miniatyr|Karaff från Reijmyre glasbruk, formgiven av Tom Möller och graverad av Ingmar Lindberg Reijmyre Glasbruk är ett svenskt glasbruk grundat 1810. Det är ett av Sveriges äldsta företag som fortfarande är i drift, även om bruket vid olika tillfällen varit nedlagt eller försatt i konkurs. Bruket ligger i Rejmyre i Skedevi socken i Finspångs kommun i Östergötland.
Historik
Bakgrund som bondehemman miniatyr|Grindstugan, statarebostad under 1700-talet idag museum. Hemmanet Rejmyre var länge ett bondehemman som ofta skiftade ägare. Det omnämns flera gånger under medeltiden, första gången i bevarade handlingar 1353 såsom Raegymørum och 1385 under namnet Reghinmyra. Då var det i Askeby klosters ägo, men såldes detta år till riksdrotsen Bo Jonsson (Grip). Knappt ett sekel efteråt, 1477, var det åter i klostrets ägo. Med tiden kom hemmanet att bestå av fyra hemmansdelar och lika många gårdar.
År 1763 inköptes Rejmyre hemman av Jacob Graver, som i trakten också ägde bland annat buldansväveriet i Rodga och järnbruket i Hultsbruk. Efter dennes död 1779 disponerades Rejmyre av hans änka Maria Magdalena Eurenia. Genom ett gåvobrev daterat den 20 januari 1810 överlät hon Rejmyre till sin son Johan Jacob Graver (född 1765), av allt att döma för att göra det möjligt för denne att där förverkliga sina planer på att anlägga ett glasbruk. Johan Jacob Graver hade dock själv inte det kapital som erfordrades, varför han skrev kontrakt med friherre Mattias Alexander von Ungern-Sternberg från Äs i Södermanland.Boken om Rejmyre, del 1, sidan 2; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 70ff.
Glasbruket grundas Den 6 april 1810 undertecknades på Sillesjö gård ett kontrakt mellan Johan Jakob Graver och Mattias Alexander von Ungern Sternberg om anläggandet av ett glasbruk vid Rejmyre. Därefter ansöktes om privilegier hos Kungliga kommerskollegium. Motiveringen var den stora tillgången på skog, vilken inte fanns annan avsättning för, och den rika förekomsten av kvarts i trakten, samt att Sverige 1809 fått avträda Finland och därmed mist de finska glasbruken. Kommerskollegium beviljade ansökan och utfärdade den 9 juli 1810 de begärda privilegierna helt enligt de sökandes önskemål.
I juni 1810 (alltså innan privilegierna beviljats) skrevs kontrakt med glasblåsaren Johan Gleisner att denne skulle leda anläggandet av det nya bruket och därefter som hyttmästare leda tillverkningen. Av okänd anledning bröts detta kontrakt nästan omedelbart och som ersättare anställdes Carl Houbbert från Norge för att uppföra glasugnen. Det visade sig vara ett lyckosamt val. Houbbert kan tillskrivas en stor del av äran för att Reijmyre glasbruk snabbt blev ett av de främsta i landet. Andra glasblåsare hämtades från närmare håll, dels från Casimirsborgs glasbruk nära Västervik och dels från Cedersbergs glasbruk söder om Linköping.Boken om Rejmyre, del 1, sidan 18f; Nisbeth 1968, sidan 55; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 26; Öjring 1989, sidan 38f.
von Post miniatyr|Bruksgården med sina två flyglar var några av de första byggnaderna som uppfördes vid Reijmyre glasbruk. Dessa från början rödfärgade timmerbyggnader var bostadshus åt brukets glasblåsare och uppdelade i ett antal mindre lägenheter. Inre ombyggnation och den ljusa reveteringen tillkom på 1870-talet, då disponent Josua Kjellgren flyttade in i huvudbyggnaden och brukskontoret förlades i den västra flygeln. Den första hyttan byggdes av Per Matsson från Mora och var 28,5 x 14,5 meter. Bruksgården och den östra flygeln byggdes 1811 och den västra flygeln tillkom 1812. Denna brann dock senare ned, men en kopia av flygeln uppfördes 1975. Därtill uppfördes ett glasmagasin och ett stampverk vilket senare kompletterades med en såg.Boken om Rejmyre, del 1, sidan 19; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 7; Öjring 1989, sidan 39f. Graver, som av formuleringarna i bolagskontraktet att döma var initiativtagaren till glasbruket, var inte så framgångsrik i affärer och 1815 var von Ungern Sternberg ensam ägare till glasbruket. 1816 överlät han ledningen av bruket till sin svärson Gustaf Eric von Post som tjugosex år gammal hade tagit avsked från sin militärtjänst med kaptens grad.
En av von Posts väsentligaste insatser var att koncentrera tillverkningen till vitt och grönt så kallat småglas och att kraftigt inskränka, för att slutligen 1821 helt upphöra med, tillverkningen av fönsterglas. Gustaf von Post avled 1850 och bruket ärvdes av hans barn och brorsonen Hampus von Post utsågs till disponent 1851, en tjänst han behöll till 1868 då glasbruket omvandlades till ett aktiebolag. Han var intresserad av naturvetenskap och utbildad i kemi, fysik och geologi.Boken om Rejmyre, del 1, sidan 26f & 32; Hermelin 1980, sidan 141f; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 15 & 23.
Under sin verksamma tid i Rejmyre inriktade sig Hampus von Post först och främst på att söka höja glasets kvalitet, medan hans intresse för den ekonomiska sidan av driften var mindre. Under de första decennierna tillverkades ett rikt och mångskiftande urval av det tidiga 1800-talets mest populära glasformer. Karaffer, brännvinsflaskor, vinglas, brännvinsglas och ölglas av olika slag samt bunkar, bläckhorn, gardinringar, smöraskar, ljusstakar och nattkärl.Topelius 1990, sidan 178ff.
Gravyr miniatyr|Nedre hyttan (t v) vid Reijmyre glasbruk, uppfördes 1863 och en gasklocka tillbyggdes 1871. Gasklockan fylldes igen vid brukets rivning 1926 och torde finnas kvar i orört skick under jord. Övre hyttan (t h) stod färdig 1815, efter att den första hyttan brunnit samma år. Av dessa hyttor återstår idag endast den högra fyrkantiga skorstenen från 1878, efter rivningarna av hyttorna 1926. Engelska magasinet, som syns längst till höger på denna bild från omkring 1905, uppfördes 1890 och var ursprungligen kontors- och packlokal. På 1930-talet byggdes en vanna i lokalen och den användes då som glashytta, då glasbruket återuppstod.
En del av det vita glaset förädlades genom slipning och gravyr. Den först anställde "glasritaren", Nils Sundblad, som började sin verksamhet på nyåret 1817 och som lärt sig sin konst vid Kungsholms glasbruk, upprättade en mönsterbok för glasritning (glasgravyr), vilken bevarats till våra dagar på Frängsäters gods.
Liksom flertalet andra svenska glasbruk tillverkade Reijmyre även flaskor och buteljer av åtskilliga sorter och storlekar liksom mycket annat, huvudsakligen för hushålls- och apoteksbruk. Under några år gjorde hyttmästaren Houbbert och glasblåsaren Ferdinand Schmidt också leksaker av glas, dessa såldes som julklappar i brukets bod i Stockholm. I en annons från 1818 talas om "Djur och Korgar, Fat, Kannor samt diverse sorter annat smått".Boken om Rejmyre, del 1, sidan 27f & 43ff; Hermelin 1980, sidan 141ff.
Förenkling av tillverkningen Vid tiden omkring 1820 tillverkade Reijmyre i jämförelse med andra bruk stora mängder slipat glas, delvis med den tidens mest uppskattade dekor, briljantslipning. Försök gjordes också att förenkla tillverkningen med avsikten att göra glaset billigare och därmed möjligt för gemene man att köpa glas i större utsträckning än som tidigare varit fallet. Man prövade med att ge glasen en dekor som liknade slipning genom att redan under blåsningen i hyttan förse glasen med horisontella ränder. Dricksglas av denna typ kallades av samtiden fyrbandsglas, numera känner vi dem under beteckningen länsmansglas. Genom att blåsa i så kallad fast form kunde man även tillverka glas som hade dekor i relief, till exempel räfflad nederdel, denna teknik hämtade man från det andra östgötska glasbruket Cedersberg och glasen vann snabbt popularitet.Hermelin 1980, sidan 98, 129, 132f, 141-150.
Kjellgrenska epoken 1868–1921 miniatyr|Sten Kjellgren År 1868 övergick Reijmyre glasbruk till att bli ett aktiebolag, och brukspatronen Josua Kjellgren inträdde som disponent för bolaget, en befattning han hade till sin död 1901, då han efterträddes av sonen Sten Kjellgren som var disponent i två decennier till 1921. Den senare anställdes som teknisk ledare vid bruket 1895. Under Josua Kjellgrens ledning, där han alltsedan 1888 var ensam ägare till samtliga aktier, utvidgades och förbättrades verksamheten betydligt. Så förändrades ugnskonstruktionen, i det att Siemens regenerativa ugnar infördes. Nya arbetsmetoder för såväl glasets bearbetning som raffinering började tillämpas och förbättrades efterhand. Detta ledde till att brukets produkter rönte stor efterfrågan, även i utlandet, dit en stor kvantitet såldes. Kring sekelskiftet 1900 fanns i Rejmyre tre ugnar på tillsammans 28 deglar, som rymde cirka 500 kg smält glas vardera.
Brukets filial Gryts glasbruk i Närke, som anlades 1897, upphörde med verksamheten 1903 efter en omfattande brand samma år, hade därtill en ugn med 12 deglar av ovannämnda storlek, och utarbetade sålunda dagligen 15 ton smält glasmassa. Som bränsle användes ved och torv, samt sågavfall. Torven togs upp med maskin och lufttorkades. Det var möjligt, då Josua Kjellgren uppfunnit en gasklocka (en sorts gengasanläggning som sparade sju till åtta kubikfamnar ved per dag, men som också möjliggjorde förbränning av torv och dylikt) som han hade fått patenträtt till. Under den Kjellgrenska epoken upplevde Reijmyre glasbruk sin storhetstid och räknades under många år som Sveriges största glasbruk med ca 400 anställda i glasframställningen och ca 200 anställda vid all kringverksamhet runt själva bruket, såsom i skogen, virkes- och tegelframställningen, lantbruket, torvupptagningen och vid Rejmyre linbana med mera. I sjön Hunn fraktade ångfartyget Gustav både varor och folk. Därtill hade man periodvis ett sliperi i Norrköping åren omkring 1900.Bergsten 1946, sidan 229; Boken om Rejmyre, del 1, sidan 33; Brusewitz 1897, sidan 170ff; Lersjö 2005:40f; Rejmyre - utpost i Glasriket, sidan 7f, 10f, 15ff & 23.
Tidigt 1900-tal, nedläggning miniatyr|De flesta byggnader som idag finns på glasbruksområdet i Rejmyre härrör från 1900-talet. Den äldsta byggnaden är dock den gamla pottkammaren från 1800-talets första hälft, en röd tegelbyggnad om en våning med källare. Skorstenen på hyttan är byggd på 1870-talet. År 1900 uppfördes ett sliperi i slaggsten och hade plats för 110 slipstolar. Idag används denna byggnad som gästgiveri. En stor del av byggnaderna är från 1960-talets början.I början av 1900-talet fanns det ett 60-tal svenska glasbruk i drift, vilket innebar en överetablering och pressade priserna. För att råda bot på utbud och prissättning startades på initiativ från Sten Kjellgren Aktiebolaget De svenska Kristallglasbruken 1903. Han ville effektivisera marknadsföring och försäljning, skapa en arbetsfördelning mellan bruken och få ned priserna på råvaror genom storinköp. En gemensam priskurant visade vilket sortiment som medlemmarna kunde erbjuda. I aktiebolaget ingick glasbruken i Rejmyre, Kosta, Eda, Alsterbro och Alsterfors. Kjellgren blev vald till kristallbrukens första VD, men samgåendet blev ödesdigert för Reijmyre, som inom det stora aktiebolaget var i minoritetsställning. Efter Första världskriget minskades avsättningen och inkomsterna. År 1920 släcks en av ugnarna i Rejmyre på grund av orderbrist, trots att man hade försökt sig på med nya produkter som glödlampor.