Nationalmuseum är ett svenskt statligt centralmuseum i Stockholm och Sveriges största konstmuseum. Samlingarna består av måleri, skulptur och konst på papper från omkring 1500-talet till 1900-talet, samt av konsthantverks- och designföremål från 1500-talet till nutid. Det totala antalet föremål uppgår till cirka 700 000. Museet är beläget på Blasieholmen i Stockholm, i en byggnad som ritades för ändamålet av den tyske arkitekten Friedrich August Stüler. Byggnaden stod färdig 1866 men museets historia är äldre än så och går tillbaka till 28 juni 1792 då Konglig Museum instiftades. Nationalmuseum är därmed ett av Europas äldsta konstmuseer.Bjurström (1992), bokpärm, baksida.
Samlingarna flyttades till Blasieholmen efter att tidigare, till vissa delar, ha förvarats i Konglig Museum, som öppnade 1794 i norra logårdsflygeln på Kungliga slottet i Stockholm. Precis som för flera andra nationella konstmuseer bygger samlingarna till en betydande del på generationer av kungligt samlande, som av olika orsaker har övergått i statlig ägo. Till exempel kan verk som tillhörde Gustav Vasa ses på Nationalmuseum.
Museets verksamhet sträcker sig även utanför byggnaden på Blasieholmen. Till Nationalmuseum hör exempelvis Svenska statens porträttsamling som visas på Gripsholms slott. En omfattande depositionsverksamhet ifrån museet håller flera myndigheter och institutioner med konst. Därutöver visas föremål ur museets samlingar vid en rad andra museala institutioner runtom i landet. Patrick Amsellem är överintendent och myndighetschef för Nationalmuseum sedan 2024 och antalet anställda är cirka 150.
Historia Museets tidigaste historia miniatyr|stående|Tecknaren, Jean-Baptiste-Siméon Chardin (1699–1779). Precis som hos flera andra europeiska nationalgalleriers, är Nationalmuseums historia i stora delar liktydig med utvecklingen från kungligt till statligt ägda, och i förlängningen publikt tillgängliga, samlingar. I Sverige lades grunden till dagens statliga konstsamlingar på 1700-talet. Flera av de verk som ingår i Nationalmuseums samling av exempelvis franskt 1700-talsmåleri ägdes en gång av drottning Lovisa Ulrika. År 1777 blev drottningens ekonomiska situation ohållbar, delvis till följd av storskaligt och dyrbart samlande. Skulderna löstes av hennes son, Sveriges dåvarande kung Gustav III, mot att hon avstod sina samlingar och även Drottningholms slott.
Av betydelse för dagens Nationalmuseum är att kungen inte använde egna ekonomiska medel, utan statliga, vilket kom att hindra att samlingarna skingrades vid arvskiften. Sannolikt användes statliga medel även då Gustav III, vid fadern Adolf Fredriks död, förvärvade flera konstverk, däribland Chardins Tecknaren. Vid samma tidpunkt gjorde kungen också det betydelsefulla förvärvet av Carl Gustaf Tessins teckningssamling som Adolf Fredrik köpt av densamme 1755. Teckningssamlingen skänktes meddetsamma till Kungliga Biblioteket men överfördes sedan till Konglig Museum vid dess öppnande 1794.Bjurström, s. 56
Gustav III och förvärven i Italien Under sin resa i Italien 1783–1784 besökte Gustav III Uffizierna i Florens, som var öppet för allmänheten sedan 1769. I Rom besökte han bland annat Museo Pio Clementino och såg dess skulpturer. En annan avsikt med vistelsen i Italien var att förvärva antika föremål, varför kungen inför sin resa låtit kontraktera en konstagent, Francesco Piranesi. På kort tid inhandlades en samling med antikviteter. Kärnan i denna var en grupp skulpturer föreställande Apollon och de nio muserna samt en skulptur föreställande Endymion.Olausson, Magnus & Söderlind, Solfrid. The Genesis and Early Development of the Royal Museum in Stockholm: A Claim for Authenticity and Legitimacy. I: Preziosi, Daniel & Farago, Claire (red.), Grasping the World. The Idea of the Museum. Burlington 2004, s. 573-74
thumb|Stora Haga slott, Desprez (1791). Redan under vistelsen i Rom fanns planer för hur pjäserna skulle arrangeras i Drottningholms slottspark, men när man insåg att de skulle fara illa i det svenska klimatet kom dessa idéer på skam.Preziosi & Farago (red.), s. 575-77 Istället införlivades skulpturerna i slottsprojektet på Haga, som sedan en tid planerades som kombinerat residens och museum.Preziosi & Farago (red.), s. 578
Det rörde sig inte om någon offentlig utställningsverksamhet i vår tids mening, men med Stora Haga slott skulle de kungliga samlingarna arrangeras storskaligt musealt för första gången. Skulpturerna blev kvar en tid i Italien i väntan på utförseltillstånd och anlände Stockholm 1785 respektive 1786. De placerades i kungens privata våning på Kungliga slottet i väntan på att Haga slott skulle stå färdigt.Preziosi & Farago (red.), s. 581 Gustav III:s död 1792 innebar dock att byggnadsplanerna stannade vid grunden. Ett museum skulle komma till stånd ändå, men istället i norra logårdsflygeln på Kungliga slottet.
Från kunglig samling till statligt museum Vad Gustav III avsåg med sina museala arrangemang är inte känt. Man har tidigare trott att han siktade mot en publikt tillgänglig institution, men senare tids forskning har visat att det inte finns några säkra belägg för det.Preziosi & Farago (red.), s. 582 Man bör tänka på att innebörden av att göra något publikt tillgängligt var snävare då än vad den är idag, vilket får det att framstå som sannolikt att kungens museum skulle ha blivit en privat angelägenhet, möjlig att besöka för sådana som kunde anses behöriga.Preziosi & Farago (red.), s. 582f Oavsett vilka Gustav III:s avsikter var, instiftades ett museum, Konglig Museum, 28 juni 1792, endast tre månader efter kungens död. Vid den här tidpunkten hade man ingen färdig lokal och boutredningen efter kungens död var inte klar. Arvskiftet genomfördes i december 1792 och skulle få stor betydelse för museets framtid. Under arbetet med bouppteckningen belystes betydelsen av vilka slags ekonomiska medel – statliga eller privata – kungen använt vid förvärven till samlingarna. Det fanns vid tiden inte några fastlagda begrepp om vad som skulle betraktas som kungens privata egendom respektive statens. I bouppteckningsprotokollet argumenterade hovmannen Erik Ruuth sålunda: ”En konung, som kunnat befalla och låta anordna de medel av Statens tillgångar, som för Dess höga behov prövats nödige, lärer icke kunna sägas hava dymedelst förvärvat en egendom, som ikläder sig avlinge natur och bör såsom avlinge ärvas. Med denna rättighet skulle en Konung i sådant fall kunna öka sin förmögenhet, så långt honom gått syntes, Dess arvingar till förmån, men Riket alltid till förlust och avsaknad.”Söderlind (red.), s. 39
Den uppfattning Ruuths argument ger uttryck för skulle få totalt genomslag. Arvskiftet innebar att samtliga kungens konstsamlingar tillföll staten. Därmed var de säkrade som folkets egendom, men fullt publikt tillgängliga skulle de bli först senare.
Konglig Museum och Carl Fredrik Fredenheim
Att det trots kungens död verkligen blev ett museum var till allra största delen hovmannen Carl Fredrik Fredenheims förtjänst. Fredenheim var expeditionssekreterare i Kabinettet för utrikes brevväxling och även kungens rådgivare i frågor som rörde konst och samlande.Söderlind (red.), s. 42 År 1789 hade han föreslagit sig själv som formell föreståndare för konstsamlingarna, men det var först efter kungens död, då han utnämndes till chef för Konglig Museum, som han fick detta ämbete.Preziosi & Farago (red.), s. 584 Då kungens avsikter för samlingarna alltså inte var kända och Fredenheim var hans förtrogne i denna fråga, vägde hans ord sannolikt tungt när man vid arvskiftet skulle bestämma konstverkens öde, men viktigast anses Fredenheims egna föresatser och hans personligt motiverade drivkraft ha varit. I ett fattigt Sverige mötte museiplanerna motstånd men Fredenheim opererade på bred front genom att förankra projektet både hos hovet, som ett monument över Gustav III:s samlande, men även i övriga läger som en publikt tillgänglig samling.Söderlind (red.), s. 43ff
År 1793 beslutades det att museet skulle inrymmas i norra logårdsflygeln, och 1794 öppnade det. Det var uppdelat i två långa gallerier: ett inre smalare och ett yttre bredare. Inredningen var ritad av hovintendenten Carl Fredrik Sundvall, sannolikt i nära samarbete med Fredenheim. Det yttre galleriet var mer påkostat med sina rikt kassetterade valvbågar och sitt rutiga stengolv. Det inre galleriet var i sin tur mindre ambitiöst dekorerat och hade trägolv. I det yttre visades bland annat skulpturgruppen av de nio muserna och skulpturen av Endymion – den senare ansågs vara samlingens främsta konstverk och placerades effektfullt i rummets fond. I det inre visades en samling föremål som Gustav III köpt i sin helhet direkt av Francesco Piranesi. De nya lokalerna ägnades alltså antiken och dess föremål i sten, vilket ter sig logiskt med tanke på såväl Gustav III:s intryck från Italien och hans planer för Haga, som Fredenheims egen vurm för den klassiska konsten. Även Fredenheim hade rest i Italien där han bland annat ägnat sig åt arkeologiska utgrävningar vid Forum Romanum.Bjurström, s. 77
Till museet räknades även ett antal rum som Louis Masreliez tidigare inrett som tavelgallerier på uppdrag av Gustav III. Fredenheim lät hänga om och koncentrerade utställningen med några få undantag till nederländskt måleri.Bjurström, s. 79 Liksom under Gustav III:s levnad befann sig det franska 1700-talsmåleriet utanför fokus, och en möjlig förklaring är att denna konst ansåg rimma illa med upplysningsidealet och den klassiska inriktningen.Bjurström, s. 84
Ambitionen att växa Fredenheim hade högt ställda ambitioner, och han lät sig inte nöja med att låta de kungliga samlingarnas befintliga äldre italienska måleri få representera ett så viktigt kapitel i konsthistorien. Museet saknade medel för nyförvärv men så uppenbarade sig vad som såg ut att vara en möjlighet att i ett slag bärga en stor samling målningar av mästare som Leonardo da Vinci, Rafael, Giorgione och Masaccio. Det var konstnären och medaljgravören Lars Grandel, som varit i Rom på stipendium och som vid sin hemkomst berättade om en samling tillhörande en botanikprofessor vid namn Nicholas Martelli som var till salu.Bjurström, s. 80 Turerna kring förvärvet var många och man lyckades av olika anledningar inte få till stånd en ordentligt granskning av verken. Idag kanske det verkar naivt att tro att det skulle vara möjligt att komma över en sådan samling, men det finns ett par viktiga omständigheter att beakta. För det första var Martelli en aktad person och samlingen hade förekommit i sammanhang som talade för att den höll en hög kvalitet. För det andra var läget i Italien instabilt vilket bland annat innebar att viktiga konstföremål av lika orsaker fördes ut ur landet. Fredenheim lyckades övertyga kung Gustav IV Adolf om att genomföra köpet och kungen skulle ur egen kassa betala den livränta Martelli begärt.
Museets verksamhet var redan för stor för dess lokaler och med Martellisamlingens på plats skulle läget bli akut. År 1799 föreslogs att museet även skulle få ta den södra logårdsflygeln i anspråk.Söderlind (red.), s. 97 Därmed skulle man kunna samla den spridda målerisamlingen i en enda konsthistorisk framställning så som vid de större museerna i Europa. Av den här planen blev det dock inget. Fredenheim avled i mars 1803 och fick således aldrig se Martellis målningar som anlände Stockholm i maj samma år. Det är okänt i vilken utsträckning museet besöktes under den här första tiden. Fredenheim hade drivit igenom att Logården blev möjlig att vistas på utan tillstånd, vilket betydde att man kunde nå museet utan särskilt tillstånd att besöka slottet. Det fanns dock restriktioner som innebar att alla inte ägde tillträde, varför besökarna sannolikt främst utgjordes av personer av börd och av personer som på olika sätt var verksamma inom konstområdet.Bjurström, s. 81
Från klassicism till nationell konst