miniatyr|Berlinmuren sedd från Västberlin 1986. Notera graffitin på västsidan och "dödens zon" mellan den första och andra muren, där över hundraUdo Sponberg, Så togs Berlinmuren 1989 Göteborgsposten, 6 november 2009 flyende blev skjutna. På andra sidan muren syns en städpatrull av östtyska pionjärer. Att kasta skräp och allehanda föremål över muren in i dödszonen var något av ett folknöje i Västberlin. miniatyr|Karta över Berlinmuren med markerade gränsövergångar. Berlinmuren () var en barriär som från 13 augusti 1961 till 9 november 1989 åtskilde Väst- och Östberlin. Muren byggdes av Östtyskland (DDR) för att stoppa den omfattande flykten av östtyska medborgare till väst via Västberlin, men i Östblocket användes officiellt benämningen "antifascistiska skyddsvallen" om muren, för att ge sken av att dess syfte var att hålla "fascismen" ute. Muren, som var en del av järnridån, var en stark symbol för Europas delning under det kalla kriget.Nationalencyklopedin, band 2 (1990), uppslagsordet Berlinmuren
Den dubbla muren - i vissa partier trippla - gick till stor del genom centrala Berlin på östtyskt territorium och omfattade däremellan även militära säkringsanordningar som diken, minor, vakttorn och bunkrar. Den mätte 43,7 kilometer; resterande 112,7 kilometer runt Västberlin utgjordes av dubbla och tredubbla taggtrådsstängsel med mellanliggande ingenmansland -Todesstreifen (dödsremsor) - försedda med taggtrådsstängsel, minor, signalledningar. Där muren var dubbel kallades den bakre muren Hinterlandmauer/ freundswärts (vänsidan) och den främre feindwärts (fiendesidan). Därmed blev Västberlin helt omringat av den cirka 156 kilometer långa gränsbefästningen.
I en skrivelse från Stasi 1989 rapporterades om gränsstyrkornas slagstyrka. Grenzkommando Mitte som var avdelat för DDR:s gräns mot Västberlin var 11 504 personer i tjänst. I Berlin tjänstgjorde minst 2300 gränssoldater samtidigt. Styrkan var fördelad på 7 vaktregementen; Babelsberg, Gross Glienicke, Henningsdorf, Pankow, Rummelsburg, Treptow och Klein Machnow. De förfogade över 1000 bepansrade fordon, 2295 övriga fordon som terrängbilar och patrullbilar samt ett 40-tal patrullbåtar. De var utrustade med pistoler, kulsprutor, pansarvärnskanoner, granatkastare och eldkastare. Tre hundkompanier ingick med närmare 1000 hundar, där vissa löpte i koppel medan andra löpte fritt i sk. Hundelaufanlagen. Till gränskommandot kom 800 gränsfrivilliga - försedda med armbindel - för medhjälp till övervakning, spaning kontroll. Gränsen var försedd med över 200 ständigt bemannade bevakningstorn, vanligtvis med 700 m mellanrum men i de centrala delarna 200-300 m.
Östberlin var formellt den sovjetiska militära sektorn i Berlin, medan Västberlin bestod av motsvarande franska, brittiska och amerikanska sektorer. I praktiken var Östberlin från 1949 Östtysklands huvudstad och Västberlin en del av Västtyskland helt omgiven av östtyskt territorium.
Större delen av muren revs under åren efter att gränsen öppnats 1989. Idag finns endast enstaka kortare delsträckor bevarade av historiska skäl, bland annat vid Bernauer Strasse, Topographie des Terrors och East Side Gallery. En cykelled, Berliner Mauerweg, anlades senare utefter murens tidigare sträckning omkring dåvarande Västberlin, och längs stora delar av sträckan är det idag möjligt att cykla på den tidigare östtyska patrullvägen.
Bakgrund Sedan 1950-talet hade Västberlin varit avskilt från Östtysklands territorium, men gränsen till Östberlin var obevakad och öppen. Detta bidrog till en stadig ström av flyktingar till Västberlin, vilket var en stor prestigeförlust för Östtyskland men också innebar en allvarlig förlust av välutbildad arbetskraft. Bara under 1953 lämnade personer landet, en siffra som halverades under följande år, för att sedan ligga på cirka personer under de följande tre åren. Från 1949 till 1961 flydde totalt cirka 2,7 miljoner människor till väst via Berlin. Under Östtysklands tolv första år flydde omkring en sjättedel av landets befolkning.
Berlins gamla universitet, det nuvarande Humboldtuniversitetet, låg i Östberlin, men Västberlin var mer välbärgat och arbetstillfällena var fler. Många som bodde i Östberlin pendlade över till sina arbeten i Västberlin. När studerande ungdomar i Östberlin blev klara med sina studier, sökte de sig i allmänhet till Västberlin, som erbjöd bättre karriärmöjligheter. De nyss färdigutbildade studenterna såg därför en flytt till Västberlin som oemotståndlig. Förutom studenterna var det många vanliga hantverkare och intellektuella som sökte sig till Västberlin. Missnöjet med regimen och levnadsförhållandena i öst var utbredda redan från och med Östtysklands bildande, vilket hade visat sig i 1953 års folkuppror.
Ledningen i Östtyskland uppmärksammade detta, och var mycket pressad av flyktingströmmarna. För att hindra medborgarna från att lämna Östtyskland beslöt kommunistregimen till sist att uppföra en mur. Strax innan muren byggdes, i juni 1961, hade Östtysklands partichef Walter Ulbricht förnekat att det fanns planer på att bygga en mur. I juli 1961 steg dock flyktingsiffrorna till , vilket gjorde att situationen uppfattades som akut. Vissa dagar i augusti flydde över personer/dag till Västberlin (flyktingar per månad sommaren 1961: juni: , juli: , augusti: , september: , oktober: ) För att bygga muren krävdes dock även tillstånd från Sovjetunionen.
Östtyskland hade redan tidigare velat spärra gränsen till Västberlin, och redan 1952 spärrades gränsen mot det egentliga Västtyskland med stängsel och andra barriärer. Men tågtrafiken i Östtyskland till och från Östberlin gick i hög grad genom Västberlin. Det hade blivit förbjudet i Östtyskland att hoppa av till väst, men det var bara att stiga av tåget i Västberlin. Invånare i stora delar av Östtyskland hade fått svårt att resa inom landet om Västberlins gräns spärrats. Därför byggdes en 125 km lång järnväg runt Västberlin, kallad Berliner Außenring, som blev klar 1961.
Murens uppförande miniatyr|Berlinmuren började byggas 1961. Beslutet Den 7 augusti 1961 tog SED:s politbyrå beslutet att stänga gränsen till Västberlin natten 12–13 augusti. Volkskammer fick därmed i uppdrag att den 11 augusti ge ministerrådet fullmakt att förbereda och genomföra en stängning. På kvällen den 12 augusti informerades ministerrådet om den omedelbart förestående stängningen av gränsen och skrev under beslutet.Chronik 1961 Chronik der Mauer. Läst 8 november 2020.
Genomförande Insatsledare var politbyråmedlemmen och dåvarande sekreteraren i nationella försvarsrådet Erich Honecker, som tio år senare skulle bli DDR:s politiske ledare.
Stängningen av gränsen mellan Öst- och Västberlin påbörjades de tidiga morgontimmarna den 13 augusti 1961. Då började över 14 500 östtyska soldater, poliser och arbetare lägga ut taggtråd runt Västberlin en bit in på östtyskt territorium och göra vägarna mellan den västra och östra delen av staden opasserbara. Byggandet av en egentlig mur startade den 17 augusti.Ralf Gründer. Baugeschichte: „Niemand hat die Absicht ..!“ Berliner-Mauer.de, läst 8 november 2020.
Mer än 100 gränsövergångar stängdes och fönster i byggnader invid gränsen murades igen i samband med murens byggande.
Efterhand revs en mängd byggnader intill muren på den östtyska sidan, eftersom den östtyska regimen ville ha en öppen yta på något hundratal meters bredd framför muren för att lättare kunna bevaka gränsen.
Muren som byggnad miniatyr|"Ni lämnar nu den amerikanska sektorn". Betongen, vars ytskikt med åren blev allt mer förfallet, utgjordes snart på västsidan av en enda stor graffitimålning som visade det tyska folkets obehag kring murens existens. Östtyska myndigheter hindrade inte någon från att vara vid muren på västsidan, och tvättade inte bort något. Det gjorde inte västtyska myndigheter heller, eftersom den låg på Östberlins mark och intresse saknades för att hålla ett avskytt byggnadsverk rent. Murens västsida blev därför tolererad som graffitivägg.
Gränsen mellan Öst- och Västberlin, och därmed muren, följde de gamla gränserna mellan de olika stadsdelarna, vilket kunde få till följd att hela hus murades igen, eftersom de låg tvärsöver en gammal stadsdelsgräns. Endast vid några undantagna ställen, drog man "genvägar", bland annat vid Potsdamer Platz, vilket fick till följd att det inringade Västberlin fick köpa en liten bit yta av Östberlin. Utbyte av mark skedde löpande - t.ex. bytte Västberlin till sig en landremsa som förband den tidigare exklaven Steinstücken med Västberlin.
Anläggningen befann sig helt och hållet på östtyskt och östberlinskt område, några meter från gränsen till Västberlin. Ett antal gränsövergångar fanns, med noggranna regleringar av vilken sorts trafik som fick passera. Dessa kontrollerades av Östtyskland. Enligt västmakternas uppfattning (och enligt avtalet under konferensen i Jalta i februari 1945) skulle ingen gräns mellan de fyra delarna (Sektoren) av Berlin existera. Östtysklands (och Sovjetunionens) uppfattning var, att Väst övergivit detta avtal i och med Förbundsrepublikens grundande i maj 1949 och att avtalstexten endast gällde Västberlin. Skyltar fanns vid muren på västsidan med upplysningar på flera språk om att "ni lämnar nu den amerikanska/brittiska/franska sektorn", även där muren spärrade all passage.
Berlinmuren under dess existens miniatyr|Berlinmuren 1980. Berlinmuren blev den absolut starkaste symbolen för delningen av Tyskland och Europa i två delar, med olika politiska och ekonomiska system, under det kalla kriget: en Sovjetstyrd del med kommunistiska regimer och en USA-influerad del med liberala demokratier med kapitalism eller blandekonomi. Just på grund av detta fick Berlinmuren och det delade Berlin mycket stor uppmärksamhet i media och av politiker. En känd incident var Berlinkonfrontationen 1961. Exempel på kända tal där muren har figurerat är "Ich bin ein Berliner" av John F Kennedy den 26 juni 1963, och "Mr Gorbachev, tear down this wall" av Ronald Reagan den 12 juni 1987.
Muren kom i Östtyskland att kallas för Antifaschistischer Schutzwall ("antifascistiska skyddsvallen"), och var officiellt till för att hindra inkräktare från att ta sig in i Östtyskland i syfte att destabilisera landet. Enligt den officiella östtyska versionen uppfördes muren som en spontan åtgärd av ett antal murare som en reaktion mot västs infiltration. Beteckningen "fascister" användes i Östtyskland både om nazisterna och om Västtyskland, som påstods ännu vara i händerna på nazistiska rörelser och storföretagare (ordet nazism eller nationalsocialism ansågs olämpligt och användes aldrig av kommunistregimerna).
Många västberlinare led av att vara omringade av en mur i alla riktningar och därför flyttade många människor från Västberlin till andra delar av Västtyskland. Detta gjorde att det blev en stor brist på arbetskraft, vilket fylldes genom arbetskraftsinvandring främst från Turkiet. Detta har gjort att det i dag finns en mycket stor turkisk befolkning i Berlin, främst i stadsdelen Kreuzberg.
Den västtyska regeringen försökte underlätta för människor att bo i Västberlin. Staden subventionerades av de västliga delstaterna. Ungdomar slapp värnplikt. Västberlins lagar om öppettider för barer och restauranger var generösare än i någon annan tysk stad. Detta fick bland annat till följd att ungdomar som inte ville göra militärtjänst sökte sig dit, och att staden fick ett rykte om sig som dekadent och nöjesintensiv.
Turister från Västtyskland och andra västländer tilläts besöka Östtyskland. Det var dock restriktioner vart de fick åka. Östtyskar fick normalt inte alls passera gränsen om de inte reste på officiella uppdrag, såsom idrottare och lastbilschaufförer. Från 1964 fick pensionärer åka på turistresa till Västtyskland.
Flyktförsök