miniatyr|Vapensköld för den 14:e earlen av Home fram till 1963 Alexander Frederick (Alec) Douglas-Home, Baron Home av the Hirsel, född 2 juli 1903 i Mayfair, London, död 9 oktober 1995 i Coldstream, Scottish Borders, var en brittisk politiker inom Konservativa partiet och Storbritanniens premiärminister 1963–1964.Sir Alec Douglas-Home, Encyclopædia Britannica, läst 2021-01-26Past Prime Ministers: Sir Alec Douglas-Home, gov.uk läst 2021-01-26 Han var utrikesminister 1960–1963 och 1970–1974. Han var den siste premiärministern som innehade ämbetet samtidigt som han var medlem av överhuset, innan han avsade sig sin pärsvärdighet och tog en plats i underhuset för återstoden av sin premiärministerperiod. Hans rykte vilar dock mer på hans två perioder som utrikesminister än på hans korta tid som premiärminister.
Inom sex år efter att han först kommit in i underhuset 1931 blev Douglas-Home (som då kallades Lord Dunglass) en parlamentarisk medhjälpare till Neville Chamberlain, och bevittnade med egna ögon Chamberlains ansträngningar som premiärminister för att bevara freden genom eftergifter under de två åren före andra världskrigets utbrott. År 1940 fick Douglas-Home diagnosen spinal tuberkulos och var sängliggande i två år. I slutet av kriget hade han återhämtat sig tillräckligt för att återuppta sin politiska karriär, men han förlorade sin plats i valet 1945. Han återfick den 1950, men året därpå lämnade han underhuset då han vid sin fars död ärvde earldömet Home och därmed blev medlem av överhuset. Under Winston Churchills, Anthony Edens och Harold Macmillans tid som premiärminister utsågs han till en rad allt högre poster, bland annat som ledare för överhuset och utrikesminister. På den senare posten, som han innehade från 1960 till 1963, stödde han USA:s beslutsamhet i Kubakrisen och i augusti 1963 undertecknade han det partiella provstoppsavtalet.
I oktober 1963 blev Macmillan sjuk och avgick som premiärminister. Home valdes till hans efterträdare. På 1960-talet hade det allmänt ansetts oacceptabelt för en premiärminister att sitta i överhuset. Home avsade sig sitt earlskap och kandiderade framgångsrikt till underhuset. Sättet han utnämndes på var kontroversiellt, och två av Macmillans ministrar vägrade att tillträda sina ämbeten under honom. Han kritiserades av Labourpartiet för att vara en aristokrat som inte hade någon kontakt med vanliga familjers problem, och han framstod som hård i TV-intervjuer, i motsats till Labourledaren Harold Wilson. Det konservativa partiet, som suttit vid makten sedan 1951, hade förlorat sitt anseende till följd av Profumoaffären, en sexskandal 1963 där en försvarsminister var inblandad, och när Home utsågs till premiärminister verkade det vara på väg mot ett tungt valnederlag. Homes tid som premiärminister var den näst kortaste under 1900-talet och varade i två dagar mindre än ett år. En av de lagar som antogs under hans regering var avskaffandet av prisbindningen, vilket sänkte kostnaderna för konsumenten i strid med de intressen som producenter av livsmedel och andra varor hade.
Efter ett knappt nederlag i valet 1964 avgick Douglas-Home som partiledare, efter att ha infört en ny och mindre hemlighetsfull metod för att välja partiledare. Från 1970 till 1974 var han i Edward Heaths kabinett som utrikesminister vid Foreign and Commonwealth Office. Detta var en utvidgad version av posten som utrikesminister, som han hade innehaft tidigare. Efter nederlaget för Heath-regeringen 1974 återvände han till överhuset som Life peer med titeln Baron Home of the Hirsel of Coldstream, och drog sig tillbaka från politikens frontlinje.
Alec Douglas-Home var bror till dramatikern William Douglas-Home.
Barn- och ungdomsår Douglas-Home föddes den 2 juli 1903 i Mayfair, London, som det första av sju barn till Lord Dunglass (den äldste sonen till den 12:e earlen av Home) och hans fru, Lady Lilian Lambton (dotter till den 4:e earlen av Durham). Pojkens förnamn förkortades vanligtvis till "Alec".Thorpe (1997), p. 19 Bland parets yngre barn fanns dramatikern William Douglas-Home. miniatyr|Christ Church i Oxford År 1918 dog den 12:e earlen av Home. Dunglass efterträdde honom som earl, och Dunglass-titeln gick över till hans son Alec Douglas-Home, som titulerades Lord Dunglass fram till 1951."Death of Lord Home", The Times, 1 May 1918, p. 8; and "The Earl of Home", The Times, 13 July 1951, p. 6 Den unge Lord Dunglass utbildades vid Ludgrove School, följt av Eton College. På Eton var han samtida med Cyril Connolly, som senare beskrev honom som:
En anhängare av den esoteriska Eton-religionen, den sortens graciösa, toleranta, sömniga gosse som överöses med ynnestbevis och kröns med alla lagrar, som är omtyckt av mästarna och beundrad av pojkarna utan någon synbar ansträngning från hans sida, utan att själv uppleva framgångens skadeverkningar eller väcka avundsjuka hos andra. På 1700-talet skulle han ha blivit premiärminister innan han fyllt 30 år. Som det nu var, föreföll han hedersamt olämplig för livets kamp.Connolly, Cyril (1961) , Enemies of Promise, Harmondsworth: Penguin Books, OCLC 4377425
Efter Eton begav sig Dunglass till Christ Church, Oxford, där han tog examen med en tredje klassens kandidatexamen i modern historia 1925.Dutton, p. 31
Dunglass var en begåvad idrottsman. Förutom att representera Eton i bollsporter, var han en duktig cricketspelare på skol-, klubb- och länsnivå, och var unik bland brittiska premiärministrar genom att ha spelat förstklassig cricket. Tränad av George Hirst,Thorpe (1997), p. 28 blev han "en användbar medlem av Eton XI", som inkluderade Percy Lawrie och Gubby Allen."Eton v. I Zingari", The Times, 4 July 1921, p. 7 Cricket-tidskriften Wisden observerade: "I den regndrabbade Eton-Harrow-matchen 1922 fick han 66 poäng, trots att han hindrades av en mättad utespelare, och tog sedan 4 för 37 med sina medelsnabba out-swingers". På högsta nivå representerade han Oxford University Cricket Club, Middlesex County Cricket Club och Marylebone Cricket Club (MCC). Mellan 1924 och 1927 spelade han tio A-lagsmatcher och gjorde 147 runs med ett snitt på 16,33 med en bästa poäng på 37. Som bowlare tog han 12 wickets med ett snitt på 30,25 med ett bäst på 3 för 43. Tre av hans A-lagsmatcher var landskamper mot Argentina på MCC:s "representativa" turné i Sydamerika 1926-27."Sir Alec Douglas-Home", CricInfo
Dunglass började tjänstgöra i territorialarmén 1924 som löjtnant i Lanarkshire Yeomanry och befordrades till kapten 1928.Thorpe (1997), p. 37
Parlamentsledamot (1931-1937) Invald Titeln Lord Dunglass medförde inte medlemskap i överhuset, och Dunglass hade rätt att kandidera till underhuset. Till skillnad från många aristokratiska familjer hade familjen Douglas-Homes inte mycket erfarenhet av politisk tjänst. Unikt i familjen var att den 11:e earlen, Dunglass farfarsfar, hade innehaft en statlig befattning som undersekreterare vid utrikesdepartementet i Wellingtons regering 1828–1830.Dutton, p. 2 Dunglass far kandiderade, motvilligt och utan framgång, till parlamentet innan han blev earl. miniatyr|Underhuset, The House of Commons Dunglass hade inte visat något större intresse för politik under sin tid på Eton eller Oxford. Han hade inte gått med i debattklubben Oxford Union som blivande politiker brukade göra.Pike, p. 460 Som arvtagare till familjens egendomar var han dock tveksam till utsikterna till ett liv som gentleman på landet: "Jag var alltid ganska missnöjd med den här rollen och kände att den inte skulle räcka."Young, John W. (2007), "International Factors and the 1964 Election", Contemporary British History, vol. 21, no. 3, pp. 351–371, Hans levnadstecknare David Dutton tror att Dunglass blev intresserad av politik på grund av den utbredda arbetslösheten och fattigdomen i de skotska lågländerna där hans familj bodde.Dutton, p. 5 Senare i sin karriär, när han hade blivit premiärminister, skrev Dunglass (då Sir Alec Douglas-Home) i en promemoria: "Jag gav mig in i politiken för att jag kände att det var en form av offentlig tjänst och att eftersom nästan en generation politiker hade huggits ner i det första kriget borde de som hade något att ge i form av ledarskap göra det".Hennessy, Peter (2001), The Prime Minister – The Office and its Holders Since 1945, London: Penguin, Hans politiska tänkande var influerat av Noel Skelton, en medlem av Unionistpartiet (som de konservativa kallades i Skottland mellan 1912 och 1965). Skelton förespråkade "en egendomsägande demokrati", baserad på aktieoptioner för arbetare och industriell demokrati.Dutton, p. 6 Dunglass lät sig inte övertygas av det socialistiska idealet om offentligt ägande. Han delade Skeltons uppfattning att "det som alla äger är det ingen som äger".Young, John W. (2007), "International Factors and the 1964 Election", Contemporary British History, vol. 21, no. 3, pp. 351–371
Med Skeltons stöd säkrade Dunglass unionisternas kandidatur i Coatbridge inför valet 1929.Thorpe (1997), p. 43 Det var inte ett mandat som unionisterna förväntade sig att vinna, och han förlorade mot sin motståndare i Labour med 9 210 röster mot Labours 16 879.Thorpe (1997), p. 45 Det var emellertid en värdefull erfarenhet för Dunglass, som hade ett milt och ostridslystet sinnelag och inte var en naturlig talare. Han började lära sig hur man handskas med fientliga åhörare och fick fram sitt budskap.Thorpe (1997), pp. 44–45 När en koalitionsregering, "National Government", bildades 1931 för att hantera en finansiell kris, antogs Dunglass som den koalitionsvänliga unionistkandidaten för Lanark. Väljarkåren i området var blandad och valkretsen sågs inte som en säker plats för något parti. Vid valet 1929 hade Labour erövrat det från unionisterna. Men eftersom det koalitionsvänliga liberala partiet stödde honom i stället för att ställa upp med en egen kandidat, vann Dunglass lätt över Labours kandidat.Dutton, p. 7
Underhuset Medlemmarna i det nya underhuset bestod till överväldigande del av koalitionsvänliga parlamentsledamöter, och det fanns därför ett stort antal ledamöter till de poster i regeringen som skulle tillsättas. Med Duttons ord, "det skulle ha varit lätt för Dunglass att försmäkta på obestämd tid som backbencher". Skelton, som utnämndes till statssekreterare vid Scottish Office, erbjöd dock Dunglass den oavlönade posten som inofficiell parlamentarisk medhjälpare. Detta var en dubbel fördel för Dunglass. Varje parlamentsledamot som utnämndes till officiell parlamentarisk privatsekreterare (PPS) till en minister i regeringen var insatt i regeringens inre arbete, men förväntades hålla en diskret tystnad i underhuset. Dunglass uppnådde det första utan att behöva observera det andra. Han höll sitt jungfrutal i februari 1932 på temat ekonomisk politik och förespråkade en försiktigt protektionistisk inställning till billig import. Han bemötte Labours invändning att detta skulle öka levnadskostnaderna och hävdade att en tull "stimulerar sysselsättning och ger arbete [och] ökar folkets köpkraft genom att ersätta arbetslöshetsunderstöd med löner".Thorpe (1997), p. 53
Under fyra år som Skeltons medhjälpare var Dunglass en del av ett team som arbetade med ett brett spektrum av frågor, från sjukvård på den skotska landsbygden till bosättningar på land, fiske, utbildning och industri.Thorpe (1997), pp. 53–54 Dunglass utnämndes till officiell PPS till Anthony Muirhead, biträdande minister vid arbetsmarknadsdepartementet 1935 och mindre än ett år senare blev han PPS till finansministern Neville Chamberlain.Thorpe (1997), pp. 57–59
Krigstidskarriär (1937-1945) Chamberlain och krig miniatyr|Neville Chamberlain