Ljunglöfska salongen är ett rum i Medborgarhuset vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm som inrymmer en komplett bevarad salongsinredning från 1878. Sedan 1938 finns den så kallade röda salongen i Ljunglöfs praktfulla privatbostad bevarad på Medborgarhuset.
Historik Ljunglöfska snusfabriken var en tobaksfabrik i Stockholm grundad 1822 av Jacob Fredrik Ljunglöf (1796-1860). Den Ljunglöfska tobaksfabriken var inrymd i husen på gården åt Luntmakargatan med adress Luntmakargatan 19. En lång rad ombyggnader och tillbyggnader skedde under fabrikens tillvaro. Åt Sveavägen behölls bostadshuset i stort sett sådant det hade varit 1839 med kontor och några gästrum i bottenvåningen och en representativ bostadsvåning 1 trappa upp.
När Jacob Fredrik Ljunglöf dog 1860 var han en av Sveriges rikaste män både som meduppfinnare av den nya produktionsmetoden och mannen bakom receptet "Ljunglöfs No. 1", nu Ettan. Jacob Fredrik Ljunglöfs son Knut Ljunglöf (1833-1920), som övertog ledningen, utvecklade sedan varumärket och fabriken till ett ännu mer framgångsrikt företag. Knut Ljunglöf var allmänt känd som "Snuskungen". Knut Ljunglöf var mycket framgångsrik i att utveckla företaget till Europas största rökfria tobaksproducent. Vid sin död efterlämnade han en av de största förmögenheter i Sverige, 16 miljoner kronor. Knut Ljunglöf efterlämnade också den stora egendomen Ljunglöfska slottet i Blackeberg norr om Stockholm.
I tidskriften Svenska Hem från 1928 beskrivs bostadshuset åt Sveavägen med målningar, möblering och annan inredning i biblioteket, blå förmaket och bruna förmaket, den ekboaserade stora matsalen och frukostmatsalen och främst "röda salongen" (Ljunglöfska salongen), som gick genom husets hela bredd. Den "röda salongen" var oförändrad sedan den stora reparation som gjordes 1878 av professor Gustaf Dahl. Arkitekt Dahl förknippas främst med Kungliga biblioteket i Stockholm, som uppfördes 1871-1877. 1928 heter det att "Jag tvivlar på att någonstädes i Stockholm finnes ett mera typiskt bevarat exempel på 1870-1880-talets rumsinredning i dess lyckligaste form." Då huset vid Luntmakargatan revs tio år senare, 1938, tillvaratogs inredningen. Den Ljunglöfska salongen, fanns ursprungligen i snusfabrikör Knut Ljunglöfs våning vid Sveavägen 42–44. Huset vid Sveavägen revs 1938 för att man på platsen skulle nyuppföra Thulehuset. Ett par rum flyttades då och sattes upp i museisyfte i ett för ändamålet avpassat rum i det då nybyggda Medborgarhuset på Södermalm i Stockholm.Carl Mågnus Rosell, Kvarteret Träsket, en skrift utgiven av Försäkrings AB Skandia 1981, sidorna 25-27.
Musiksalongen
Den luxuösa musiksalongen skapades 1878 av Knut Ljunglöf i hans praktvåning på Sveavägen 42-44, dåvarande Stora Bastugatan. Innan Sveavägen blev Sveavägen hette den Stora Badstugatan. Det nya namnet fick vägen vid namnrevisionen 1885.Före 1885 hette Sveavägen Stora Badstugatan. Under det sena 1600-talet lär det ha funnits planer på en esplanadliknande gata från Stockholms slott till Brunnsviken.
Rummet domineras av ett stort klaverinstrument - en stor skulpterad flygel med ett rikt broderat flygeltäcke av blå silkessammet. Det ingår två möblemang i rummet. Det ena möblemanget är ett litet stramare svartmålat möblemang i som ny-Louis seize-stil med det röda sidenet. I Sverige kallades stilen gustaviansk stil och var från en stil inom inredning och konsthantverk cirka 1850–1890. Ny-Louis seize-stil eller Ludvig XVI-stil (ca 1850-1890) och nyrokoko (ca 1850-1890) var samtida nystilar på 1800-talet och hämtade inspiration från olika 1700-talsperioder. Nyrokoko är kurvig och dekorativ och den och hämtade inspiration från rokokonRokoko är en fransk stil inom inredning och konst (ca 1730-1760) som kännetecknas av asymmetriska, organiska kurvor, lätthet, finess och sensualitet, som en reaktion mot den strikta Ludvig XIV-stilen. Den fokuserade på komfort och intimitet, med möbler som hade böjda ben, växtornament, snäckor och förgyllda bronser, vilket gjorde varje möbel till ett konstverk. eller från Ludvig XV:s stil och dess S-böjda ben, svällande former och rocaille-ornament (snäckskal), medan ny-Louis seize (eller Ny-Louis XVI, 1850-1890) är stramare, klassisk och inspirerad av antikens Rom, precis som gustaviansk stil i Sverige. Detta är lite förvirrande eftersom gustaviansk stil i sin tur är en svensk version av Louis seize. Ny-Louis Seize och nyrokoko var således två olika "nystilar" som fanns samtidigt, där nyrokokon var den svulstiga motpolen till den mer återhållsamma, anti-inspirerande ny-Louis seize-stilen, som i Sverige kallas guistaviansk. Det andra möblemanget är ett mjukare helstoppat möblemang i så kallad tapetserarstil eller sadelmakarstil från 1800-talets andra hälft. Tapetserarstilen kännetecknas av helstoppade sittmöbler med litet eller inget synligt trä, djuphäftning och ett överflöd av snörmakerier i form av fransar och tofsar. Populära möbler i tapetserarstil var bland annat emman, schäslonger, divaner, den s-svängda kåsösen (konversationssoffa), små sittpallar i form av puffar och andra fantasifullt utformade sittmöbler. De helstoppade möblerna var klädda med purpurviolett silkessammet (sammet vävt av silke) med speglar i silkesbrokad (brokad (av ital. broccato, eg. "genomstucket") är ett sidentyg med ornament eller figurer i olika färger på monokrom botten) på samma sätt mot gul botten. Golvt täcks av en väldig matta av Aubussontyp. Det är en vävd matta, som är tillverkad i staden Aubusson i Creuse i mellersta Frankrike. Staden Aubusson är även känd för sin tapettillverkning med anor sedan 1500-talet, så kallade Aubusson-tapeter. Aubusson-mattor är tillverkade av högkvalitativ ull, känd för sin hållbarhet och lyxiga textur. Dessa mattor är tillverkade med en traditionell vävteknik som kallas "flat weave" eller "tapestry weave", där inslagstrådarna vävs tätt över och under varptrådarna, vilket skapar en slät och plan yta. I taket hänger en stor ljuskrona i förgylld brons med prismor. Taket i Ljunglöfska salongen är ett polykromt bemålat stucktak. Rummet har väggpaneler som är klädda med röd sidendamast och även sidogardinerna med de förgyllda kornischerna är i röd sidendamast. Ljunglöfska salongen har väggpaneler, rik, målad boasering, målade dörrar och dörröverstycken Väggarna i den Ljunglöfska salongen är klädda med röd sidendamast och det är även sidogardinerna med de förgyllda kornischerna.Astrid Hasselrot, Medborgarhuset i Stockholmarnas hjärtan, sidorna 103-105. Ljunglöfska salongen har rik, målad boasering, dekormålade dörrar och dörröverstycken och möblering i ny-Louis seize och tapetserarstil. Interiören är genomgående av hög kvalitet och utgör en god representant för det sena 1800-talets högborgerliga inredningsideal.
Det berättas att sångerskan Jenny Nyström i just detta rum har varit en av den musikintresserade familjen Ljunglöfs trogna gäster. Det var Knut Ljunglöfs son, grosshandlaren Robert Ljunglöf (1885-1950), som inför den förestående rivningen av det Ljunglöfska huset 1938 kontaktade Stockholms stad. Hans ärende var att han ville donera salongen med fast och lös inredning till staden. Det var stadsantikvarien Gösta Selling, som tillstyrkte donationen. Därefter bedömdes det nya Medborgarhuset vara den mest lämpliga placeringen. Medborgarhusets arkitekt Martin Westerberg (1892-1963) ritade då om hörsalsflygelns tredje plan, och där gavs då plats åt ett rum med salongens exakta mått. Detta rum var "en skör helhet, full av dyrbarheter" och det skulle nu nyttjas, vårdas och förvaltas. Man nämnde musiksoaréer som passande verksamhet.
I det ursprpungliga möblemanget fanns allt det som kunde känneteckna en påkostad salongsinredning. Det var tavlor, kandelabrar, urnor, bordstäcken, ett rikt broderat flygeltäcke av blå silkessammet. Från början ingick det också en jättelik skänkkakelugn. Kakelugnen togs inte emot av Medborgarhuset, den ligger fortfarande nermonterad på fem pallar i Stadsmuseets magasin. I längden fick detta utsökta finrum inte behålla benämningen salong. Benämningen Ljunglöfska rummet verkade vara mer passande med tanke på den rätt undanskymda plats som rummet hade i Medborgarhuset. I stället fick den intilliggande Lilla hörsalen, som ofta användes för dans- och underhållningstillställningar, låna glansen från den Ljunglöfska donationen. Lilla hörsalen gavs då en nybeteckning och den fick heta Ljunglöfska salen eller bara Ljunglöfska.
Efter en händelse under tidigt 2000-tal då nattklubbsgäster bröt sig in i rummet och vandaliserade föremålen var salongen under en period i dåligt skick. I samband med renoveringen av Medborgarhuset har rummet konserverats 2020 och kommer åter att visas som museirum. Ljunglöfska salongen förvaltas av Stockholms stadsmuseum.
Bilder Nyare bilder
Bilder fotograferade av Lennart af Petersens 1945
Upplev Ljunglöfska salongen i 3D Stockholms stadsmuseum på webben: "I Medborgarhuset vid Medborgarplatsen finns en praktfull salongsinredning från 1878. Så här kunde det se ut i den modemedvetna borgarklassens hem vid tiden. Inredningen fanns ursprungligen i snusfabrikör Knut Ljunglöfs våning på Sveavägen. Då byggnaden revs flyttades interiören till Medborgarhuset som då höll på att byggas. Nu kan du uppleva denna tidskapsel i en 3D-modell!" Produktion: Christer Lindqvist/Molithaeus. Uppdaterad 2021-01-26.
Upplev Ljunglöfska salongen i 3D.
Källor
Externa länkar
Kategori:Södermalm Kategori:Enskilda möbler Kategori:Enskilda rum