miniatyr|höger|Adolf Hitler med höga dignitärer vid en måltid den 3 oktober 1938, efter besättandet av Sudetlandet. Hitler och Keitel flankerar Konrad Henlein, ledare för Sudetendeutsche Partei. miniatyr|höger|Wilhelm Keitel ratificerar Tysklands villkorslösa kapitulation i Karlshorst i östra Berlin den 9 maj 1945. miniatyr|höger|Wilhelm Keitel (till vänster) i samspråk med Ernst Kaltenbrunner och Alfred Rosenberg på de anklagades bänk i Nürnberg. miniatyr|höger|Wilhelm Keitel efter avrättningen.
Wilhelm Bodewin Johann Gustav Keitel, född 22 september 1882 i Helmscherode, död 16 oktober 1946 i Nürnberg (avrättad), var en tysk arméofficer och generalfältmarskalk. Han var från 1938 till 1945 chef för den tyska krigsmaktens överkommando (OKW). Keitel var närvarande vid Adolf Hitlers militära överläggningar och stödde alla Nazitysklands angreppsplaner.
Vid Nürnbergprocessen 1945–1946 dömdes Keitel till döden som huvudkrigsförbrytare, bland annat för att ha organiserat mord på ett stort antal krigsfångar.
Biografi Wilhem Keitel var son till godsägaren Carl Keitel (1854–1934) och Apollonia Vissering (1855–1888). Modern dog i barnsängsfeber i samband med brodern Bodewins (1888–1953) födelse. Denne kom att under andra världskriget (1941) bli general.Keitel; Görlitz, sid. 11ff.
Keitels farfar arrenderade mark som tillhörde den hannoverska kronan. Efter det preussisk-österrikiska kriget 1866 annekterade Preussen staten Hannover och avsatte dess kung, Georg V. Keitels farfar, som hyste en uttalad aversion mot Preussen, köpte då godset Helmscherode i byn med samma namn, vilken tillhörde hertigdömet Braunschweig. Familjen Keitel hade inga militära traditioner och Wilhelm Keitels far planerade för sin son att ärva godset och bli lantbrukare. Efter Tysklands seger i kriget mot Frankrike 1870–1871 bröts denna tradition, både för familjen Keitel och för välbesuttna lantbrukare. Fler unga män tog värvning och ämnade göra militär karriär.Keitel; Görlitz, sid. 12.
Militär karriär Trots sina förfäders anti-preussiska sinnelag kom Wilhelm Keitel att uppfostras enligt preussisk tradition. Han inträdde i den preussiska armén i mars 1901 och placerades vid 46:e fältartilleriregementet, vilket låg förlagt i Wolfenbüttel i hertigdömet Braunschweig. Han studerade vid krigsskolan i Anklam och beordrades vid första världskrigets utbrott till västfronten med sitt artilleriregemente. I september 1914 blev Keitel allvarligt sårad då han vid strider i Flandern träffades av granatsplitter. Han blev kapten i oktober samma år, förflyttades till generalstaben i början av 1915 och var under senare delen av kriget 1:e generalstabsofficer vid marinkåren i Flandern.Keitel; Görlitz, sid. 13ff.
Efter krigets slut gick Keitel 1919 med i en frikår som var stationerad vid den polska gränsen. Senare samma år anställdes han i Reichsheer, den reducerade armé som Versaillesfördraget tillät och som fram till 1935 ingick i Tysklands försvarsmakt, Reichswehr. Han utnämndes till major 1923 och kom till försvarsministeriet, Reichswehrministerium, i februari 1925. Keitel var från 1927 verksam inom Truppenamt, den tyska arméns dåvarande motsvarighet till generalstab. Han blev den 1 november 1927 befälhavare för en avdelning vid 6:e preussiska artilleriregementet, befordrades till överstelöjtnant 1929 och kom i oktober samma år åter till försvarsministeriet som chef för organisationsavdelningen, Heeresorganisations-Abteilung, inom Truppenamt. Keitel blev överste 1931 och två år senare Infanteriführer III och även ställföreträdande befälhavare för 3:e divisionen.Knopp, sid. 94.
Under andra hälften av 1932 drabbades Keitel av kärlinflammation i sitt högerben och detta tillstånd förvärrades med blodpropp och senare en hjärtinfarkt.Keitel; Görlitz, sid. 17f. Han fick tjänstledigt och vårdades på en klinik i Tatrabergen i norra Tjeckoslovakien. Under Keitels bortavaro hade general Kurt von Schleicher den 3 december 1932 utsetts till rikskansler, Weimarrepublikens siste. von Schleichers ministär blev dock kortlivad och tvingades avgå den 28 januari 1933; von Schleicher hade bland annat anklagats för bolsjeviktendenser då han aviserat sociala reformer. Två dagar senare gav rikspresidenten Paul von Hindenburg Adolf Hitler i uppdrag att bilda regering. Keitel fick kännedom om denna händelseutveckling på sin sjukbädd och uttalade sig negativt om den nye rikskanslern. Keitel hävdade, att Hitler endast hade nått denna position tack vare sin talang som demagog och att hans lämplighet som rikskansler var högst diskutabel.Keitel; Görlitz, sid. 18. Efter sin konvalescens närvarade Keitel i juli 1933 vid en konferens för SA-ledare i Bad Reichenhall, där han för första gången träffade Hitler. Hitler hade sammankallat konferensen i syfte att reda ut det spända förhållandet mellan den reguljära krigsmakten och det paramilitära SA. Keitel, som hade haft en avvaktande hållning inför den nye rikskanslern, blev mycket positivt påverkad av mötet och samtalet med Hitler och talade entusiastiskt om denne.Knopp, sid. 97.
Keitel befordrades till generalmajor 1934 och när riksvärnet utökades blev han den 1 oktober samma år Infanteriführer IV och kommendant i Bremen. Reichswehr övergick under 1935 i Wehrmacht, som sedan var Tysklands försvarsmakt fram till 1945. Ministeramt, som tidigare varit en motsvarighet till försvarsavdelning, omorganiserades till Wehrmachtamt och Keitel blev 1935 chef för denna nya försvarsavdelning (Chef des Wehrmachtsamtes im Reichskriegsministerium) och befordrades 1936 till generallöjtnant och till general av artilleriet i augusti 1937.Knopp, sid. 99f.
I januari 1938 gifte sig krigsminister Werner von Blomberg med den unga, tidigare prostituerade, Margarethe Gruhn (född 1913). Hitler utnyttjade den uppkomna situationen för att kunna avskeda von Blomberg från posten som krigsminister. Polischefen i Berlin, Wolf-Heinrich von Helldorf, ledde utredningen om Gruhn och visade rapporten för Keitel, som då förrådde sin officerskollega, vilken han känt sedan 1917. Keitel uppmanade von Helldorf att vidarebefordra rapporten till Hermann Göring.Neave, sid. 198. I slutet av januari 1938 tvingades von Blomberg lämna sitt ämbete på krigsministeriet, som därmed avskaffades.Wistrich, sid. 15. Trots att Keitel aldrig hade fört truppbefäl utnämnde Hitler honom i februari 1938 till chef för den tyska försvarsmaktens nyinstiftade överkommando, en befattning som han skulle komma att bekläda fram till andra världskrigets slut i maj 1945.Klee, sid. 303.
Andra världskriget Den 1 september 1939 invaderade Tyskland grannlandet Polen och andra världskriget var ett faktum. Keitel hade närvarat vid en konferens den 23 maj 1939, vid vilken Hitler aviserade sin intention att anfalla Polen vid "första lämpliga tillfälle".Trial, sid. 534.
I mitten av december 1939 höll Hitler en överläggning om planen för angreppet på Norge och Danmark. Bland de närvarande fanns, förutom Keitel, Alfred Jodl, chef för den tyska krigsmaktens operativa stab, Erich Raeder, befälhavare för den tyska flottan och Karl-Jesco von Puttkamer, Hitlers marinadjutant. Angreppsplanerna lades under Keitels personliga ansvar. Efter Frankrikes nederlag i juni 1940 undertecknade Keitel för Tyskland och Charles Huntziger för Frankrike kapitulationsdokumentet i Compiègneskogen. Den 19 juli 1940 mottog Keitel generalfältmarskalkstaven ur Hitlers hand.
Den 22 juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen. Keitel hade initialt motsatt sig fälttåget, benämnt Operation Barbarossa, men gav efter för Hitlers vilja. Några veckor före anfallet, den 6 juni 1941, hade Keitel på Hitlers order utfärdat den så kallade kommissarieordern, vilken innebar att tillfångatagna ryska politiska kommissarier, politruker, omedelbart skulle avrättas. Den 17 juli 1941 utfärdade Keitel ordern att sovjetiska krigsfångar, vilka i likhet med politiska kommissarier utgjorde ett allvarligt hot mot nationalsocialismen, skulle elimineras. Från juli till oktober 1941 överlämnade Wehrmacht mellan 580 000 och 600 000 krigsfångar till SS för avrättning.Förster, sid. 504. I september 1941 protesterade bland andra Erich von Manstein, Wilhelm Canaris och Helmuth von Moltke mot Keitels order av den 17 juli och hävdade att den stred mot internationell lag. Enligt OKW och Keitel hade sovjetiska krigsfångar inga rättigheter, då Sovjetunionen inte ratificerat tredje Genèvekonventionen. von Manstein, Canaris och von Moltke menade dock, att det faktum att Tyskland hade ratificerat konventionen innebar Tysklands skyldighet att behandla sovjetiska krigsfångar humant.Förster, sid. 505. Keitel reagerade:
Keitel gav Reichsführer-SS Heinrich Himmler fria händer att med mobila insatsstyrkor, Einsatzgruppen, i Ryssland mörda judar, romer, partifunktionärer och partisaner. Keitel motiverade sitt handlande med att judarna var bolsjevismens främsta understödjare.
På våren 1941 hade även Jugoslavien ockuperats och de jugoslaviska partisanernas bakhåll och sabotage utgjorde ett stort problem för de tyska trupperna. Keitel utfärdade i september 1941 den så kallade gisslanordern (Geisel-Sühne-Befehl) till befälhavaren Wilhelm List; denna order innebar att mellan 30 och 100 kommunistiska partisaner skulle skjutas för varje dödad tysk soldat.
Den 7 december 1941 undertecknade Keitel Hitlers Nacht und Nebel-dekret. Enligt detta skulle civilpersoner, som i de ockuperade områdena, bland annat i Frankrike, gjort sig skyldiga till sabotage eller liknande handlingar mot den tyska övermakten, behandlas särskilt strängt. De skulle endast ställas inför rätta om domen innebar dödsstraff. I annat fall gavs Gestapo fria händer att arrestera dessa personer och sända männen till Natzweiler och kvinnorna till Ravensbrück; de skulle försvinna i "natt och dimma" utan att man underrättade deras anhöriga.Trial, vol. 22, sid. 535f.
I början av juli 1942 fick Wilhelm List befälet över Armégrupp A i samband med Operation Blå, men List tvingades göra halt i norra Kaukasus på grund av brist på bränsle och ammunition. När Keitel försvarade List inför Hitler, avvisade Hitler Keitels vädjan och avskedade List. Därefter kom Keitel aldrig mer att ifrågasätta Hitlers order. Inför Operation Zitadelle, sommaren 1943, godtog Keitel Hitlers militära direktiv trots att flera befälhavare högljutt protesterade och hävdade att varken trupperna eller de nya stridsvagnarna var stridsberedda. Bland sina kolleger blev Keitel känd för sin servilitet inför Hitler och fick öknamnet "Lakaitel", en ordlek med hans namn och ordet "lakej". Han kallades även för "Nickesel", en leksaksåsna som nickade på huvudet.Neave, sid. 195.
Den 20 juli 1944 förövade en grupp höga officerare en kupp mot Adolf Hitler. En bomb, utplacerad av överste Claus Schenk von Stauffenberg, briserade i Hitlers konferensrum i Wolfsschanze i Ostpreussen. Hitler överlevde attentatet och gav Keitel i uppdrag att överlämna misstänkta officerare till Folkdomstolen under domaren Roland Freisler. Keitel grep personligen general Erich Fellgiebel, som befann sig i Wolfsschanze. Det var dock Keitel som, ovetande, hade möjliggjort attentatet. von Stauffenberg hade anslutit sig till Keitel, när de skulle gå till konferensbyggnaden; von Stauffenberg visste att officerare i Keitels sällskap inte visiterades.Knopp, sid. 128.