Andra Petrusbrevet (grekiska: Πέτρου επιστολή β’ eller bara Πέτρου β’) är en skrift som ingår i Nya testamentets brevlitteratur. Författaren utger sig för att vara Jesu lärjunge Simon Petrus, men nästan alla nytestamentliga forskare anser att brevet är en pseudepigrafi som har skrivits i Petrus namn för att erhålla auktoritet. Brevet tillhör, tillsammans med Jakobsbrevet, Första Petrusbrevet, de tre Johannesbreven och Judasbrevet, de sju så kallade katolska breven genom att ha en allmän (katolsk) adressat och alltså inte vara riktat till en bestämd person eller församling.
Andra Petrusbrevet bygger i stor omfattning på det tidigare Judasbrevet. Det tar upp förhållanden som är aktuella vid en senare tid än när Petrus antas ha verkat, och betraktar Paulus brev som auktoritativ skrift. Författaren bemöter anklagelser som riktas mot kristendomen för att Jesus ännu inte har kommit (grekiska: παρουσία, parousia) och det uppenbarligen har förflutit lång tid utan att något har hänt. Brevet är skrivet på en utsökt grekiska av någon som behärskade språket, och det är osannolikt att Petrus, en arameisktalande fiskare från Galileen, skulle ha kunnat skriva det. Författaren var troligen en okänd skolad hellenistisk (jude-)kristen, som ville förse sin kyrka med en skrift som kunde vara till hjälp för att hantera den problematik som uppkommit av att det hade gått lång tid utan att Jesus hade kommit.
Andra Petrusbrevet var mycket litet använt i den tidiga kyrkan och dess äkthet var starkt ifrågasatt. Det var bland de sista böckerna att upptas i den nytestamentliga kanon, och det var med svårighet och efter lång tid som brevet slutligen erhöll sin plats. Skriften är också allmänt ansedd som Nya testamentets yngsta och den brukar dateras till första halvan av 100-talet, kanske oftast närmare mitten än början av detsamma.
Brevet förbigås många gånger utan större intresse, dels för att texten är så kort, dels för att så många antar att brevet inte är äkta. Även de som finner förtjänster med brevet brukar inte räkna det till de viktigaste i Nya testamentet, och det har därför heller inte varit föremål för några omfattande studier.
Brevets innehåll och budskap Testamente. Andra Petrusbrevet betraktas oftast som ett verk i testamentesgenren, det vill säga ett verk framställt som en hjältes sista påbud, en dödsbäddsmonolog. Sådana verk inom judisk tradition, som exempelvis De tolv patriarkernas testamenten, ansågs alltid vara pseudepigrafiska och läsaren förväntade sig inte att huvudpersonen själv hade skrivit verket. De var populära eftersom de ändå ansågs kunna fånga det centrala i hjältens förkunnelse – ansågs kunna förmedla det hjälten skulle kunna ha sagt. Den enda riktiga invändningen mot denna kategorisering är att testamenten inte brukade framställas i form av brev.
De falska profeterna. Brevet inleds med en hälsning från Simon Petrus till dem som ”har fått samma dyrbara tro som vi” (2 Pet 1:1–2). Ett centralt budskap i brevet är att varna läsarna för falska lärare eller profeter och därmed motverka följderna av de ”fördärvbringande kätterier” de sägs ha smugglat in (2 Pet 2:1). Dessa falska profeter är medlemmar av den kristna församling som har gått vilse (2 Pet 2:15, 21–22). De verkar i det fördolda utan att bry sig om högre makter (2 Pet 2:1, 10). De skaffar sig egna fördelar av sitt handlande (2 Pet 2:3) och genom smicker lockar och förleder de folk till att tro att de ser till deras bästa (2 Pet 2:14, 18). De lever ett utsvävande liv med frosserier och har en chockerande moral (2 Pet 2:10, 13) och de lockar folk till lössläppthet vilket innefattar också sexuella utsvävningar (2 Pet 2:2, 10, 14, 18). De hånar också föreställningen om Kristi ankomst och verkar avvisa tanken på att Gud ska ingripa i världen och ställa människor till svars (2 Pet 3:3–9). De anklagas för att förvränga Paulus undervisning (2 Pet 3:16) och misstolka profetiorna i Gamla testamentet för att dessa ska ge stöd åt deras föreställningar (2 Pet 1:20–21; 3:16).
Kristi ankomst. Författaren av Andra Petrusbrevet försöker förklara varför Jesus ännu inte kommit, trots ”löftet om hans ankomst” (2 Pet 3:4). Författaren ger tre förklaringar, nämligen att löftet inte bygger på ”skickligt hopdiktade sagor” utan på Petrus eget vittnesmål från det han upplevde vid Kristi förklaring på berget (2 Pet 1:16–18); att även om hans ankomst förefaller att dröja måste man ha i åtanke att en dag för Herren är som tusen år (2 Pet 3:8); och att Jesus velat ge ännu fler chansen att omvända sig och därför dröjt med sin ankomst (2 Pet 3:9, 15).
Domen. I syfte att motverka de falska förkunnarnas lära inskärper författaren att Gud ingriper i historien och inte skonar de gudlösa (2 Pet 2:4–6). Han har redan ödelagt världen en gång genom att dränka den i vatten (2 Pet 2:5; 3:5–6) och han kommer att ödelägga den på nytt, men denna gång genom eld (2 Pet 3:7, 10–12). Efter detta väntar nya himlar och en ny jord (2 Pet 3:13) för de gudfruktiga som Herren räddar (2 Pet 2:9).
Gudsfruktan. Brevets mottagare uppmanas att växa i gudsfruktan (2 Pet 1:3, 6–7) – det vill säga att leva sina liv på ett sätt som behagar Gud. Världen sägs vara en mörk plats (2 Pet 1:19) fördärvad av begäret (2 Pet 1:4) och karakteriserad av människors utsvävande liv och laglösa gärningar (2 Pet 2:7–8). Det går dock att undfly detta sedefördärv och leva ett gudfruktigt liv (2 Pet 1:4–9) och nyckeln till att lyckas med det är kunskap; kunskapen om Gud (2 Pet 1:2–3), kunskapen om framtiden som möjliggör för dem som vet att leva ett heligt och fromt liv i väntan på undergången och den nya jorden (2 Pet 3:11–14), kunskapen om det förgångna, som de närsynta inte förmår att se (2 Pet 1:9).
Tillkomsttid Författaren av brevet identifierar sig som ”Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel” (2 Pet 1:1), och hänvisar till synes till Första Petrusbrevet genom att hävda att det brev han nu skriver är det ”andra brevet” (2 Pet 3:1). Ytterst få forskare anser dock att brevet har skrivits av denne Petrus, även om några få fortfarande menar att så är fallet och då brukar datera det till första halvan av 60-talet. I stället anser man det vara en pseudepigrafi, skriven av någon okänd person längre fram i tiden som valt att utge sig för att vara Petrus för att få större genomslag för sina åsikter. Andra Petrusbrevet skiljer sig avsevärt både i språk och till innehåll från Första Petrusbrevet och de båda breven kan av den anledningen knappast ha samma författare. Andra Petrusbrevet anses vara en av de senaste tillkomna skrifterna i Nya testamentet, möjligen från början av 100-talet, eller från mitten av detsamma. Skriften är svårdaterad. Det finns de som likt Luke Timothy Johnson menar att brevet ändå kan ha skrivits före år 100. Raymond E. Brown menar att detta pseudonyma verk med all sannolikhet var det sista i Nya testamentet som skrevs, och att det troligtvis skedde någon gång i perioden 120–140. Werner Kümmel påpekar att brevet är skrivet efter Judasbrevet, som han daterar till cirka år 100, och att de tecken på gnosis som förekommer tyder på den andra halvan av 100-talet, men att avsaknaden av kristologisk heresi gör att det ändå knappast har skrivits efter år 150. Udo Schnelle förordar en tillkomsttid omkring år 110, Norman Perrin, som menar att det troligen är den sist skrivna boken i Nya testamentet, en tillkomsttid omkring år 140, och Burton L. Mack skriver att forskare traditionellt har förlagt brevet till någon gång under 100-talets andra kvartssekel.
Bevittnande miniatyr|stående|Slutet av Andra Petrusbrevet och inledningen av Första Johannesbrevet i Codex Alexandrinus från 400-talet. Skriften är en av de sämst bevittnade i Nya testamentet. Den äldsta bevarade lämningen av brevet är P72 från cirka år 300 och vari också de tidigaste bevarade texterna av Första Petrusbrevet och Judasbrevet återfinns, men där ingår också andra skrifter som inte kom att ingå i Nya testamentets kanon. Trots att författaren lägger stort fokus på att intyga att detta brev har skrivits av Petrus, har ingen under 100-talet hänvisat till det. Varken Irenaeus, Tertullianus, Cyprianus eller Klemens av Alexandria ens nämner det och det saknas i Muratoriekanon. Det finns dock möjliga anspelningar på brevet före år 200 i den grekiska Petrusapokalypsen och hos Klemens av Alexandria i Brevet till Theodoros, om det är äkta. Andra Petrusbrevets äkthet har tidigt varit ifrågasatt och Origenes är den förste att nämna det i mitten av 200-talet, och han skriver, i vad Eusebios av Caesarea återger,Eusebios, Kyrkohistoria 6:25:8. att det är tveksamt om Petrus har skrivit brevet. Även Eusebios själv skriver att de har fått lära sig att brevet inte hör till Nya testamentet,Eusebios, Kyrkohistoria 3:3:1. men att de flesta ändå erkänner brevet som äkta.Eusebios, Kyrkohistoria 3:25:3. Något senare skriver Hieronymus att många betraktar det andra Petrusbrevet som ett verk som inte har skrivits av Petrus på grund av att dess stil avviker så mycket från den i det första.Hieronymus, Om berömda män 1. Brevet var i många stycken antingen okänt eller betraktat som icke-kanoniskt, men under inverkan av Hilarius av Poitiers, Ambrosius av Milano och Augustinus av Hippo kom brevet slutligen att upptas i kanon.
Författare och enigheten om att det är en pseudepigrafi Bland nytestamentliga forskare har Andra Petrusbrevet färst äkthetsförsvarare. Den vetenskapliga debatten om författarskapet är obetydligare än för någon annan av Nya testamentets böcker. De flesta menar att det är en förfalskning, eller att boken i varje fall inte har skrivits av Petrus, och den betraktas därför allmänt som en pseudepigrafi. Författaren ger sken av att känna till sin egen nära förestående död (2 Pet 1:12–14), ett känt retoriskt knep vid förfalskningar för att få läsaren att tro att den förmenta författaren lämnar sina sista instruktioner, sitt testamente, trots att han egentligen sedan länge varit död. Författaren hävdar till och med att han själv var med vid förklaringen på berget. Brevet innehåller heller inget som tyder på att det har skrivits av någon med judiska föreställningar, vilket man kunde förvänta sig om Petrus hade skrivit brevet. Författaren begår också ett misstag som anses avslöja att han inte är Petrus. I 2 Pet 3:1–2 skriver han, i egenskap av att vara aposteln Petrus, att läsarna ska minnas apostlarnas ord, och i 3:4: ”våra fäder har redan dött”, varvid han till synes glömmer att han själv i egenskap av Petrus också borde ha tillhört dessa döda fäder.
Argument för att Petrus har skrivit brevet Några få forskare argumenterar fortfarande för att Simon Petrus har skrivit brevet. Till stöd för denna åsikt åberopar de 1) att författaren själv säger att han är Petrus, och då använder en ursprunglig hebreisk form av namnet, på grekiska Symeōn Petros (Συμεὼν Πέτρος), samt dessutom hävdar att han själv var med och på plats upplevde Jesu förvandling på berget, 2) att de självbiografiska delarna (framför allt i 2 Pet 1:1, 13–18) är så klart uttalade att om Petrus inte har skrivit brevet måste det betraktas antingen som en medveten förfalskning eller en genomskinlig och troligen inte illa menad fiktion, 3) att det trots allt finns några få tematiska kopplingar mellan de båda Petrusbreven, och 4) att skillnaderna i språket mellan breven kan bero på att Petrus haft hjälp av en grekiskkunnig sekreterare med att skriva det första brevet (se 1 Pet 5:12), medan han själv skrev det andra. Detta avfärdas dock av många med bland annat motiveringen att skillnaderna i innehåll ändå är alltför stora. Dessutom argumenterar några för att flera tidiga författare kan anspela på Andra Petrusbrevet, även om detta inte görs uttryckligen.
Argument emot att Petrus har skrivit brevet Förfalskningar i Petrus namn