Ragnar Arthur Granit, född 30 oktober 1900 i Riihimäki, död 12 mars 1991 i Engelbrekts församling, Stockholm, var en finlandssvensk fysiolog och neurofysiolog. Granit hör till de mest kända medicinforskarna i Finland genom tiderna och var en av de främsta utforskarna av nervsystemet och synsinnet under 1900-talet. Han erhöll Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1967 tillsammans med Haldan Keffer Hartline och George Wald för sina upptäckter om de fysiologiska och kemiska synprocesserna i ögat. Granit var verksam vid Helsingfors universitet och därefter vid Karolinska institutet, där han var professor i neurofysiologi 1946–1967.
Biografi
Uppväxt Granits föräldrar var forstmästaren Arthur Granit och Albertina Helena (Bertie) Malmberg. Familjen var ursprungligen från Korpo. Granits barndomshem låg i Åggelby i Helsingfors och han gick i skola vid Svenska normallyceet. Han tillbringade ofta somrarna i Korpo tillsammans med sina kusiner Lars-Ivar Ringbom, Anders Ringbom och Nils-Eric Ringbom.
Granit hade ett starkt litterärt intresse. Han var redaktör för Studentbladet 1923–1926, medarbetare vid de första numren av tidskriften Quosego och redaktör för tidskriften Finlands Röda Kors under 1930-talet. Han publicerade även ett flertal skönlitterära artiklar och verk. Granit var medlem i Nylands nation, där han var kurator, och engagerade sig senare i Folkhälsan och Mannerheims barnskyddsförbund.
Utbildning och tidig forskning Granit studerade inledningsvis filosofi vid Åbo Akademi, där han blev intresserad av psykologi. Hans intresse för psykologi och uppmuntran från släktingar fick honom att välja den medicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Redan under studietiden utvecklade han ett intresse för forskning. Inledningsvis ägnade han sig åt psykofysiologisk forskning, inspirerad av Eino Kaila. Han avlade sin kandidatexamen 1926 med avhandlingen Farbentransformation und Farbenkontrast och disputerade hösten samma år, då han fortfarande var medicine kandidat. År 1927 avlade han licentiatexamen och erhöll samma dag sin medicine och kirurgie doktorsgrad.
Granit sökte sig tidigt till utländska forskningsinstitut. En avgörande förebild var Charles Scott Sherrington i Oxford, sin tids främste utforskare av centrala nervsystemet, som fick Nobelpriset 1932. Granit inledde sin forskning om näthinnan vid Johnson Foundation vid University of Pennsylvania i Philadelphia, som på 1930-talet var världsledande inom forskningen kring synens fysiologi. Där arbetade samtidigt Haldan Keffer Hartline, en av de två forskare som senare delade Nobelpriset med Granit 1967.
Professur och forskargärning År 1929 blev Granit docent i fysiologi vid Helsingfors universitet, tillförordnad professor 1935 och ordinarie 1937. I Helsingfors samlade han en grupp unga forskare kring sig och fortsatte att utforska näthinnans funktion och färgseendets mekanismer. Tillsammans med Per-Olof Therman påvisade han att cellerna i näthinnan kan reagera inhibitoriskt på en retning, i enlighet med vad Sherrington hade visat för andra typer av nervceller. Tillsammans med Gunnar Svaetichin kunde han visa att näthinnans impulskänslighet kan indelas i tre grupper — för blått, grönt och rött — vilket var det första neurofysiologiska belägget för den Young–Helmholtz-teorin om färgseendet.
Granit fick erbjudanden från olika håll i världen men tackade nej, bland annat till en professur i Tartu 1932 och en inbjudan till Harvard 1940. När han kallades till chef för neurofysiologiska institutionen vid Karolinska institutet i Solna beslutade han sig dock för att flytta. En viktig orsak var de avsevärt bättre forskningsresurserna, men en bidragande faktor var den förfinskningskampanj som drivits vid Helsingfors universitet under 1930-talet. Han utsågs till chef för det nygrundade Nobelinstitutet och fick 1946 en personlig professur i neurofysiologi, som han innehade till pensioneringen 1967.
Granit utförde grundläggande undersökningar av färgseendet, för vilka han 1967 tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
Från mitten av 1940-talet koncentrerade sig Granit på neurofysiologin kring den motoriska kontrollen hos människan. Han undersökte musklernas funktion och de synapser som kontrollerar muskelkontraktionen och öppnade med sina arbeten ett helt nytt forskningsområde. Han presenterade sina resultat i ett stort antal skrifter, bland annat Sensory mechanisms of the retina (1947) och Receptors and sensory perception (1955).
Av Granits övriga verk kan nämnas Ung mans väg till Minerva (1941, reviderad upplaga 1958), Finlandssvenskarna (1944) och memoarverket Hur det kom sig (1983).
Ledamotskap och medborgarskap Granit kallades år 1937 till ledamot av Finska Vetenskaps-Societeten och invaldes 1944 som svensk ledamot nummer 912 av Kungliga Vetenskapsakademien. Han var styrelseledamot i Samfundet Nordens Frihet 1942–1945. Han erhöll svenskt medborgarskap i mars 1941Ämbetsbetyg. och var församlingsmedlem i Finska församlingen i Stockholm.
Privatliv Granit gifte sig 1929 med friherrinnan Marguerite Emma Bruun (1902–1991). De är båda begravda i Korpo. Han var far till Michael Granit.
Granit kallade sig själv "både rikssvensk och finlandssvensk patriot" och var fast förankrad i Finland. I uppslagsböcker och matriklar uppgav han "Stockholm och Korpo" som hemort, och trots att han bodde i Sverige i decennier bevarade han sitt finlandssvenska uttal.
Verk
Skrivit Farbentransformation und Farbenkontrast: Experimentelle Beiträge zur Theorie der Transformation (1926) Die Elektrophysiologie der Netzhaut und des Sehnerven, mit besonderer Berücksichtigung der theoretischen Begründung der Flimmermethode (1936) Ung mans väg till Minerva (1941) Sensory mechanism of the retina with appendix on electroretinography (1947) Receptors and sensory perception: A discussion of aims, means, and results of electrophysiological research into the process of reception (1955) Charles Scott Sherrington: An appraisal (1966) The basis of motor control: Integrating the activity of muscles, alpha and gamma motoneurons and their leading control systems (1970) The purposive brain (1979) Hur det kom sig: Forskarminnen och motiveringar (1983)
Redigerat Finlandssvenskarna: En antologi (1944) Utur stubbotan rot: Essäer till 200-årsminnet av Carl von Linnés död (1978)
Utmärkelser
Referenser
Vidare läsning
Externa länkar
Nobelprize.org, Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1967. Nobelprize.org, Ragnar Granit – biografi.
Kategori:Nobelpristagare i medicin Kategori:Svenska nobelpristagare Kategori:Finländska nobelpristagare Kategori:Svenska professorer i neurofysiologi Kategori:Personer verksamma vid Helsingfors universitet Kategori:Personer verksamma vid Karolinska Institutet Kategori:Ledamöter av Kungliga Vetenskapsakademien Kategori:Sverigefinlandssvenskar Kategori:Personer från Riihimäki Kategori:Födda 1900 Kategori:Avlidna 1991 Kategori:Män Kategori:Ledamöter av styrelsen för Samfundet Nordens Frihet Kategori:Akademiker (Finland) Kategori:Mottagare av Statsrådet Mauritz Hallbergs pris Kategori:Kommendörer av Nordstjärneorden Kategori:Mottagare av Frihetskorsets fjärde klass