över 12 000 stridsvagnar av modellen T-26. De flesta var av typen T-26B. Så sent som 1940 utgjorde T-26 ryggraden i röda arméns mekaniseringsutvidgning. På grund av detta och den otillräckliga stridsvagnstaktiken fick röda armén utstå många motgångar under den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941. T-26 gjorde dock en omfattande och värdefull tjänst i det spanska inbördeskriget 1936–39.
Spanska inbördeskriget
Den första skeppslasten T-26B till Spanien anlände den 15 oktober 1936 till den spanska hamnstaden Cartagena som då ockuperades av folkfronten. Denna skeppslast, den första i "Operation C", var den första i raden av flera sovjetiska leveranser av krigsmateriel till den spanska republiken. Den första leveransen anlände med det sovjetiska fartyget Komsomol och omfattade 50 nya T-26B till Spanien. General Semjon Krivosjein höll ett vakande sovjetiskt öga över leveransen. Detta i sin tur föranledde tysk och italiensk hjälp till Franco och den första leveransen av Panzer I anlände endast några veckor senare. Båda stridsvagnarna såg sina första strider under nationalisternas offensiv mot Madrid och under belägringen av denna stad. Sovjetunionen levererade sammanlagt 281 stycken T-26B, av vilka hälften föll i nationalisternas händer i slutet av kriget och därefter bildade stommen i den spanska pansardivisionen Brunete fram till 1953.García, s. 320. Vissa sovjetiska källor säger att man sammanlagt sände 312 T-26B till Spanien. Dessa källor inkluderar åtminstone 16 lätta stridsvagnar av typen FT-17 och åtminstone 15 T-26B som aldrig anlände till Spanien. Därtill levererade Sovjetunionen mer än 50 snabba stridsvagnar av typen BT-5.
Leveranser av T-26B till Spanien mellan 1936 och 1939 Datum Fartyg Antal fordon Ytterligare information 15 oktober 1936 Komsomol 50 Leddes av general Krivosjein 30 november 1936 Cabo Palos 37 Leddes av general D.G. Pavlov 30 november 1936 Mar Caribe 19 6 mars 1937 Cabo Santo Tomé 60 8 mars 1937 Darro 40 7 maj 1937 Cabo Palos 50 13 mars 1938 Gravelines 25 Den sista leveransen som anlände Referenser: García, José María och Franco, Lucas Molina: Las Armas de la Guerra Civil Española, 2006, La Esfera de los Libros, 28002 Madrid, språk:spanska (613 sidor),
Semjon Krivosjein hade enbart tio dagar på sig för att förbereda sina pansartrupper för försvaret av Madrid. Den 26 oktober kom order om att åtminstone en del av hans stridsvagnar skulle sändas till Madrids försvar mot nationalisternas framryckning. Oturligt nog bestod Krivosjeins styrka enbart av 15 stridsvagnar och bemannades av dåligt utbildade republikanska soldater.Daley (1999), s. 33 Republikens nya pansartrupper sattes under den spanska kaptenen Paul Armans befäl och användes omedelbart i ett motanfall mot staden Torrejon de Velasco. Trots att offensiven mot de oförberedda nationalistinfanteristerna inledningsvis var framgångsrik kom den dåliga kommunikationen mellan stridsvagnarna att leda till att stridsvagnarna separerades från de understödjande infanteristerna ur överste Enrique Listers infanteribrigad. Detta ledde till att nationalisterna kunde slå ut åtminstone en T-26 och att de resterande stridsvagnarna fick retirera under trycket av ett våldsamt motanfall av nationalisternas infanteri och kavalleribrigad. Trots att T-26:orna lyckats bryta sig igenom linjerna kom Listers infanteri att fortsätta att slåss omkring byn Seseña, vilket gjorde ytterligare infanteristöd omöjligt. Republikanernas pansarstyrkor kom att lida av liknande problem under hela kriget, vilket formade Stavkas och Stalins syn på stridsvagnens roll i kriget.
Stalin kom också oavsiktligt att bli den störste leverantören av krigsmateriel till den nationalistiska sidan. På grund av den sovjetiska stridsvagnens överlägsenhet mot både den italienska stridsvagnen CV-33/35 och den tyska Panzer I övertog nationalisterna många av de erövrade T-26:orna i egen tjänst, och använde dem mot de forna ägarna. Under den republikanska offensiven mot Torrejon erövrades tre T-26, och några dar senare ytterligare fyra. När belägringen av Madrid gick mot sitt slut var antalet erövrade T-26 tillräckligt för att bilda en ad hoc pansarbataljon. Mot slutet av 1937 hade den nationalistiska fronten skapat och utrustat en bataljon enbart för erövrandet av sovjetiska stridsvagnar. Vid slutet av kriget hade 178 T-26B erövrats av Francisco Francos nationaliststyrkor. Av dem var 30 så skadade att de inte kunde användas och de plockades då isär och användes som reservdelar till de återstående. Ytterligare 50 erövrades av olika nationaliststyrkor men kom aldrig att användas.García, s. 328 T-26 bildade ryggraden i de spanska pansarstyrkorna fram tills amerikanskt understöd anlände 1953.