Sven Olof Joachim Palme (), född 30 januari 1927 i Stockholm, död 28 februari 1986 i Stockholm, var en svensk socialdemokratisk politiker.
Han var Sveriges statsminister 1969–1976 och från 1982 fram till sin död 1986 samt var partiledare för Socialdemokraterna från 1969 till sin död.
År 1980, när Socialdemokraterna befann sig i opposition, utsågs Palme till särskild medlare för FN i Iran–Irak-kriget. Han var utbildad jurist.
Palme mördades fredagen den 28 februari 1986 vid korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm och händelsen väckte stor internationell uppmärksamhet.Halden.no. “34 år siden Olof Palme falt” Mordet är fortfarande ouppklarat.
Biografi Uppväxt och familj
Olof Palme föddes i Svea Artilleriregementes församling på Östermalm i Stockholm och växte upp i familjens våning på Östermalmsgatan 36. Hans föräldrar var Gunnar Palme (1886–1934), verkställande direktör för försäkringsbolaget Thule, och Elisabeth von Knieriem (1890–1972), som föddes i Livland men 1915 kom som flykting till Sverige. Morfadern var balttysken Woldemar von Knieriem och farmodern Hanna von Born var av finlandssvensk adel.
Som fyraåring talade Palme franska med sin barnsköterska, tyska med sin mor och svenska med sina syskon. Han talade även ryska med sina kusiner. Somrarna tillbringades på morföräldrarnas gård Skangal, tio mil nordost om Riga. Olof Palmes syskon var Claës Palme (1917–2006), Catharina Palme Nilzén (1920–2002) och halvbrodern Sture Gunnarsson (1911–2005). Olof Palme var sonson till Sven Palme, verksam i samma försäkringsbolag som Palmes far, samt brorson till historikern Olof Palme (1884–1918) och vidare kusin till Sven Ulric Palme och syssling till Ulf Palme.
Utbildning och tidig karriär Palme tillbringade sina första skolår i Beskowska skolan på Östermalm i Stockholm, där han började direkt i andra klass våren 1934. Vid tio års ålder skrevs han in vid Sigtuna humanistiska läroverk. Under åren på Sigtuna hade han ett stort idrottsintresse och spelade bandy som målvakt i samma lag som journalisten Hemming Sten. 1944 avlade han studentexamen med genomsnittsbetyget A och började därefter skriva i Svenska Dagbladet. Han skrev bland annat recensioner och reportage under signaturen SOJ (Sven Olof Joachim). Hösten 1944 ryckte Palme in till militärtjänstgöring vid sjätte skvadronen vid Norrlands dragonregemente (K 4) i Umeå. Han började sedan på aspirantskolan vid Livregementets husarer (K 3) i Skövde och blev efter några månader sergeant och i november 1948 fänrik i kavalleriets reserv.
Efter krigsslutet fortsatte Palme sina studier i USA, där han 1948 blev Bachelor of Arts vid Kenyon College. Där tillhörde han skollaget i fotboll. Under sin akademiska studietid reste han runt i USA. Han återvände till Sverige där han studerade juridik och avlade juristexamen vid Stockholms högskola 1951. Under sina studieår där var Palme medlem i Socialdemokratiska studentklubben i Stockholm (SSK). År 1952 blev Palme ordförande i Sveriges förenade studentkårer, ett uppdrag han innehade under ett år. Åren 1953–1954 arbetade han som förste byråsekreterare vid Försvarsstaben. Sommaren 1955 genomgick Palme en stridskurs för ryttartruppchefer och blev på nyåret 1956 befordrad till löjtnant i kavalleriets reserv.
Palme hade, enligt honom själv, blivit socialdemokrat genom tre viktiga händelser. Den första av de tre händelserna han avsåg var skattedebatten i Stockholms konserthus 1947 mellan socialdemokraten Ernst Wigforss, Högerpartiets Jarl Hjalmarson och Folkpartiets Elon Andersson; den andra var USA-vistelsen 1948, då de stora klassklyftorna där uppdagades för honom. Det tredje var en Asien-resa 1953, när han ställdes inför kolonialismens konsekvenser.
Hösten 1953 anställdes Palme i Regeringskansliet, som sekreterare till statsminister Tage Erlander. Till en början utförde han arbetet parallellt med anställningen på Försvarsstaben, men från våren 1954 var han i Regeringskansliet på heltid. År 1961 avancerade han till byråchef.
Palme var styrelseledamot för ABF 1955–1961 och studieledare för SSU 1955–1961. Han var riksdagsledamot i första kammaren 1958–1968 för Jönköpings län, i andra kammaren för Stockholms stad 1969–1970 och i enkammarriksdagen för Stockholms kommun 1971–1986. Han satt i Nämnden för internationellt bistånd (NIB) 1962–1963, Vuxenutbildningsdelegationen från 1961 samt Arbetsgruppen för svensk utlandshjälp från 1962. Ett av hans första viktigare uppdrag var som ordförande för Studiesociala utredningen 1959–1963 samt Studiehjälpsutredningen 1962–1963.
Statsråd miniatyr|Kårhusockupationen i Stockholm 1968. Den dåvarande utbildningsministern Palme talar till studenterna, som ockuperat sitt eget kårhus. Palme inträdde i regeringen 19 november 1963 som konsultativt statsråd i Statsrådsberedningen och 25 november 1965 utsågs han till statsråd och chef för Kommunikationsdepartementet. Som kommunikationsminister var han ansvarig för högertrafikomläggningen i september 1967. Han avancerade därefter till posten som ecklesiastikminister 29 september 1967. Palme blev Sveriges siste ecklesiastikminister eftersom departementet 1968 bytte namn till Utbildningsdepartementet. Därefter titulerades han utbildningsminister. Både som kommunikationsminister och som utbildningsminister var han ansvarig för radio- och tv-frågor, och han arbetade i den rollen för att hålla svenska etermedier fortsatt fria från reklam.
Den 1 oktober 1969 valdes Palme till ny partiordförande för Socialdemokraterna efter Tage Erlander vid partikongressen i Folkets hus i Stockholm.
Statsminister Första perioden (1969–1976)
miniatyr|höger|Palme i diskussion på Norra Bantorget i Stockholm, första maj 1973. Den 14 oktober 1969 tillträdde Palme posten som Sveriges statsminister. Som statsminister gjorde han sig känd som kritiker av USA:s militära intervention i Vietnam.
Efter riksdagsvalet 1973 kunde Palme sitta kvar som statsminister, men valet resulterade i den så kallade lotteririksdagen (s+vpk: 175 mandat; c+m+fp: 175 mandat). Under mandatperioden 1973–1976 kunde regeringen Palme ändå driva igenom några betydelsefulla reformer, bland annat lagen om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och lagen om en allmän föräldraförsäkring. 1975 trädde den nya författningen i kraft, vilket bland annat innebar att monarkens uppgifter kraftigt beskars (till exempel vid regeringsbildningen). Om Sverige till namnet ännu var en monarki, var det i praktiken snarast en republik. Monarkins framtida status hängde därför, med Palmes egna ord, bara på "ett penndrag".
Opposition Efter valet 1976, då kärnkraftsfrågan kom i fokus och de borgerliga fick majoritet, tvingades socialdemokraterna och Palme att avgå (officiellt 8 oktober 1976). Vid denna tid hamnade Palme i stora bekymmer gällande den så kallade Geijeraffären, där han först kraftfullt dementerade journalisten Peter Bratts uppgifter om Geijers kontakter med en prostituerad för att därefter offentligt vidgå dem. Valet 1979 innebar ännu ett nederlag för socialdemokraterna eftersom man inte lyckades återerövra regeringsmakten, men Palmes ställning inom partiet var trots detta ohotad.
År 1980 utsågs Palme till FN:s medlare i Iran–Irak-kriget. Den 1 mars 1982 lämnade Palmekommissionen sin rapport om medlingen mellan Iran och Irak.
Andra perioden (1982–1986)
Efter socialdemokraternas valseger 1982 innehade han åter statsministerämbetet från 8 oktober.
Som socialdemokratisk statsminister hamnade Palme i skarp konflikt med näringslivets företrädare, då riksdagen 1983 beslöt om införandet av löntagarfonderna, som av dessa sågs som ett sätt att socialisera Sveriges företag. Åren 1985–1986 uppstod även slitningar med ledande militärer (kommendörkapten Hans von Hofsten med flera) som, med anledning av de förmodat sovjetiska ubåtskränkningarna, ansåg honom alltför svag i agerandet gentemot Sovjetunionen, samtidigt som de förklarade att de saknade förtroende för honom personligen. Palme själv hävdade att han verkade för freden.
Palme var ordförande i i Energirådet 1973–1976 och 1982–1983 samt i Barn- och ungdomsdelegationen 1982–1986.
Död Mordet
miniatyr|Blomsternedläggning vid mordplatsen, 3 mars 1986. miniatyr|På denna plats mördades Sveriges statsminister Olof Palme den 28 februari 1986; Olof Palmes minnesplatta vid hörnet av Tunnelgatan–Sveavägen.
Palme sköts vid korsningen Sveavägen–Tunnelgatan i centrala Stockholm klockan 23.21 den 28 februari 1986, när han tillsammans med sin hustru Lisbeth Palme, utan eskort av livvakter, promenerade hemåt efter att ha sett Bröderna Mozart på biografen Grand. Han fördes till Sabbatsbergs sjukhus där han konstaterades död när ambulansen anlände klockan 00.06 den 1 mars 1986.
Palme är den enda svenska statsminister som mördats. Mordet blev ett nationellt trauma, som under lång tid kom att prägla samhällsdebatten. Säkerheten kring ledande politiker stärktes som en följd av mordet.
Begravningen Begravningen ägde rum den 15 mars 1986. Begravningsceremonin ägde rum i Stockholms stadshus och var en så kallad borgerlig begravning, utan präst och andra religiösa förtecken.
Bland de som höll tal fanns förutom kung Carl XVI Gustaf och statsminister Ingvar Carlsson även bland annat Anna Lindh som då representerade Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund men även FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar och Willy Brandt som tidigare varit Västtysklands förbundskansler och vid tillfället var ordförande för Socialistinternationalen. I publiken fanns representanter för 120 länder. En anmärkningsvärd detalj var att Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl och Östtysklands ledare Erich Honecker satt bredvid varandra.
Efter ceremonin i stadshuset transporterades kistan på en katafalkvagn till Adolf Fredriks kyrka där gravsättningen sedan ägde rum. Gravsättningen skedde däremot enligt kristen tradition och var alltså inte borgerlig. Den genomfördes av biskop Krister Stendahl och hans företrädare Lars Carlzon.
Polisutredningen Efter mordet sattes den största svenska polisinsatsen i modern tid igång. Många uppseendeväckande turer följde, skandaler och polisiära misslyckanden. Många menade att utredningsarbetet uppvisade stora brister i polisens sätt att arbeta och att de motsättningar som fanns mellan olika myndigheter och tjänstemän förhindrade ett effektivt utredningsarbete.
I december 1988 anhölls Christer Pettersson som misstänkt för mordet. Han dömdes också i juli 1989 av Stockholms tingsrätt som skyldig, men domen överklagades och han frikändes i november samma år av en enig hovrätt. Misstankarna mot Pettersson kvarstod dock och resning begärdes av riksåklagaren i december 1997. Denna begäran avslogs dock av Sveriges högsta domstol den 28 maj 1998.
Vid en pressträff 10 juni 2020 utpekades den avlidne Stig Engström som Olof Palmes troliga mördare av chefsåklagare Krister Petersson. Petersson menade att det var svårt att "komma runt" Stig Engström som mördaren och beslutade att förundersökningen skulle läggas ned då Engström var avliden. Den 18 december 2025 omprövades beslutet av överåklagare Lennart Guné, som kom fram till att bevisningen inte var tillräcklig för att peka ut Engström som gärningsman. Han beslutade dock samtidigt att förundersökningen fortfarande skulle vara nedlagd, nu med motiveringen att ytterligare utredning inte kunde antas förändra bevisläget på ett avgörande sätt.
Privatliv thumb|right|Lisbeth Palme med maken Olof på bröllopsresan 1956.
Mellan 1949 och 1952 var Palme gift med Jelena Rennerová i ett skenäktenskap. Syftet var att ge henne möjlighet att lämna Tjeckoslovakien efter Pragkuppen 1948. Hon utbildade sig senare till läkare och gifte sig därefter med Rolf Zetterström.
Den 9 juni 1956 gifte sig Palme med Lisbeth Beck-Friis, som var barnpsykolog. Paret bosatte sig först i det nybyggda radhusområdet på Tornedalsgatan 18 i Vällingby. Efter 1969 flyttade de till Lövångersgatan 31 i det närliggande Atlantisområdet. År 1983 flyttade familjen till Västerlånggatan 31 i Gamla stan.