Prenzlauer Berg är en stadsdel i nordöstra delen av Berlins innerstad och ingår sedan 2001 i stadsdelsområdet Pankow.
Prenzlauer Berg attraherar framförallt unga människor, ibland med en alternativ livsstil. Många konstnärer och artister har bosatt sig i området under de senaste femton åren då Prenzlauer Berg utvecklats till en stadsdel med mycket nattliv. Under senare år har Prenzlauer Berg även blivit populärt för höginkomsttagare vilket förändrat området och gjort det till ett av Berlins dyrare bostadsområden (för lägenheter). Under DDR-tiden var Prenzlauer Berg en samlingspunkt för DDR:s intellektuella.
Historia Namn "Berget" i Prenzlauer Berg syftar på Barnims högplatå, som man från centrala Berlin tog sig uppför på vägen norrut mot Prenzlau (nuvarande Prenzlauer Allee).
Före stadsbebyggelsen miniatyr|Karta från 1866 över fälten norr om Berlin, med stadsgränsen inritad. Prenzlauer Berg har en i Berlinsammanhang ganska kort historia som stadsdel. Bönder röjde trakten för jordbruk genom svedjebruk redan på 1200-talet, men fram till och med 1700-talet var det nuvarande Prenzlauer Berg enbart använt som jordbruksmark. Fram till den kalla vintern 1740–1741 bedrevs till exempel en relativt betydande vinodling i området. Ännu vid sekelskiftet 1800 fanns i området endast åkrar och ett antal väderkvarnar som framförallt uppförts av den preussiska kronan under föregående årtionden. Samhällen saknades helt vid denna tid, och den enda bebyggelsen var det kungliga godset som grundats 1708.
Den första bebyggelsen tillhörande staden som uppfördes utanför Berlins tullmur var kyrkogårdar: 1802 lät Mariakyrkans och Nikolaikyrkans församlingar grunda det som idag kallas Alter Friedhof utanför Prenzlauer Tor, varefter stadsmuren utvidgades; den 1814 anlagda kyrkogården för S:t Georgsförsamlingen utanför Königstor förblev dock utanför stadens murar.
I Preussen trädde 1808 en ny kunglig stadsförordning i kraft, som gjorde städernas närmaste omgivningar underställda stadens rätt, även om området behöll sin politiska självständighet. Omkring 1832 infogades fälten norr om Berlin formellt i Berlins stad, och den första kartan som visar Prenzlauer Berg som del av Berlin är daterad 1840. Till en början kom detta dock inte att medföra några större förändringar i markanvändningen.
De reformer som genomfördes 1807 till 1810 under ledning av ministrarna Karl von Stein och Karl August von Hardenberg befriade även bönderna norr om Berlin från den feodala livegenskapen. De jordreformer som genomfördes från 1822 till 1826 tillät bönderna att överta den mark de brukade som privat egendom, genom att antingen avstå från hälften av marken eller att betala ett stort engångsbelopp motsvarande arton gånger årsproduktionen. Samtidigt skiftades allmänningarna upp mellan bönderna så att sammanhängande enskilda jordbruksmarker skapades. De stora vinnarna var godsägarna Griebenow, Büttner och Bötzow, som efter reformerna ägde mer än två tredjedelar av marken i nuvarande Prenzlauer Berg.
miniatyr|Windmühlenberg omkring år 1800. Småbönderna hade däremot dåliga förutsättningar att överleva ekonomiskt. Antingen tvingades de avstå från halva sin mark vilket gjorde den återstående delen för liten för att försörja en familj, eller så tvingades de skuldsätta sig kraftigt. Istället kom dessa att under följande år i högre grad arbeta med bearbetning av jordbruksprodukter, och åkrar omvandlades till byggnadsmark. Kronokvarnarna såldes 1826 till godsägarfamiljen Bötzow, och kom under industrialiseringen att gradvis avvecklas. Under första halvan av 1800-talet uppfördes flera privata väderkvarnar på Windmühlenberg mellan nuvarande Schönhauser Allee och Prenzlauer Allee. Detta kom att bli den viktigaste platsen för Berlins kvarnverksamhet. I närheten grundades även flera destillerier.
Andra bönder startade bryggerier. Den goda vattenkvaliteten i brunnarna och det tjocka lerskikt som tillät anläggandet av underjordiska kylrum medverkade till att Prenzlauer Berg i mitten av 1800-talet blev centrum för Berlins bryggeriindustri. Omkring bryggerierna uppstod nöjeslokaler som utflyktsmål, med karuseller och en kägelbana, bland andra Prater vid Kastanienallee. Det engelska Berlin Waterworks Company grundade 1856 ett vattenverk på Windmühlenberg, som 1873 köptes av Berlins stad och var i drift fram till 1914; det angränsande vattentornet användes fram till 1952.
Första planer miniatyr|Trakten framför Prenzlauer Tor, av Heinrich von Olivier 1847. År 1827 beslutade Berlins magistrat att en plan för bebyggandet av stadens omgivningar skulle tas fram, då staden vid denna tid växte kraftigt innanför den befintliga tullmuren. Det preussiska inrikesministeriet var ansvarigt för planerna och hade redan framställt en plan för bebyggelsen innanför murarna. Det ansvariga överbyggrådet Johann Carl Ludwig Schmid delade upp Berlins omgivningar i fem olika planområden, numrerade medurs. Prenzlauer Berg kom därmed helt och hållet att falla inom planområde I. Planen utgick från de vid denna tid redan befintliga landsvägarna ut från Berlin, dagens Schönhauser Allee, Prenzlauer Allee och Greifswalder Strasse, men planerade en fördubbling av gatubredden. Storleken av de planerade tomterna var avsedd för en glesare bebyggelse med trädgårdar. Schmid färdigställde sin plan 1829 och den godkändes av kung Fredrik Vilhelm III påföljande år. Då det enligt planen skulle uppföras många breda gator och torg på mark som skulle konfiskeras från markägarna utan ersättning, kom planen dock att misslyckas på grund av lokalt politiskt motstånd.
De områden i nordöstra Berlin som idag utgör Prenzlauer Berg inkorporerades i staden Berlin under åren 1829–1831. Området öster om Prenzlauer Allee blev del av den dåvarande stadsdelen Königsstadt och av området väster om Prenzlauer Allee bildades en helt ny administrativ stadsdel, Rosenthaler Vorstadt.
Staden Berlins befolkning växte under åren mellan 1830 och 1840 från 250 000 till 330 000 invånare, vilket fick Berlins magistrat att 1840 publicera en ny stadsplan av landskapsarkitekten Peter Joseph Lenné, där bland annat en stor ringboulevard skulle anläggas några hundra meter norr om tullmuren parallellt med denna. Då Lenné var landskapsarkitekt planerade han mycket glest, vilket dock inte tillgodosåg markägarnas ekonomiska intresse; på så sätt kom även denna plan att vara dömd att misslyckas. Redan några år senare drogs de första järnvägslinjerna i området tvärs över den planerade boulevarden och industrialiseringen accelererade stadens tillväxt; mellan 1840 och 1850 växte stadsbefolkningen till 430 000 invånare.
Hobrechtplanen miniatyr|Detalj av nordöstra delen av 1856 års stadsplan, med de nya planområdena XI-XIII inritade. I början av 1850-talet sammanställde den dåvarande statliga bygginspektören Köbicke alla äldre planer. Han kunde fastställa, att dessa innehöll för många oklarheter och indelningen av stadens omgivningar i fem planområden var otillräcklig. Han skapade 14 nya numrerade planområden, där nuvarande centrala Prenzlauer Berg utgjorde område XII och där även delar av östra område XI och västra område XIII idag ingår i stadsdelen. År 1859 efterträddes Köbicke av James Hobrecht, som 1862 publicerade den senare efter honom uppkallade Hobrechtplanen. I denna planerades en utökning av stadsbebyggelsen fram till stadsgränsen och ett grovt gatunät med gatubredder från 19 till 68 meter ritades in.
Fria ytor planerades till större delen på stadens mark, men trots detta kom flera planerade torg att under följande år minskas eller tas bort ur planen, då markägarna åter förväntades lämna ifrån sig marken utan kompensation, vilket de bestred. Förutom de befintliga landsvägarna, som skulle breddas, kom Hobrecht även att planera en breddning av en sedan 1822 redan existerande väg över fälten, som vid denna tid kallades Communication. Den skulle tillsammans med Warschauer Strasse och Petersburger Strasse bli del av en större ringväg kring staden; dock kom den aldrig att förlängas längre västerut än denna väg, som idag utgör Danziger Strasse.
En andra ringväg vid den norra stadsgränsen ingick också i planen, dagens Osloer Strasse, Bornholmer Strasse, Wisbyer Strasse och Ostseestrasse. Lokalbefolkningen protesterade mot planerna, då man hade svårt att föreställa sig att staden någonsin kunde växa så långt norrut. År 1862 antogs Hobrechtplanen och skulle tjäna som grund för stadsbyggnationen i området under följande årtionden. Planerna gällde endast de offentliga ytorna och innehöll inga begränsningar av bebyggelsen i övrigt.
Första stadsbebyggelsen miniatyr|Äldre bebyggelse och nyare hyreshus under uppförande vid Christinenstrasse, 1871. Sedan 1840-talet hade de stadsnära områdena börjat bebyggas med små tvåvåningshus, vars takvåningar senare byggdes ut för att ge mer bostadsyta. Redan vid slutet av 1850-talet kom man att börja bredda dessa byggnader till hela tomtbredden, bygga djupare in på tomten och uppföra upp till fyra våningar. Under 1860-talet slöts långsamt de sista luckorna närmast staden, så att området inom 300 meter från tullmuren var helt bebyggt med slutna kvarter med fyra våningar. De sista kvarvarande fristående byggnaderna revs under denna tid undan för undan och ersättes av större hus. Fasaderna var enkla med få utsmyckningar och endast sällan balkong. Bakom gatuhusen uppfördes ekonomibyggnader och verkstäder, som senare byggdes upp till två våningar höga och var förbundna med gatuhuset över en sidoflygel. Myndigheterna tillät i de flesta fall inte att gårdshusen användes som bostäder. Först under 1870-talet blev det vanligt med gårdshus och sidoflyglar i mer än två våningar, avsedda som bostäder. Den fulla höjden etablerades dock allmänt som standard först under perioden från 1880 fram till sekelskiftet.
Gründerzeit: Snabb expansion miniatyr|Tempo der Gründerzeit, målning av Friedrich Kaiser från omkring 1875. Målningen föreställer byggarbeten vid nuvarande Almstadtstrasse i södra Prenzlauer Berg. Staden växte konstant även under 1870-talet, inte minst genom det krigsskadestånd om fem miljarder guldfranc som Tyskland erhållit i krigsskadestånd efter Tysk-franska kriget och Berlins upphöjning till kejserlig huvudstad 1871. År 1870 var befolkningen omkring 800 000 invånare, men redan under andra halvan av 1870-talet passerades miljonstrecket, vilket gjorde Berlin till en av världens sju dåvarande miljonstäder. Byggnationen drevs av så kallade Terraingesellschaften, som finansierades av insamlat kapital och förberedde byggtomter och sålde dem, men i regel inte själva uppförde byggnaderna. Ett undantag var Deutsch-Holländischer Actien-Bauverein, som kunde åstadkomma en accelererad byggtakt, genom att bygga i egen regi och industriellt rationalisera den process som annars genomfördes av ett stort antal olika byggfirmor. Bland annat uppförde man ett eget tegelbruk vid nuvarande Helmholtzplatz. På detta sätt blev det möjligt att på bara ett halvår bebygga en hel tomt från första spadtaget för gårdshus och sidoflygel till dess att ett femvåningshus stod klart mot gatan.
Kort recession och kommunala byggprojekt miniatyr|Brandstationen i Prenzlauer Berg i samband med 125-årsjubileet 2008.