Vinterkriget (), i Sverige även finska vinterkriget (, Sovetsko-finljandskaja (sovetsko-finskaja) vojna 1939–1940, ”sovjet-finska kriget 1939–1940”) utkämpades mellan Finland och Sovjetunionen, sedan Sovjetunionen den , in i andra världskriget, anfallit Finland.
Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den gå med på fred och göra landavträdelser (10 procent av sin yta), bland annat Karelska näset.
Vintern 1939/1940 var i Finland en av de kallaste som uppmätts, det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen mellan –20 och –40 °C. Kallaste uppmätta temperaturen i Finland nådde ända ner till .
Från svensk sida är kriget utmärkande då det fanns stort om inte överväldigande stöd från svenska folket att gå med i kriget på Finlands sida, där regeringen avstod å Sveriges vägnar. Som resultat är kriget det krig som flest svenska frivilliga deltagit i med över 8 000 deltagande och ytterligare 4000 uppskrivna vid krigsslutet, ej inräknande civil personal från annat håll. Dessa utgjorde huvudsakligen den Svenska frivilligkåren, därtill en hel flygflottilj: F 19 Finland. Ett känt slagord löd: ”Finlands sak är vår”, myntat av Sveriges utrikesminister Christian Günther. Se avsnittet – § Hjälp från Sverige.
Bakgrund Efter det finska inbördeskriget efter Finlands självständighet och fram till Freden i Dorpat 1920 hade finska frivilliga upprepade gånger deltagit i konflikter i Ryssland och dess närområden (se Frändefolkskrigen). Sovjetiska myndigheters vägran att låta de karelska kommunerna Porajärvi och Repola hålla val om eventuell anslutning till Finland följdes av tjekans (sovjetiska hemliga polisens) terror mot och deportation av invånarna i de nämnda kommunerna. Det förekom högerextrema och öppet kommunistfientliga rörelser i Finland (framförallt Lapporörelsen). Finland hade också samarbetat med den tyska militären, bland annat i utvecklande av ubåtsvapnet. Allt detta bidrog till misstro mellan Finland och Sovjetunionen.
Under 1930-talet hade Finlands regering i sin utrikespolitik understrukit sin nordiska orientering och att vid internationella konflikter hålla på landets neutralitet. Förhållandet till Sovjetunionen var normalt men inte hjärtligt. År 1932 hade ett treårigt icke-aggressionsavtal tecknats vilket 1934 förlängdes på tio år. 1938 hade Sovjetunionen vid kontakter med regeringen gjort klart att man önskade något slags avtal om militärt bistånd mellan de två länderna – sovjetiska militärbaser och rätt för röda armén att rycka in på finländsk mark för att möta en fiende.
Sedan Sovjetunionen och Nazityskland slutit Molotov–Ribbentroppakten hade Sovjetunionen en betydande stor handlingsfrihet vad gäller Baltikum och Finland, då dessutom västmakterna England och Frankrike var uppbundna i krig med Tyskland. Under hösten 1939 tvingades Estland, Lettland och Litauen gå med på att tillåta sovjetiska militärbaser inom sina gränser. I oktober överlämnade man följande krav på Finland:
Finland skulle arrendera ut Hangö udd på trettio år för en flottbas. Sovjetflottan skulle få använda Lappvik nära Hangö som ankarplats. Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö. Den finsk-sovjetiska gränsen på Karelska näset skulle flyttas västerut. Befästningar på Karelska näset skulle förstöras. Finland skulle överlämna västra delen av Fiskarhalvön vid Norra ishavet.
vänster|miniatyr|Mannerheimlinjen, den finska försvarslinjen tvärs över Karelska näset. Finlands utrikesminister Eljas Erkko drog dock parallellen mellan de sovjetiska kraven och hur Tyskland, sedan Tjeckoslovakien gjort landavträdelser, ändå ockuperat landet 1938. Från finländsk sida kunde man gå med på mindre gränsjusteringar men vid ett möte i Moskva i oktober förklarade Josef Stalin att de sovjetiska kraven inte var eftergivliga. Vid nya förhandlingar i november gjorde den finländska delegationen fler eftergifter vad gäller gränsjusteringar, men gick inte med på en sovjetisk marinbas.
De sovjetiska förhandlingarna var dimridåer i en sovjetisk plan vars syfte var att ockupera hela Finland likt det som hade hänt med de baltiska länderna. Det bevisas främst av Terijokiregeringen under Kuusinen, den quislingregering som Sovjetmakten upprättade i det nyss ockuperade Terijoki, och som började ge ut proklamationer till hela Finlands folk, samt att Sovjetarmén försökte tränga in längs hela Finlands gräns och inte bara på de platser man krävt under förhandlingarna. Senare hittade man även dokument på den då förintade 44. sovjetiska motoriserade divisionen som angav hur de sovjetiska trupperna skulle uppträda längs den svenska gränsen. I nutida rysk historieskrivning anses en förhandlingslösning varit möjlig ända till slutet på oktober 1939, då krigsplanen för en erövring av Finland fastställdes.
Skotten i Mainila
Den 26 november vid byn Mainila på den ryska sidan bredvid gränsen, inträffade en incident där enligt den officiella sovjetrapporten fyra sovjetsoldater dödades av artillerield. Sovjetunionen lade skulden på Finland och sade upp nonaggressionspakten. Det har i efterhand kunnat bevisas att incidenten var en sovjetisk provokation, då bland annat inget finländskt artilleri kunde nå Mainila och sovjetiska fångar under fortsättningskriget kunde ge viktiga detaljer om hur intermezzot orkestrerats på den sovjetiska sidan. Finländska gränspatruller kunde se hur sovjetiska trupper drogs samman till gränsområdet.
Detta var dock inte den enda provokationen i upprinnelsen till vinterkriget. 28 november, två dagar efter skotten i Mainila, kidnappades tre finländska gränsvakter av sovjetisk trupp från gränsposteringen vid Pummanki på Fiskarhalvön vid Norra Ishavet, varefter Moskvaradion anklagade finländska patruller för att ha anfallit över gränsen. Denna provokation blev dock aldrig någon större nyhet eftersom Sovjetunionen avbröt de diplomatiska förbindelserna med Finland samma dag. De kidnappade gränsvakterna släpptes, tillsammans med lokalbefolkningen i de näraliggande fiskebyarna Pummangi och Vaitolahti som även de internerats, efter vinterkriget.
Styrkeförhållanden
Sovjetunionen var Finland överlägset både till numerär, beväpning och utrustning. Finlands försvarsmakt bestod i det första skedet av 200 000 man, 32 stridsvagnar och 119 flygplan medan Röda armén anföll med 460 000 man, 1 500 stridsvagnar och 1 000 flygplan. De finländska trupperna hade däremot övertag i kännedom av terrängen, vana vid vinterförhållanden och en mer självständig befälsordning. Finlands armé riktade in sig på försvarskrig och intog försvarsställningar som utnyttjade terrängen, som bestod av tät skog och stora sjöar. Under sommaren 1939 hade Finland uppfört ett antal fästningar på huvudförsvarslinjen, som senare kom att kallas Mannerheimlinjen. Denna linje var avsedd att vara ett omfattande nätverk av färdigställda befästningspunkter över Karelska näset. Linjen var emellertid endast delvis slutförd då kriget bröt ut.
Den sovjetiska ledningen räknade med en snabb seger i vinterkriget. Artillerigeneral Grigorij Kulik uppges ha bedömt att operationen skulle vara över inom "mellan tio och tolv dagar". Röda armén hade emellertid försvagats till följd av 1930-talets politiska utrensningar, som drabbade många av dess högsta befäl. Stalins politiska huvudmotståndare var den landsflyktige Lev Trotskij, som hade byggt upp Röda armén under inbördeskriget. År 1937 greps, avskedades, fängslades eller avrättades ett stort antal officerare, vilket slog hårt mot Röda arméns ledning.
Ett exempel var marskalk Tuchatjevskij, som betraktades som en framstående militärbegåvning. Han hade fått flera viktiga uppdrag under Trotskijs tid som folkkommissarie för krigsväsendet. Tuchatjevskij anklagades för förräderi och för att tillhöra en trotskistisk och antisovjetisk militärorganisation. Efter en hemlig militär rättegång avrättades han den 12 juni 1937.
Kriget miniatyr|Finländska soldater under vinterkriget. I krigets inledning var det krigsmateriella tillståndet i Finland bedrövligt, både vapen och kläder var det brist på. Många gånger fick man använda äldre material, t.ex. var en stor del av kanonerna av 1877 års modell och så sent som i januari 1940 hade bara var femte till fronten ankommen utfyllnadspersonal officiell militärpersedel på sig.
Tidigt på morgonen den 30 november öppnade sovjetiskt artilleri eld följt av att infanteri gick över gränsen på Karelska näset, norr om sjön Ladoga och vid Petsamo. Den officiella sovjetiska förklaringen till angreppet hänvisade till de ovannämnda skotten vid Mainila. Klockan 09.15 syntes tvåmotoriga bombplan i luften ovanför Helsingfors. Ingenting mer hände dock och många trodde att bombplanen var ett hot för att få Finland att lämna ifrån sig landområden. På eftermiddagen kom dock planen tillbaka och den här gången började de släppa bomber över den finländska huvudstaden. Finlands president Kyösti Kallio utfärdade därefter följande krigsförklaring:
Detta meddelande kompletterades med att presidenten utsåg fältmarskalk Carl Gustaf Mannerheim till överbefälhavare.
Många städer i Finland drabbades av flyganfall under kriget: Helsingfors, Viborg, Villmanstrand, Lahtis, Åbo, Riihimäki och Vasa. Vid krigsutbrottet lämnade över 100 000 människor Helsingfors men många återvände inom kort. Orsaken var bombskräcken; under krigets 105 dagar skedde nästan 1 000 bombanfall mot civila mål där 100 000 bomber fälldes. 956 personer dödades och nästan 2 000 skadades vid anfall mot de finländska städerna (frånsett Viborg). Genom avtalet med Estland hade Sovjetunionen flyg- och flottbaser på estniskt territorium. Dessa baser användes sedan för angreppen mot södra Finland.Sotahistoriallinen Aikakauskirja 11, 1992.Evald Laasi: Neuvostoliiton ilmavoimien hyökkäyksestä Suomeen talvisodan aikana Virossa sijaitsevista tukikohdista sid. 49
Sovjetunionen upprättade den 1 december en quislingregering på badorten Terijoki som låg vid den finsk-sovjetiska gränsen och som erövrats på krigets första dag. Terijokiregeringen leddes av den finländske kommunisten Otto Ville Kuusinen som flytt till Sovjetunionen efter det finska inbördeskriget. Regimen var tämligen oupplyst vad gällde de sociala förhållandena i Finland 1939. Bland de första proklamationer som Terijokiregimen gjorde, var bland annat att lova det finländska folket rätt till åtta timmars arbetsdag. Det hade man dock infört i Finland redan 1919.
mini|stående|Vita döden - Den legendariske finske prickskytten Simo Häyhä sköt ihjäl minst 500 sovjetiska soldater. De sovjetiska anfallen längs den långa finska östgränsen överraskade den finländska krigsledningen, som inte trodde det logistiskt var möjligt att operera med så stora förband som Sovjetunionen använde här. Finländska armén tvingades omdirigera förstärkningar som var på väg till Karelska näset till östgränsen. Man hade högst väntat sig att ryssarna skulle rycka fram med regementen längs ödemarksvägarna, men de avancerade med armékårer. När försvaret väl samlat sig så visade sig att just underhållet till de sovjetiska förbanden var deras akilleshäl. Den finländska mottitaktiken som innebar att man försökte inringa sovjetiska förband visade sig vara så effektiv att hela den sovjetiska offensiven hade kört fast längs östgränsen vid årsskiftet 1939/1940. Flera divisioner satt i motti från Salla i norr till Ladoga i söder. Vid anfall runt Tolvajärvi norr om Ladoga lyckades man besegra två divisioner genom att anfalla flankerna, döda 4 000 soldater ur Röda armén och ta 600 fångar.