miniatyr|Författaren Julian Fellowes, skaparen av TV-serien Downton Abbey, blev 2011 utnämnd till Life peer med titeln Baron Fellowes of West Stafford och sitter på de konservativas bänk i överhuset. Life peer är i Storbritannien utnämnda eller adlade personer vars titlar inte kan ärvas, till skillnad från ärftliga pärer. Life peers utses av monarken på inrådan av premiärministern. Med undantag för hertigdömet Edinburgh, som tilldelades prins Edward på livstid 2023, har alla Life peers som tilldelats sedan 2009 inrättats enligt Life Peerages Act 1958 med barons rang och ger sina innehavare rätt att sitta och rösta i Överhuset, förutsatt att de uppfyller kvalifikationer som ålder och medborgarskap. Legitima barn till en Life peer som utsetts enligt Life Peerages Act 1958 har rätt att titulera sig med prefixet "The Honourable", även om de inte kan ärva själva adelskapet. Före 2009 kunde även Life peers av barons rang inrättas enligt Appellate Jurisdiction Act 1876 för högre domare (kallade Laglorder).
Före 1887 Kronan utfärdar pärsvärdigheter av två slag, en som är ärftlig och en för livet. Under pärsvärdighetens tidiga dagar hade regenten rätt att kalla individer till ett parlament utan att vara skyldig att sammankalla dem igen. Med tiden fastställdes det att när en pär väl hade kallats skulle han eller hon behöva kallas för återstoden av sitt liv, och senare att pärens arvingar och efterträdare också skulle kallas, vilket befäste den ärftliga principen.
Icke desto mindre dröjde sig Life peers kvar. Från Jakob I:s regeringstid till Georg II:s (mellan 1603 och 1760) skapades 18 Life peers för kvinnor. Kvinnor var dock uteslutna från att sitta i överhuset, så det var oklart om en Life peer skulle ge en man rätt att göra detsamma. I över fyra århundraden – om man räknar bort dem som satt i Cromwells överhus under Interregnum – hade ingen man gjort anspråk på en plats i överhuset i kraft av en Life peer. År 1856 ansågs det nödvändigt att lägga till en pär skolad i juridik till Överhuset (som var den sista appellationsdomstolen), utan att tillåta pärens arvingar att sitta i Överhuset och utöka dess antal. Sir James Parke, en baron (domare) i finansdepartementet, utnämndes till Baron Wensleydale på livstid, men Överhuset kom fram till att pärsvärdigheten inte gav honom rätt att sitta i Överhuset. Lord Wensleydale utnämndes därför till en ärftlig pär (i slutändan hade han inga söner, så hans pärsvärdighet gick inte vidare till en arvinge).
Regeringen lade fram ett lagförslag om att tillåta inrättandet av två Life peers med platser i Överhuset för domare som hade innehaft sitt ämbete i minst fem år. Överhuset godkände det, men lagförslaget förlorades i Underhuset.
År 1869 lade earl Russell fram ett mer omfattande lagförslag om Life peer. Vid varje given tidpunkt kunde det finnas 28 Life peers; Högst fyra skulle skapas under ett och samma år. Life peer skulle väljas bland högre domare, statstjänstemän, högre officerare i Storbritanniens armén eller Royal Navy, medlemmar av Underhuset som hade tjänstgjort i minst tio år, vetenskapsmän, författare, konstnärer, pärer från Skottland och pärer från Irland. (Pärerna i Skottland och Irland hade inte alla platser i Överhuset, utan valde istället ett antal skotska representativa pärer.) Lagförslaget förkastades av Överhuset vid dess tredje behandling.
Appellate Jurisdiction Act 1876 tillät inrättandet av Life peer med barons rang för högre domare i Överhuset. Ursprungligen var det meningen att Lord of Appeal in Ordinary, som skapats på detta sätt endast skulle sitta i Överhuset medan de tjänstgjorde som domare, men 1887 (när Lord Blackburn, den första personen som utnämndes enligt Appellate Jurisdiction Act 1876) gick i pension föreskrev Appellate Jurisdiction Act 1887 att före detta domare skulle behålla sina platser på livstid.McKechnie, William Sharp, 1909: The reform of the House of Lords; with a criticism of the Report of the Select Committee of 2nd December, 1908, p.13 Bruket att utse Life peer enligt Appellate Jurisdiction Act 1876 upphörde i och med inrättandet av Storbritanniens högsta domstol 2009. Sittande domare i Högsta domstolen får inte automatiskt Life peer, men har rätt att använda den juridiska artighetstiteln "Lord" eller "Lady" på livstid.
Life Peerages Act 1958
Life Peerages Act sanktionerar det reguljära beviljandet av Life peer, men befogenheten att utnämna Lords of Appeal in Ordinary enligt Appellate Jurisdiction Act gjordes inga undantag. Lagen satte inga gränser för hur många pärsvärdigheter som regenten kunde tilldela, vilket gjordes i lagen Appellate Jurisdiction Act. En pär som inrättats enligt Life Peerages Act har rätt att sitta i Överhuset, förutsatt att han eller hon är minst 21 år gammal, inte straffas för förräderi och är medborgare i Storbritannien eller medlem av Commonwealth of Nations, och har skatterättslig hemvist i Storbritannien.
Livstidsbaronier enligt lagen om Life Peerages Act utdelas av regenten, men beviljas i praktiken endast på förslag av premiärministern.
Life peers som utnämnts enligt Life Peerages Act får inte lön, om de inte också innehar ministerposter. De har dock rätt till ett bidrag på 300 pund för resor och uppehälle för varje dag som ledamoten "skriver in sig" i Överhuset, även om han eller hon inte behöver delta i Överhusets verksamhet.
"Working peers" Då och då publiceras listor över "working peers". De utgör inte en formell klass, utan representerar de olika politiska partierna och förväntas regelbundet närvara i Överhuset. De flesta nya utnämningar av Life peers faller inom denna kategori.
Normalt sett väljer premiärministern bara ledamöter från sitt eget parti, men tillåter ledarna för oppositionspartierna att rekommendera ledamöter från sina partier. Premiärministern kan bestämma hur många ledamöter varje parti får föreslå. De kan också välja att ändra dessa rekommendationer, men gör det av hävd inte.
"People's peer" Pärer kan skapas på opartisk basis. Tidigare var det premiärministern som gjorde nomineringar enbart på grundval av meriter, men denna funktion överfördes delvis till en ny, icke-lagstadgad utnämningskommission för Överhuset år 2000. Individer som rekommenderas till pärsvärdighet av kommissionen går vidare till att bli vad som har beskrivits av vissa i brittiska medier som "people's peers" ("folkets jämlikar"). Kommissionen granskar också partiernas rekommendationer för "Working peers" för att säkerställa säkerheten. Premiärministern kan bestämma hur många ledamöter kommissionen kan föreslå och kan också ändra rekommendationerna. Återigen, av konvention görs ingen ändring av kommissionens rekommendationer.
Hedersbetygelser Individer kan utses till pärer i olika hederslistor som belöningar för prestationer. Dessa pärer förväntas inte närvara vid Överhuset regelbundet, men det står dem fritt att göra det om de vill. New Year Honours List, King's Birthday Honours List (för att markera regentens officiella födelsedag, den tredje lördagen i juni), Dissolution Honours List (för att markera upplösningen av parlamentet) och Resignation Honours List (för att markera slutet på en premiärministers ämbetsperiod) används alla för att tillkännage utnämningar av Life peers.
Offentliga ämbeten Utnämningar kan göras för personer som gått i pension från viktiga offentliga ämbeten, till exempel premiärminister, talman i Underhuset eller ärkebiskop av Canterbury eller York.
Sir Alec Douglas-Home, som hade avsagt sig sin ärftliga titel som 14:e earl av Home när han blev premiärminister, var den förste tidigare innehavaren av ämbetet som fick ett livstidsbaroni. Harold Wilson, James Callaghan och Margaret Thatcher blev alla Life peers efter att de dragit sig tillbaka från Underhuset. David Cameron fick en Life peer när han utsågs till utrikesminister under Rishi Sunak. Theresa May tilldelades en Life peer i 2024 års Dissolution Honours. Edward Heath och John Major valde att inte bli Life peers. Tony Blair, Gordon Brown, Boris Johnson och Liz Truss har ännu inte fått någon Life peer. Från och med juli 2024 är Rishi Sunak fortfarande parlamentsledamot.
Harold Macmillan avböjde en pärsvärdighet när han lämnade ämbetet, men över 20 år efter att han gått i pension accepterade han ett andra erbjudande från den sedvanliga ärftliga earlen för avgående premiärministrar, som Earl av Stockton (1984). Detta var det sista earldömet som erbjöds utanför den kungliga familjen. Även om David Lloyd George också väntade en liknande period på sitt earldöme, har de flesta erbjudanden gjorts och accepterats kort efter pensioneringen, såsom earlerna av Oxford och Asquith, Baldwin, Attlee och Avon.
Många kabinettsmedlemmar, inklusive finansminister, utrikesministrar, inrikesministrar och försvarsministrar, som gått i pension sedan 1958 har i allmänhet utnämnts till Life peer. William Whitelaw utnämndes till ärftlig viscount på rekommendation av Margaret Thatcher. Viscount Whitelaw dog utan manlig avkomma. miniatyr|När underhusets talman John Bercow avgick 2020 fick han inte den sedvanliga titeln Life peer. Sedan 1971 har Life peer i allmänhet tilldelats talmän i Underhuset vid pensionering, och de har suttit som crossbenchers. (Tidigare hade avgående talare av sed fått en ärftlig pärsvärdighet mellan 1780 och 1970, vanligtvis ett viscountcy.) George Thomas var den ende talmannen efter 1971 som fortfarande fick en ärftlig pärsvärdighet istället för en Life peer, och han blev Viscount Tonypandy, men han dog utan manlig avkomma. Konventionen bröts 2020 när den avgående talmannen John Bercow inte beviljades en Life peer, det första nekandet av en pärsvärdighet till en tidigare talman på över 200 år. Vid den tiden var Bercow under utredning angående anklagelser om mobbning, och regeringen hävdade att Bercow skulle misslyckas med ett "anständighetstest" som genomfördes för alla nominerade. För ovanlighetens skull nominerades Bercow till pärsvärdighet av den dåvarande oppositionsledaren och Labourledaren Jeremy Corbyn.
Premiärministern fortsätter att rekommendera ett litet antal tidigare innehavare av offentliga ämbeten för pärsvärdigheter. Detta inkluderar i allmänhet försvarsstabschefer, kabinettssekreterare och chefer för diplomattjänsten. Varje ärkebiskop av Canterbury som har gått i pension sedan 1958 har blivit Life peer, liksom de senaste ärkebiskoparna av York när de gått i pension. Ett litet antal andra biskopar – som David Sheppard i Liverpool och Richard Harries i Oxford – adlades när de gick i pension. Lord Chamberlain är traditionellt en medlem av Överhuset och adlas därför vid utnämning (om han inte redan är en pär), medan de flesta avgående privatsekreterare till regenten och cheferna för Bank of England också har blivit pärer.
Höga ämbetsmän inom rättsväsendet har ibland utnämnts till Life peers när de tillträtt sina ämbeten. Alla Lord Chief Justices i England och Wales har sedan 1958 utnämnts till Life peers enligt Life Peerages Act, med undantag för Lord Woolf, som redan var Lord of Appeal in Ordinary innan han blev Lord Chief Justice. På samma sätt utnämndes Lord Reed till Life peer 2019 när han utsågs till ordförande för Högsta domstolen, och alla hans föregångare i den rollen hade redan utnämnts till Life peers som tidigare Lords of Appeal in Ordinary.