Pompeji (latin: Pompeii, italienska: Pompei) var under antiken en stad i nuvarande kommunen Pompei i Kampanien i Italien, sydost om vulkanen Vesuvius. Pompeji är känt för att tillsammans med städerna Herculaneum, Stabiae och Oplontis ha blivit förstörd av ett vulkanutbrott år 79 e.Kr. År 1748 började Pompeji grävas ut och blev snart en av inspirationskällorna till den så kallade nyklassicistiska inredningsstilen och arkitekturen. Därefter har utgrävningarna fortsatt samtidigt som Pompeji har blivit ett stort turistmål. 1997 upptogs de arkeologiska områdena i Pompeji, Herculaneum och Torre Annunziata på Unescos världsarvslista.
Pompeji var en hamnstad som fick sin stadsmur på 500-talet f.Kr. Inledningsvis var det en självständig stadsstat men år 88 f.Kr. lyckades den växande stormakten Rom erövra hela den italiska halvön och Pompeji blev en fullvärdig del av det romerska riket.
Vid vulkanutbrottet år 79 e. Kr var staden tätt bebyggd med flervåningshus av sten eller tegel, stenlagda gator, praktfulla tempel, ämbetsbyggnader och teatrar och världens äldsta kända amfiteater. Dricksvatten leddes till staden genom en akvedukt och fördelades till offentliga springbrunnar fördelade över staden. Offentliga badanläggningar var viktiga i stadens sociala liv.
Endast de fria männen var medborgare och en stor del av befolkningen var slavar. Aristokratin levde på inkomster från jordbruk i omgivningen, och även inne i staden fanns en del odlingar. Där fanns också valkerier för ullberedning och tvätt, en stor anläggning för tillverkning av fisksåsen garum och en mängd bagerier, matställen och verkstäder för befolkningens dagliga liv.
Antalet invånare vid tiden för vulkanutbrottet uppskattas till mellan 6 400 och 30 000. De flesta av dem antas ha hunnit fly, men ungefär 2000 har hittats döda. Utgrävningarna av Pompeji har givit mycket kunskap om livet i en romersk stad och har också inspirerat till en mängd litterära och konstnärliga verk. Fortfarande pågår utgrävningar och annan forskning som tolkar och ibland omtolkar de fynd som redan har gjorts.
Historik
Den levande stadens historia miniatyr|Pompejis sydöstra stadsport, efter utgrävningen benämnd Porta Nocera Pompeji ligger på en kulle vid foten av Vesuvius, nära mynningen av floden Sarno, och har under hela sin historia haft betydelse som hamnstad. Om stadens ursprung och tidigaste historia är inte mycket känt. Dess stadsmur byggdes i nuvarande sträckning på 500-talet f.Kr. Stadens kärna låg då i dess sydvästra hörn, och det råder delade meningar om hur resten av området innanför muren användes. Det är troligt att en stor del av det muromgärdade området vid denna tid var öppen odlingsmark, men det förefaller som om det nuvarande gatunätet redan då var utlagt i en eller annan form. Vilken eller vilka folkgrupper som var drivande i stadens tidiga utveckling är inte klarlagt. Kampanien beboddes under denna tid framför allt av osker men där fanns också etrusker, och den betydande grekiska staden Cumae låg bara 50 kilometer från Pompeji. De arkeologiska fynden tyder på kulturellt utbyte mellan dessa grupper.
Kring år 400 f.Kr. tog de oskisktalande samniterna kontrollen över Kampanien, och andra hälften av 300-talet präglades av krig mellan samniterna och den växande stormakten Rom. År 310 f.Kr. använde romarna Pompejis hamn för att landsätta trupper som sedan skövlade och plundrade landsbygden i Sarnodalen. Pompeji och grannstäderna gjorde hårt motstånd men blev besegrade, och vid början av 200-talet blev de bundsförvanter till Rom. Detta innebar att Pompeji hade i stort sett totalt självstyre men var underställt Rom i militära och vad som idag skulle kallas utrikespolitiska frågor.
Tiden som Roms bundsförvant förefaller ha varit gynnsam för Pompeji. Mot 200-talets slut byggdes en stor mängd nya hus och på 100-talet uppfördes en rad offentliga byggnader och påkostade privathus. Det fanns utbredda handelskontakter med andra delar av Medelhavet och kulturen var på många sätt inspirerad av den grekiska. Det växte fram en urban elit, som trots att de kunde vara både rika och mäktiga ändå inte var romerska medborgare. Bundsförvantsstädernas underordnade ställning ledde år 91 f.Kr. till ett uppror, kallat bundsförvantskriget, med kravet på medborgarskap. Under detta krig belägrades Pompeji av den romerske generalen Lucius Cornelius Sulla, som sedermera blev diktator i Rom. Kriget avslutades år 88 f.Kr. och ledde till att hela den italiska halvön blev romersk. Som fullvärdig del av det romerska riket fick Pompeji det latinska namnet Colonia Cornelia Veneria Pompeianorum. Namnet syftar på Sullas familjenamn och hans skyddsgudinna Venus. Pompejis fria män blev romerska medborgare och Sulla skänkte mark i staden till sina militära veteraner, vilket ökade stadens befolkning med kanske så mycket som femtio procent. Från denna tid var Pompeji en romersk stad, och latinet ersatte oskiskan som det officiella språket. Stadsbilden förändrades, bland annat byggdes den stora amfiteatern i stadens sydöstra hörn.
År 62 e.Kr. skadade en kraftig jordbävning Pompeji och ett antal andra städer i Kampanien. Mellan år 62 och 79 återuppbyggdes en del av det som raserats. Bland arkeologer finns flera olika teorier om vilken inverkan jordbävningen hade på livet i staden och på byggnadernas skick och användning.
Vesuvius begraver staden miniatyr|höger|Vesuvius utbrott år 79 med närliggande städer utmärkta. Det gråa fältet visar utbredningen av det dödliga askmolnet från utbrottet.År 79 begravdes Pompeji, flera andra städer och en lång landremsa söder om Vesuvius av ett kraftigt vulkanutbrott. Datum för katastrofen har av tradition ansetts vara den 24 augusti år 79. Detta grundar sig på ett brev från Plinius den yngre till historikern Gaius Cornelius Tacitus (se nedan). Brevet finns dock inte kvar i original och i de avskrifter som bevarats finns flera olika datumangivelser, troligen på grund av misstag vid översättning och transkription mellan olika kalendrar. År 2018 upptäcktes en anteckning på en innervägg i ett nyligen utgrävt hus i Pompeji. Där anges "XVI.K. NOV.IN OLEARIA", läses "16 dagar före kalendas i november i oljerummet". Datumangivelsen motsvarar den 17 oktober. Anteckningen var skriven med kol och tolkades som tillfällig och nygjord, vilket innebär att huset var i bruk i oktober 79. Även andra fynd tyder på att vulkanutbrottet skedde senare under hösten. Bland annat har man i staden funnit frukter och nötter, som endast skördas sen höst.
Vulkanutbrottet begravde staden under aska och pimpsten och förmörkade solen i tre dygn. Det enda pålitliga ögonvittne som såg och dokumenterade händelsen var Plinius den yngre, som befann sig i grannstaden Stabiae. I ett brev beskriver han vulkanutbrottet och händelserna under dygnet efter det. Brevet skrevs omkring tjugofem år senare. Plinius beskriver hur han såg ett märkligt fenomen växa fram över Vesuvius: ett jättelikt mörkt moln format likt en pinje steg upp från bergets krön. Efter en tid rusade molnet ner längs sidorna på berget och täckte allt omkring sig, inklusive det omkringliggande havet. Han berättar också att hans morbror Plinius den äldre dog i utbrottet efter att ha seglat dit från Misenum på andra sidan Neapelbukten för att undersöka fenomenet.
Själva vulkanutbrottet föregicks troligen av skalv och mindre jordbävningar som varnade befolkningen och fick många att ge sig iväg från området. Vid utbrottet kastades överhettad gas, aska och halvsmält sten mer än 17 kilometer upp i luften och föll sedan ned. Under loppet av några timmar begravdes Pompeji av ett fyra till sju meter tjockt lager av vulkanisk aska och små bitar av pimpsten, ett lätt stenmaterial som bildats av stelnad magma. När det slutat regna sten och aska återvände många människor till staden, men tio timmar senare kom en andra explosion i vulkanen. Ett pyroklastiskt flöde av het och giftig gas svepte som en storm nedför berget och dödade allt i sin väg på bara några minuter.
Uppskattningsvis dödades 2 000 av Pompejis invånare av katastrofen, antingen begravda av aska och pimpsten eller brända, kvävda och förgiftade av det pyroklastiska flödet. Det betyder att huvuddelen av stadens befolkning hade tagit varningarna på allvar och hunnit fly.
Återupptäckt och utgrävningar miniatyr|Olika skeden i utgrävningen av Pompeji. Karta från 2018 upprättad av Christoph Scholz. miniatyr|Pompeji med Vesuvius i bakgrunden. miniatyr|Fasad vid genomfartsgatan Via dell'Abbondanza, med svart sockelmålning till 1,5–2 meters höjd och hög ingång till ett privat bostadshus. Målning i Vittorio Spinazzolas utgrävningsrapport.
Under tiden närmast efter vulkanutbrottet var byggnadernas övre delar synliga och staden var lätt att hitta. Byggnadsmaterial och värdefulla föremål, såsom marmorstatyerna på Forum, fördes bort på kejserligt initiativ för att bekosta stöd åt de drabbade, och hus plundrades.John J. Dobbins, Pedar W. Foss, The World of Pompeii, , p. 125 Genom flera ytterligare vulkanutbrott kring år 500 begravdes staden helt och platsen föll i glömska. På 1590-talet upptäcktes romerska väggmålningar när arkitekten Domenico Fontana grävde en tunnel genom området för att leda om floden Sarno. Platsen identifierades dock inte som det försvunna Pompeji.
Grannstaden Herculaneum återupptäcktes 1738 och Pompeji 1748, och sedan dess har de blivit föremål för utgrävningar med olika mål och inriktning. Inledningsvis inriktades utgrävningarna mot att finna antika föremål, väggmålningar och skulpturer som gick att sälja på antikmarknaden eller placeras i samlingar hos de furstar som behärskade området. De pågående utgrävningarna besöktes av konstnärer och kungligheter och Pompeji blev en av inspirationskällorna för den nyklassicistiska arkitektur- och inredningsstil som utgick från grekisk och romersk byggnadskonst. De tidiga utgrävningarna tog dock ingen hänsyn till att bevara husen och mycket blev förstört. Från 1800-talets början gjordes utgrävningarna mera hänsynsfullt och systematiskt, och kring 1860 var större delen av stadens västra halva utgrävd.
1863–1874 leddes utgrävningarna av Giuseppe Fiorelli. Han intresserade sig för staden som helhet och inte bara dess enskildheter. Fiorelli delade in staden innanför ringmuren i 9 "regioner", var och en bestående av ett antal kvarter – insulae. Denna indelning är sedan dess allmänt vedertagen i forskning och litteratur om Pompeji. Arkeologerna gav också namn åt gatorna och många av byggnaderna, men dessa har oftast ingenting med de ursprungliga namnen att göra.miniatyr|Plan över Pompeji med regionerna markerade.Giuseppe Fiorelli införde tekniken att injicera gips i utrymmet som lämnats av upplösta kroppar, för att perfekt återskapa formerna av Vesuvius offer. Samma teknik har även använts för att rekonstruera brända träföremål, såsom portar, möbler och verktyg.
Många väggmålningar och mosaiker monterades ned och fördes till det arkeologiska museet i Neapel. Under de tidiga utgrävningarna gjordes det utan hänsyn till målningarnas roll i en helhet och ibland också utan tydlig angivelse av varifrån de hämtats. På 1880-talet gjorde August Mau en analys av romerskt interiörmåleri med utgångspunkt från målningarna i Pompeji. Hans beskrivning av fyra "stilar" har förblivit vägledande vid kategorisering och datering av sådant måleri men har åtminstone delvis ifrågasatts av modern forskning.
På 1910- och 1920-talen leddes utgrävningarna av Vittorio Spinazzola. Till skillnad från tidigare utgrävningar lade han stor vikt vid att bevara och avbilda fasaderna på vanliga hus. Hans viktigaste publikation, som utkom först 1953, tio år efter Spinazzolas död, har haft mycket stor betydelse för bilden av husen i Pompeij.