miniatyr|Det ostrogotiska kungadömets största utbredning. miniatyr|Mosaik av Teoderik den stores palats San Apollinare Nuovo. miniatyr|Mynt slaget i Rom föreställande den ostrogotiske kungen Theodahad med "barbarisk" mustasch. Ostrogoter var en av de viktigaste gotiska stammarna, den andra var visigoterna. De kallas ibland för östgoter (lat. ostrogothi, l. ostrogothæ) var ett av huvudfolken bland goterna som är väl kända sedan år 291. Cassiodorus verk om ostrogoternas historia har gått förlorat, men sammanfattas av Jordanes i Getica. En annan källa till deras historia är Prokopios.
Höjdpunkten i den ostrogotiska historien var då Theoderik den store lyckades skapa ett stort rike i Italien omkring 500 e.Kr. Det ostrogotiska riket föll sönder kort efter hans död när ostrogoterna besegrades av Bysantiska riket efter slaget vid Mons Lactarius 552 eller 553. Efter det försvann ostrogoternas rike ur historien.
Namnet Det självbeskrivande namnet ostrogoter (först nämnt på 390-talet som greutungi-ostrogothi) har betydelsen den uppgående solens goter, från vilken de sekundära tolkningarna "öst-" och "de lysande" senare härletts. Redan i början av 400-talet försvann beteckningen greutungi som betydde ungefär "de som bor på stäpper och grusstränder" och som hörde ihop med det gamla namnet på visigoterna: tervingi (skogsbor). Sidonius Apollinaris nämner 456 att ostrogoterna är ättlingar till det folk som Ammianus Marcellinus omkring 395 hade skrivit om och då kallat greutungi. Herwig Wolfram, History of the Goths (University of California press 1990) s 24 f Det tidigare vanliga namnet "östgoter" ses numer som oriktigt och undviks av historiker. Ostrogoternas historia börjar inte förrän efter att de österut boende goterna hade befriat sig från hunnerna. För goternas tidigare historia se artikeln goter.
Ostrogoterna efter hunnerna När hunnernas välde föll sönder efter Attilas död befriade sig gepiderna och andra underkuvade folk från hunnerna i slaget vid Nedao år 454. Goterna hade till en början kämpat på hunnernas sida, men de blev också självständiga genom sitt nederlag. Hunnerna drog sig tillbaka österut medan östgoterna undertecknade ett federationsfördrag med det romerska riket och bosatte sig i Pannonien. Sonen till den ostrogotiske kungen Thiudimir, Teoderik, sändes som gisslan till hovet i Konstantinopel troligen från 459 till 469. År 469 besegrade ostrogoterna en allians av flera fientliga stammar ledda av Donau-sveben Hunimund i slaget vid Bolia. Det var efter detta slag Teoderik lämnade Konstantinopel.
Erövringen av Italien Då Teoderik återvände till Pannonien omkring 469 efter att ha vistats i Konstantinopel som gisslan tog han över ledarskapet för en av de gotiska krigargrupper som opererade där. Efter att han hade upphöjts till kung av armén redan efter två år 471 efterträdde han sin far Thiudimir 474 som rex av den gotiska federationen. Kungariket flyttade från Pannonien till Makedonien. År 476 flyttade Teoderik sitt kungssäte för de gotiska foederati tillbaka till Donau. Han tjänstgjorde senare i den kejserliga östromerska armén som hög officer på Balkan. Teoderik utnämndes av kejsaren till magister militum 481, efter att Teoderik Strabon hade dött i en olycka. Strobon var hans rival och möjligen även en gotisk släkting. Strabons trupper följde nu Teoderik och 484 blev han också konsul – en av de högsta värdigheterna i det romerska riket. Konflikter kvarstod dock mellan Theoderik och den dåvarande bysantinske kejsaren Zeno och 486/87 förekom också strider.
I slutet av 488 bekräftades Teoderik av Zeno som magister militum, och utnämndes till patricius och fick i uppdrag ett fälttåg mot Odovakar i Italien. Om Teoderik reste till Italien på eget bevåg eller efter kejsarens påtryckningar är omtvistat i den vetenskaplig forskningen, men alliansen (foedus) var fördelaktig för båda parter. Teoderik kunde få ett eget imperium även om Zenon skickade Theoderik som sin ställföreträdare.Om Theodoriks oklara och mycket omdiskuterade ställning i Italien, se bland annat Wilhelm Enßlin: Theodorik den store. 2:a upplagan, München 1959, s. 74 ff.; John Moorhead: Theoderic i Italien. Oxford 1992, s. 32 ff.; Herwig Wolfram: Goterna. 4:e upplagan. München 2001, s. 286 ff. Zenon slapp den obekväme befälhavaren vars goter agerade farligt nära Konstantinopel. Samtidigt skulle Odovakar bekämpas. Teoderik flyttade sina trupper med omkring 20 000 krigare och deras familjer till Italien år 489 . Utöver de cirka 20 000 gotiska foedarati tillkom ytterligare cirka 80 000 personer. Det totala följet utgjorde omkring 100 000 personer.Överblick av Wilhelm Enßlin: Theoderich der Große. 2. Auflage, München 1959, S. 62 ff.; Herwig Wolfram: Die Goten. 4. Auflage. München 2001, S. 279 ff. Både romare och vandaler var inblandade i den efterföljande konflikten på båda sidor av striden. Kriget medförde förödelse särskilt i norra Italien. I kriget vann Teoderik två avgörande segrar sommaren 490, först vid Verona och sedan igen vid floden Adda, och år 491, när Zeno dog, kontrollerade Teoderik större delen av Italien. Det blodiga slaget vid Verona verkar ha påverkat hans samtida och slaget ökade Teoderiks berömmelse. Han belägrade sedan Ravenna, som ansågs ointagligt, i två år, men lyckades inte erövra den kungliga staden. Han slöt därför en överenskommelse med Odovakar. Bara några dagar senare, av maktpolitiska skäl lät han döda sin motståndare vid en fest med Odovakars följe närvarande i salen. Teoderik hävdade senare att det vare en hämnd för mordet på den rugiska kungafamiljen. Teoderik sägs ha dödat Odovakar med sina egna händer. Därefter lät han döda många andra anhängare till sin maktrival.
Goternas bosättning i Italien - de goda åren Forskningen tvistar om på vilka grunder Teoderik härskade i Italien efter Odovakars. Efter mordet på Odovakar tillträdde han en position som gjorde honom helt självständig i Italien. Ändå betonade han själv sin underordnade ställning till härskaren i Konstantinopel, eftersom han försökte säkra sin makt genom att undvika konflikter med Östrom. Han fortsatte denna strategi även efter att den hade erkänts av Anastasios I, 497/498. Då blev Teoderik formellt inte bara ledare för sina gotiska krigare, utan också ledare för den västromerska regeringen.Se Henning Börm: Westrom. Från Honorius till Justinianus. Kohlhammer, Stuttgart 2013 sidorna 129 ff. Se även Hans-Ulrich Wiemer: Odovakar und Theoderich. Begrepp om styre efter imperiets slut i väst. I: Mischa Meier, Steffen Patzold (red.): Chlodwigs Welt. Organisering av herravälde omkring 500. Steiner, Stuttgart 2014, s. 293–338. (på tyska) Han betraktades av romarna som den administratör av Italien som kejsaren hade utsett, samtidigt som han var rex eller kejsare. Ostrogoternas kung fanns kvar som en titel. Hans officiella självbeteckning var Flavius Theodericus rex. Den patricius-rang som Zenon förlänade honom, i kombination med hans ställning som magister militum i Västrom. Han var de facto regeringschef i årtionden, och de gotiska krigarna under ledning av Theoderik var också i romersk tjänst som foederati ur kejserlig synvinkel. Samtidigt skickade Anastasios Theoderik ornamenta palatii, det vill säga det västromerska rikets insignier, som Odovakar hade skickat till Konstantinopel år 476. Detta var möjligen en inbjudan till goterna att tillsätta en ny Augustus i Italien. Om det var Anastasios mening så accepterade Theoderik inte denna önskan.Henning Börm: Das weströmische Kaisertum nach 476. I: Henning Börm, Norbert Ehrhardt, Josef Wiesehöfer (red.): Monumentum et instrumentum inscriptum. Inskrivna föremål från kejsartiden och senantiken som historiska vittnesbörd. Minnesskrift över Peter Weiß med anledning av hans 65-årsdag. Steiner, Stuttgart 2008 sidorna 47 ff.
Teoderik placerade sig själv i samma tradition som Ricimer, och presenterade sig som ledare för sina gotiska krigare och å andra sidan som den västromerske regeringschefen. Han lät uppföra nya eller renovera många äldre byggnader. Särskilt anmärkningsvärd är utvecklingen av Ravenna. Även i Rom gjordes omfattande renoveringar av antika byggnader. Administrativt fortsatte Theoderik den senromerska praxisen utan avbrott. Den västromerska senaten behandlades med vördnad, och många romare – som Boethius och Cassiodorus, som fungerade som Theoderiks magister officiorum – tjänade honom i höga administrativa ämbeten. Romare var även som generaler under Teoderik. Han fortsatte att utnämna konsuler, som också erkändes av det östromerska riket. Teoderik delade ut penningdonationer i samband med jubileer, samt organiserade också cirkusspel. Statyer av Teoderik var vanliga, och några romarna kallade honom Augustus. Theoderiks juridiska praktik kan exemplifieras med det så kallade Edictum Theoderici. Den senantika kulturen i Italien, fortsatte att blomstra under gotiskt styre. Den högt bildade filosofen Boethius, som översatte grekiska texter till latin och fungerade som en hög ämbetsman. Quintus Aurelius Memmius Symmachus skrev en Historia Romana som är försvunnen förutom ett fragment.Om den gotiska administrationen i Italien såväl som om kulturen där, se allmänt Wilhelm Enßlin: Theoderich der Große. 2:a upplagan. München 1959, s. 237 ff.; John Moorhead: Teoderica i Italien. Oxford 1992, s. 66 ff. och s. 140 ff.
Teoderik lyckades bosätta goterna i Italien utan någon större konfrontation med den romerska befolkningen. Faktum är att motståndet var så litet att vissa forskare – som den amerikanske medeltidsforskaren Walter A. Goffart – antar att det inte förekom några expropriationer av romarna, utan att goterna bara erhöll mark som låg i träda och en del av skatterna.Walter Goffart: Barbarer och romare 418–584 e.Kr. Teknikerna för ackommodation. Princeton University Press, Princeton NJ 1980 Om detta är riktigt skulle det förklara den i stort sett fredliga samexistensen mellan den förmögna italienska senatsaristokratin och de ostrogotiska foederati. Denna förklaring är inte okontroversiell och den vetenskapliga diskussionen om frågan är inte avgjord. Goterna kan ha fått mark som saknade ägare, till exempel mark som tidigare hade tillhört Odovakars anhängare. Patricius Liberius, som i egenskap av pretorianprefekt fick uppdraget av goterna att ordna deras bosättningar och inkvartera de germanska krigarna, uppfyllde denna uppgift på mycket kort tid. Han hyllades ofta för sina handlingar – särskilt av de romerska godsägarna. Det är möjligt att Theoderiks krigare helt enkelt tog den plats som tidigare innehafts av Odovakars män, som i sin tur hade ärvt den reguljära västromerska armén plats (exercitus Romanus) år 476, så att det inte skedde någon betydande förändring.
Goternas rike i Italien faller samman Efter Theoderiks död år 526 störtade även detta ostrogotiska välde samman, och följdes av en tid av upplösning som ledde till ostrogoternas upplösning.