Nancy Harkness Love, född Hannah Lincoln Harkness 14 februari 1914 i Houghton i Michigan, död 22 oktober 1976 i Martha's Vineyard i Massachusetts, var en amerikansk pilot och överstelöjtnant vid amerikanska arméns flygvapenenhet transportflygkommando under andra världskriget.
Barndom och utbildning Nancy Harkness Love föddes 1914 som dotter till Robert Bruce Harkness och Alice Graham Harkness (född Chadbourne) i Houghton, en liten stad på Keweenawhalvön i nordvästra Michigan, som bland annat hyser Michigan Technological University. Hennes far var verksam som läkare i staden och familjen var välbeställd, vilket tillät henne att redan vid en tidig ålder utveckla och befästa ett brinnande intresse för flyget. Flyget var vid den här tiden en tämligen ny och ofta farlig sysselsättning, men det tilltalade Love, som beskrivs som ett äventyrslystet och rastlöst barn. Som trettonåring var hon en av flera tusen åskådare, som den 21 maj 1927 bevittnade Charles Lindbergs landning på Le Bourget utanför Paris, efter dennes historiska soloflygning över Atlanten. Hon hävdade senare att den upplevelsen inte nämnvärt hade påverkat hennes flygintresse "även om det borde ha gjort det", som hon själv uttryckte det. Det som befäste hennes vilja att bli pilot var när hon 1930 fick flyga för första gången. En pilot på besök i Houghton sålde flygturer för "en penny pundet" och efter landningen började Love tjata på sina föräldrar om att få ta flyglektioner. Moderns protester och påpekanden att "trevliga, unga damer ägnar sig inte åt sådana saker", hjälpte inte. Samma höst, vid 16 års ålder, tog hon sin första flyglektion och inom en månad erhöll hon sitt flygcertifikat för privat bruk. Flygcertifikat Licensnivå Utfärdande Privat 7 nov. 1930 Kommersiell juli 1933 Instrumentbehörighet nov. 1940 Tabellen är hämtad ur Hyatt (2009) Sin grundläggande skolning fick hon vid internatsamskolan Milton Academy i Milton i Massachusetts. De hade strikta uppföranderegler, som bland annat innefattade ett förbud mot flygning. Att bryta mot regeln innebar relegering, men Love lyckades hålla sitt flygcertifikat hemligt och smet regelbundet iväg till närliggande Boston, där hon kunde hyra ett flygplan för några timmars flygning åt gången. När hon efter sina grundskole- och high school-examina flyttade till Poughkeepsie i New York, för studier vid Vassar College, blev det istället först till flygplatsen i Poughkeepsie och därefter till Cape Cod och flygplatsen där, som hon ställde sin håg. Som enda elev med flygcertifikat blev hon mycket uppmärksammad och kallades det första året för "The Flying Freshman" (sv. "den flygande förstaringaren"). Uppmärksamheten gjorde att hon kunde passa på att tjäna lite extrapengar genom att erbjuda sina medstudenter flygturer mot betalning – och det rådde ingen brist på kunder. Detta trots att hon inte var helt förskonad från olyckor: hon genomförde en dramatisk nödlandning på en äng utanför Vassar, med två klasskamrater som passagerare; på Poughkeepsies flygplats fick hon det plan hon och hennes instruktör flög att haverera, vilket ledde till att instruktören förlorade synen på ena ögat; och hon gjorde en så våghalsig och låg överflygning över universitetsområdet, att rutorna skallrade och hon själv blev avstängd i två veckor och dessutom förbjöds att flyga under resten av terminen. Men de små flygjobb hon fick under sin tid vid Vassar var en erfarenhet, som skulle visa sig värdefull. Hennes familj drabbades så hårt av den ekonomiska krisen att Love i januari 1934 måste avbryta sin utbildning.
Mellankrigstiden höger|miniatyr|Bild 1. Vattentornet i Wykoff, Minnesota, är ett exempel på hur vattentorn märktes med ortnamn för att underlätta flygnavigering. För första gången i livet stod Love utan försörjning, men inte särskilt länge. Hennes flygerfarenhet visade sig vara efterfrågad och hon kunde snabbt få anställning som flygplansförsäljare och demonstrationspilot, först vid Beechcraft och därefter WACO Aircraft. Men det var inte bara hennes flygkunskaper som var efterfrågade. Flygning sågs som något maskulint och tanken var att få de presumptiva kunderna att tänka att "om en flicka kan göra det, så kan vem som helst göra det". 1934 tog hon anställning vid Inter-City Air Lines, ett flygbolag som var baserat i Boston. Bolaget drevs och ägdes av Robert M. Love, en ung man som var utbildad vid Princeton och MIT och som också var major i reserven för Army Air Corps (AAC). Arbete 1934–1942 Arbete och arbetsplats Tidsperiod Försäljnings- och demonstrationspilot, Boston 1934–35 Flygmärkning, Bureau of Air Commerce 1935–36 Testpilot, Hammond Model Y 1936–37 Testpilot, Gwinn Aircar, Buffalo 1937–38 Försäljnings- och demonstrationspilot, eget företag, Boston 1938–42 Tabellen är sammanställd utifrån Hyatt (2009) och National Aviation Hall of Fame Love arbetade för Inter-City Air Lines under ett år innan hon började vid Bureau of Air Commerce, en kortlivad (1934–1938) statlig myndighet som bildades ur Aeronautics Branch vid Department of Commerce som en del av president Franklin D. Roosevelts omstrukturering av USA:s federala myndigheter under och efter den ekonomiska krisen på 1930-talet. Inom Bureau of Air Commerce var hon knuten till Airmarking Section (sv. ung. "flygmärkningsavdelningen") och ett projekt där vattentorn och byggnader över hela USA märktes med namnet på den stad där de stod, som navigeringsstöd för piloter (bild 1). Men hon hade inte släppt kontakten med Robert Love i Boston. I januari 1936 gifte de sig och Nancy Love började återigen arbeta för Inter-City Air Lines. Men samtidigt tog hon andra påhugg, bland annat som testpilot. Mellan 1936 och 1938 arbetade hon med testflyningar, först i en Hammond modell Y, den första ptototypen av det som skulle bli "säkerhetsplanet" Stearman-Hammond Y-1, och därefter i en Gwinn Aircar, som hade utrustats med ett nytt, trehjuligt landställ, som senare blev standard på många flygplansmodeller. Love var inte lika utåtriktad eller välkänd som Jacqueline Cochran, men hon fick ändå en del uppmärksamhet i olika medier, ibland för sin kompetens, men oftast för sitt utseende. Hon var i intervjuer alltid noga med att tona ner bilden av sig själv som en ovanligt kompetent kvinna, som trots sin femininitet kunde hantera så komplicerade tingestar som flygmaskiner:
Kort efter att Nazityskland hade gått in i Frankrike i maj 1940, skrev Love till överstelöjtnant Robert Olds. Olds var för tillfället placerad vid Air War Plans Division (AWPD) vid United States Army Air Corps (USAAC), men skulle ett år senare leda grundandet av Air Corps Ferrying Command (ACFC) vid Air Transport Command (USAAF-ATC). I sitt brev skrev Love att hon hade hittat 49 utmärkta kvinnliga piloter, var och en med mer än 1 000 flygtimmar, som skulle kunna hjälpa till att frakta militärflygplan från fabrikerna till sina respektive baser. Olds tyckte om idén och sammanställde en plan om integrering av civila, kvinnliga piloter i ACFC, som han skickade till general Henry H. "Hap" Arnold, befälhavare över den amerikanska arméns flygvapenstyrkor, United States Army Air Forces (USAAF). Också general Arnold tyckte om idén, men avslog trots det förslaget efter att Jacqueline Cochran hade avkrävt honom ett löfte att inte driva igenom några förslag rörande kvinnliga piloter, som inte samtidigt innebar att dessa blev underofficerare under befäl av andra kvinnor.
Andra världskriget höger|miniatyr|Bild 2. Nancy Love, pilot (t.v.) och Betty Huyler Gillies, andrepilot (t.h.), de första kvinnorna att flyga det tunga bombflygplanet Boeing B-17, även kallat den flygande fästningen. Under de två första åren av andra världskriget var USA officiellt en neutral stat. Men i och med den japanska attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 och Nazitysklands och Kungariket Italiens därpå följande krigsförklaringar mot USA, blev landet en stridande part på de allierades sida. Som en följd av detta kallades Loves make Robert Love tidigt under 1942 in till aktiv tjänst som vice stabschef vid ACFC, vars högkvarter låg i Munitions Building i Washington, D.C. Love följde med honom till Washington och fick den 11 mars en civil tjänstemannaposition vid verksamhetskontoret för ACFC:s nordöstra sektor i Baltimore i Maryland. Hon kom därmed att tillhöra Domestic Division (sv. "inrikesdivisionen"), under befäl av överste William H. Tunner. Domestic Division stöptes några månader senare om till Ferrying Division (sv. "leveransflygdivisionen"), förlagd under Air Transport Command (ATC), och Loves arbetsplats bytte därmed namn till 2nd Ferrying Group. US Army Air Forces (USAAF) 1942–1948 Postering Tidsperiod Air Transport CommandBaltimore, Maryland mars 1942 – sept. 1942 Women's Auxiliary Ferrying SquadronWilmington, Delaware sept. 1942 – aug. 1943 Women Airforce Service PilotsCincinnati, Ohio aug. 1943 – dec. 1944 Air Transport Command dec. 1944 – 1948 Under tiden vid ACFC:s verksamhetskontor pendlade Love dagligen i sitt eget flygplan mellan parets hem i Washington och kontoret i Baltimore. Major Loves kontor låg nära överste Tunners och under en konversation mellan de båda nämnde majoren i förbifarten att hans hustru flygpendlade och berömde hennes skicklighet som pilot, vilket fångade Tunners uppmärksamhet. Han höll just på att leta efter erfarna piloter, som kunde leverera nybyggda flygplan från fabrikerna till de olika flygbaserna i landet. Major Love nämnde då Loves förslag från 1940 och föreslog att Tunner själv skulle ta upp frågan med hustrun.
Under mötet mellan Love och Tunner lyckades hon övertyga översten om att det var en god idé att använda erfarna, kvinnliga piloter för att förstärka och komplettera den befintliga pilotkåren. Han bad henne att skriva ett förslag till en kvinnlig leveransflygdivision och skickade en sammanfattning av mötet till sin närmaste överordnade, brigadgeneral Harold L. George, med rekommendationen, att Love och de andra kvinnliga piloterna skulle ges officersfullmakt och posteras vid Women's Army Corps (WAAC). Det visade sig att Love hade gjort ett mycket gott intryck på Tunner. När hans rekommendation avslogs av arméledningen utsåg han henne istället till Executive of Women's Pilots (sv. ung. "chef för enheten för kvinnliga piloter"), med postering i hans egen stab, för att hon skulle kunna fortsätta att arbeta med projektet. Under hösten 1942 godkände till slut general Arnold Loves och Tunners förslag, efter flera års vacklande i frågan, och krigsminister Henry Stimson utnämnde Love till chef för en nybildad flygflottilj: Women’s Auxiliary Ferrying Squadron (WAFS). Inom några månader hade hon rekryterat 29 erfarna kvinnliga piloter och i september samma år började WAFS flyga från basen vid arméns flygfält New Castle Army Air Field i Wilmington i Delaware, som en del av 2nd Ferrying Group. Love var medveten om att minsta snedsteg skulle kunna få arméledningen att avblåsa projektet. Hon krävde av sina piloter att de skulle föra sig på ett absolut oförvitligt sätt och tog tjuren vid hornen när journalister var mer intresserade av hur piloterna inom WAFS såg ut i uniform, än hur det kom sig att de bar uniform: