miniatyr|Porträtt av X:et, gjort av Acke Oldenburg, målade klinkerplattor på husfasad i Huddinge centrum. Sven Leonard "X:et" Erixson, född 23 november 1899 i Tumba i Botkyrka församling, död 17 maj 1970 i Saltsjöbaden, var en konstnär inom modernt svenskt måleri och grafik.
Biografi Uppväxt Sven Erixson var son till handlanden Alfred Eriksson och Mathilda Eriksson. Han växte upp i Tumba söder om Stockholm, ett pittoreskt och idylliskt nybyggarsamhälle kring järnvägsstationen. Här bland oregelbunden bebyggelse och snickarglädje finner man motiven till hans tidigaste produktion där han med inlevelse skildrar det honom mest närstående, primitivt och naivt, med en uppfriskande direkthet.Sommarnatt (Tumba)', Bukowskis Moderna, Stockholm Hösten 2010 Kat. nr. 85</ref> Fadern drev en speceriaffär i ett stenhus på Bryggerivägen i Tumba, där sonen innan han började sin målargärning försökte biträda familjeverksamheten.
Som konstnär gick Sven Erixson den långa vägen.<ref>Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 7 Han började som målarlärling hos målarmästaren Oscar Strömblad vid 14 års ålder som även såg till att han kom att studera dekorationsmåleri för Per Malmén, Oscar Brandtberg och Filip Månsson vid Tekniska aftonskolan (Konstfack). Han utbildade sig därefter till teckningslärare vid Högre konstindustriella skolan fram till 1920. Han hade bara ett kort vikariat i det yrket, utan försörjde sig istället på arbete bland annat hos konservator Allan Norblad vid renoveringen av S:t Göransgruppen i Storkyrkan 1919 och i Filip Månssons dekorationsfirma, en anställning som i perioder varade till 1928.
1920-tal: Resor och debut Erixsons utbildning fortsatte med studieresor till München och utställningen av konsthantverk 1922. I Bayerisches Nationalmuseum kopierade och tecknade han hela den sommaren. Utställningslivet var i München livligt och här mötte han Paul Klee som blev en stor upplevelse, medan de tyska expressionisterna intresserade honom mindre. Betydligt mera tilltalades han av något äldre måleri som Lovis Corinth, Gustav Klimt och Egon Schiele. Av det gamla måleriet var det El Greco som gjorde det mäktigaste intrycket.Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 15</ref>
1922–1923 studerade han dekorationsmålning för Olle Hjortzberg vid Konstakademien i Stockholm, och kom därefter att sakta söka sig mot ett friare måleri. 1924 begav sig X-et tillsammans med sin vän Sven Hempel på en studieresa till Frankrike och Italien, som han genom stipendier från Svenska slöjdföreningen fått möjlighet att göra.<ref>Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 23 Här tog konstproduktionen fart och en rad nu berömda verk tillkom i Florens och i Pesaro; hans konstnärliga mognad, känslan för tidlösa kvaliteter, man skulle kunna säga hans upptäckt av konstens egenart, fick här ett ungdomligt entusiastiskt uttryck.Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 26</ref> Hemkommen året därpå ställde han ut i Göteborgs konsthall utställningen "Fri konst", tillsammans med Carl Alexanderson, Martin Emond, Rudolf Persson, och Sven Hempel. Målarna visade en stark förkärlek för det primitiva och direkt folkliga; de avstod från allt som kunde verka avsiktligt elegant eller alltför drivet – som tidens måleri uppvisade – och deras palett var oftast begränsad till jordfärgerna.<ref>Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 33 Mottagandet blev ljummet och besvikelsen stor hos konstnärsvännerna, men året därpå utvidgades gruppen som tog namnet "Nio Unga". Gruppen fick ställa ut på Liljevalchs konsthall i maj 1926 och Erixson hade två hela salar till sitt förfogande och hans kollektion omfattade i katalogen 84 nummer i olja, gouache och akvarell.Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. ibid</ref> Kritiken blev nu mer entusiastisk och mest uppmärksamhet fick X:ets måleri med starka kopplingar till Hilding Linnqvist, och även Nils Dardels och Gösta Sandels måleri. Under detta decennium var Paris den ständiga anhalten på vägen ut och hem, men åtskilliga tavlor speglar intryck från andra orter ute i Europa: 1924 Neapel, Rom, Venedig, Assisi och Pesaro. Med ett nytt stipendium från Svenska slöjdföreningen reste Erixson från Stockholm ner mot Spanien i mitten av november 1927. Den färden gick via Paris där han träffade konstnärsvännerna Gustav Bergström och Stig Blomberg och tillsammans upptäckte de staden. Han for ensam vidare till Spanien och Madrid i december 1927, där han påverkades mycket av konstnären Goyas verk. I många av hans senare arbeten finns Goya närvarande; X:et blev liksom sin läromästare skicklig på att sammansmälta reala och symboliska element. Efter Madrid gick resan vidare till Toledo, Sevilla, Granada för att på nyårsafton anlända till Valencia, där han stannade en hel månad. I Valencia lärde han känna direktören för Svenska Banankompaniets importavdelning, Gottfrid Torbjörnsson och genom hans försorg fick han uppleva den berömda ”Huertan”, slätten runt Valencia och stifta bekantskap med apelsinpackhusen.<ref>Under spansk stjärnhimmel (Valencia)', Bukowskis Moderna, Stockholm Hösten 2012 Kat. nr. 213
1928 blev på flera sätt ett märkesår för X:et. Han fick genom Esther Lindahls stipendium, som han behöll under två år, möjlighet att resa mer än förr, och han gifte sig 17 november med Ingeborg (Bojan) Gustafsson – som han träffat ett år tidigare. Hustruns bild förekommer ofta i Erixsons måleri, både som direkt porträtt och som drömbild och fantasi. När han flyttade från föräldrahemmet i Tumba till parets första hem på Dalagatan i Stockholm 1928 var det också ett bevis på att han nu kunde försörja sig som fri konstnär. Samma år blev han genom Fritz Reutersvärd introducerad för direktör Gösta Olson i Svensk-franska konstgalleriet och slöt ett kontrakt på ett år med galleriet. I oktober hade han sin första utställning där. Hans medutställare var Lars Boëthius och skulptören Thorwald Alef. Utställningen blev redan vid öppnandet livligt uppmärksammad, kritiken var positiv och ett stort antal konstverk såldes.Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 50-51</ref>
1930-talet: Familjen utökas, nya hem och resmål Åren 1931–1934 hade Sven X:et Erixson sin bostad och ateljé på Urvädersgränd 9 på Södermalm. Hit kom Harry Martinson ofta under sina vistelser i Stockholm. Inge Schiöler hörde också till kretsen; han hyrde ateljé i samma hus som X-et. Bror Hjorth, Gideon Börje och Otte Sköld bland målarna, Ivar Lo-Johansson, gruppen "Fem unga", Eyvind Johnson med flera bland författarna skulle periodvis samlas i detta konstnärskvarter.<ref>Harry Martinson: myter – målningar - motiv', Ingvar Holm Bonniers, 1960 Med konstnärsgruppen Färg och Forms bildande 1932 vidgades intressekretsen, där X:et tillhörde dess primitivistiska falang. Utom X:et kom Albin Amelin, Martin Emond, Eric Hallström, Hilding Linnqvist, Axel Nilsson, Knut Gruva och Gunnar Svenson med i den första uppsättningen "färg-och-formare".Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 129-132</ref> Från ateljén på Urvädersgränd hade han en vidsträckt vy över Slussen, Gamla stan och delar av Södermalm. X:et förevigade utsikten i ett flertal målningar. Ingeborg Erixson har i sin delvis självbiografiska bok om maken beskrivit hur förtjust han var över att få flytta in i lägenheten.<ref>Katarinahissen, Stockholm', Carina Engelhardt Önne Åmells, Stockholm Vårutställningen 2008 Kat. nr. 96 målning nr. 47 Hon skriver: "Sven hade genast funnit sin motivkrets. Där fanns 'utsikten' Stockholm under våra fötter, Marabouskylten och vid sidan Hotell och restaurang Pelikan, ett omtyckt näringsställe som senare revs men utgjorde ett markant inslag i dåtidens Slussen. /.../ Den gamla Katarinahissens svarta stålskelett var också den ett omtyckt motiv med utblick över Skeppsbron till Skeppsholmen och Gröna Lund skymta i förbifarten."Xet – de unga åren', Ingeborg Erixson Bonniers, Stockholm 1978 s. 307</ref> Slussbilderna är först och sist måleri, i ordets egentliga bemärkelse. Redogörelsen för fakta kom i andra hand. X:et var dessutom romantikern och lyrikern som hörde ett slags livsglädjens näktergalsflöjtande även i fabriksvisslan. Kärlekspar tryckte i skymningen vid Katarinahissens krumma järnskelett och nere i slusskarusellen flöt trafikströmmen fram som livets egen pulserande aorta.<ref>Stockholm sett av 1900-talets målare', Folke Holmér SAK, Stockholm 1962 s. 214-215 Man kan i alla X:ets 1930-talsbilder från Stockholm finna att det är livsrytmen i staden som är hans egentliga motiv. I den essä om X:et som ingår i den 1955 utgivna planschverksmappen har Erik Blomberg formulerat sin uppfattning:
"X-ets spontanitet å ena sidan, hans vitalitet och generositet å den andra har förhindrat honom att abstrahera verkligheten till ett system av geometriska figurer. Han har gått en annan väg, att i själva livsrytmen fånga och framhäva de element som bär den framåt, som skapar helheten. Hans intresse för de moderna transportmedlen som dekorativa inslag hör samman med denna tidens stegrande rytm och puls. Men han låter aldrig mekaniseringen ta överhand. Människan försvinner inte ur bilden. Det är hon som sätter i gång det virvlande cykelhjulet, det är hon som förvandlar vattenstrålen till en rotation av regnbågsfärger."X:et. 10 reproduktioner i färg', Erik Blomberg, Bok-konsum, Stockholm 1955</ref>
Under 1930-talets sista år målade han tidsbilder, i vilka han med våldsam lidelse stämplade de onda förebuden till andra världskriget. Ariska stövlar trampade hårt i hans blommande trädgårdar, och mot våldsdåden i Spanien målade han tavlor som utgör den svenska motsvarigheten till Picassos "Guernica". Men medkännandet och solidariteten gäller inte bara människorna. Det gäller även i hög grad miljön. Genom X:ets hela verksamhet lyser en kontinuerlig återglans av skiftningarna i naturen som ett växelspel i hans eget väsen.<ref>Sven Erixsons Konst', Åström m.fl. SAK, 1967 s. 127